Moskva 1969 – om människan som robot

Publicerad i Öst-Väst 2014-06-26 av IE

Det har nu gått 45 år sedan Moskva 1969 – rapport från en observatör publicerades och författaren har behållit sin anonymitet. Enligt uppgift var han en ung västerlänning som vistats länge i Sovjetunionen och där förlorat sin tro på socialismen, åtminstone i dess konkret sovjetryska form. Boken kan ses som en varning till varje vänsteranhängare att inte bli naiv. Makt leder till lystnad, bekvämlighet och svikna ideal. Revolutionens arv av omedelbar befrielse är aldrig lätt (Eller är det till och med särskilt svårt?) att förvalta. Moskva 1969 fix

Att författaren inte trätt fram skulle kunna tyda på en dold agenda, att boken beställts som propaganda under det sena 60-talets ideologiska kamp mellan öst och väst. Men även om det inte kan uteslutas tror jag inte det är så. Skildringen är trots allt nyanserad och mångtydig och bör betraktas som ett viktigt historiskt dokument. För medan historiska sammanfattningar kräver distans och obundenhet kräver skildringar av tidsanda kontakten med det verkliga livet, närvaro i viktiga händelser och återgivandet av olika röster; en karaktäristik av människans unika plats- och tidsbundna belägenhet.

Genom ett rikt kontaktnät inom den unga intelligentian, skildrar författaren den hårdnande ”nystalinismen” och det ryska folkets likgiltighet vid arméns invasion av Prag. Maktlös och utan inblick i Kremls vägar har sovjetmedborgaren försänkts i politisk apati som skapat en apolitisk människa.

Jag såg mig omkring denna dag (den 21 augusti) och jag begrepp ingenting. Reaktionen var kuslig. Det blev ingen reaktion. Vilket annat land på jorden kan ta ett dylikt steg, begå ett sådant brott – och inte en medborgare på tusen stannar upp ett ögonblick ens för att fråga sig själv vad som hänt?

Uttalandet tillskrivs en matematiker. Samtidigt som detta säkert är sant och belysande för Sovjetunionen kan sådana uteblivna reaktioner i hemmaopinionen naturligtvis exemplifieras från andra krig och den tänkta motpolen USA. Själv fastnar jag för en händelse som återges i James Pecks intervju av Noam Chomsky (Noam Chomsky – makt, lögner och motstånd, Ordfront 1999).

Den dag då Hiroshima bombades minns jag att jag bokstavligen inte hade någon att tala med. Det fanns ingen. Jag gick bara undan för mig själv. Just då var jag på ett sommarläger och gick ut i skogen och höll mig för mig själv ett par timmar när jag fått höra vad som hänt. Jag kunde aldrig tala med någon om det och förstod aldrig de andras reaktioner. Jag kände mig totalt isolerad.

Berättelserna är som jag ser det mycket lika. Båda uttrycker personliga upplevelser som strider mot en officiell retorik, men också mot en allmän folklig reaktion. De är således berättelser om intellektuell integritet.

När en fysikstuderande i Moskva 1969 talar om en ”nation av politisk robotar” kommer jag att tänka på ”den glada roboten” som myntades av C. Wright Mills i Den sociologiska visionen (1959). Med den glada roboten avsåg Mills den västerländska människa som genom samhällets inverkan blivit offer för ett ekonomiserat livskoncept byggt på yttre attribut och enkla stimulanser. Mills ansåg att det samhälle där denna människotyp kunde blomstra var antitesen till det fria samhället och i själva verket utgjorde en länk mellan den sovjetiska och västerländska indoktrineringsmakten.

En fortsättning på detta resonemang från Moskva 1969 är det paradoxala bevarandet av en privat sfär befriad från politik och kommersialism. Till följd av den opraktiska och verklighetsfrånvända statliga propagandan och bristande varuutbud har ett verkligt (men oönskat) oberoende kunnat bevaras inom det ryska samhället. Därmed skapas också en skarp kontrast till den massiva, effektiva livsstilspropagandan i väst.

På många sätt är Ryssland det minst konformistisk samhället av de sju eller åtta länder i Väst- och Östeuropa som jag har bott i – för att inte nämna Amerika, ”frihetens land”, där kravet att man skall vara framgångsrik och allamerikansk gör det svårt för vem som helst att vara sig själv.

Det ger perspektiv på den frenetiska likriktning, konkurrens och hets som dominerar de västerländska samhällena och som i utrikespolitiken på lika allvarligt och oförsonligt sätt lett till strävan mot en villkorslös seger.

Där boken med nödvändighet brister är en djupare skildring av de bredare folklagrens åsikter. Men genom den enda procentens, den kuvade intelligentians, ögon tycks det ryska folkets tro på auktoriteten, en tsar, en idylliserad Lenin eller lillefar Stalin direkt kunna översättas till dagens acceptans av den starke Putin. Men i den pågående, och nyligen intensifierade, konflikten mellan öst och väst bör vi inte förutsätta att de skulle vara mer manipulerade än vi.

Varning för ideologisk konsolidering

Publicerad i Öst-Väst 2014-06-13 av IE

Lördagens huvudledare i DN (7/6) var ett typiskt credo till västerländsk rättfärdighet och exempel på en ny kalla kriget-retorik. Det enkla budskapet var att vi är lika rätt ute nu som vi var rätt ute förr. Moralen har varit västs ständiga följeslagare inom den internationella politiken.

Denna åsikt – för det är förstås en åsikt – brukar i normalfallet inte beläggas av större mängder fakta eller logik utan signaleras istället med hjälp av samtida och historiska markörer. Tidningsledare, med cirka 600 ord, tillåter inga djupare analyser, men framställningsformen förstärker våra redan förvärvade uppfattningar och leder oss bort från alternativa tänkesätt. Ryssland, Kina, eller andra tänkbara kontrahenter har egentligen bara en möjlighet att vinna vårt gillande; att handla så som vi vill och förväntar oss med utgångspunkt i den världsbild vi propagerar. Tveksamheter och komplikationer utelämnas konsekvent och det finns skäl att varna för en ideologisk konsolidering.

För att få exempel på förenklade perspektiv och polariserande dikotomier kan vi ge oss rakt in i texten. Ledaren skriver:

Under kalla kriget kände USA och västvärlden ett moraliskt kall att stå upp mot Stalins och hans efterföljares totalitära välde. Det vilade på övertygelsen att demokrati och mänskliga rättigheter är vida överlägset kommunistiskt förtryck.

Det är högstämda tongångar, men om detta utdrag behandlas som en lärobokstext skulle en kritisk läsning kunna motivera följande instuderingsfrågor.
– I vilka fall erbjöd USA och västvärlden andra länder demokrati och mänskliga rättigheter och i vilka fall stödde man istället diktaturer?
– Vilka skäl kan ha legat bakom dessa ställningstaganden?

Deklarationer om frihet är legio inom västerländsk liberalism. I ledaren betonas detta genom rubriken ”Frihet ingen dålig moral” som manar till en aktiv och möjligen interventionistisk utrikespolitik från frihetens självutnämnda kärnområden USA och NATO. Ledarskribenten anar dock orosmoln.

Krigen i Irak och Afghanistan sådde tvivel om den egna förmågan. Obamas försiktiga utrikespolitik har sina fördelar, men vållar också osäkerhet om hur världsordningen egentligen ser ut.

Här menar jag att skribenten undviker den viktigaste konsekvensen av dessa båda krig, nämligen att de inte bara sådde tvivel om den egna förmågan utan också om den egna moralen. De lösa grunder krigen startades på har tillsammans med det efterföljande drönarkriget betonat den starkare partens tolkningsföreträde och undergrävt tron på internationell rätt. Dubbelmoralen kom i obarmhärtigt ljus då den amerikanske utrikesministern John Kerry vid Rysslands övertagande av Krimhalvön utan spår av ironi sade ”man kan inte bara invadera ett annat land under falska förevändningar för att hävda sina egna intressen”. Hyckleriet är här så uppenbart att det knappast behöver påpekas. Att också Ryssland och Vladimir Putin förstått det handlingsutrymme som USA:s självsvåldiga agerande möjliggjort var bland annat tydligt vid en presskonferens om Ukraina den 4 mars.

Att Ryssland nu utsätts för ekonomiska sanktioner och har uteslutits ur G8-gruppen bör i första hand ses som ett uttryck för globala maktförhållanden. Säkert är det denna monopolära världsordning – alltid odiskutabel under George W. Bush – som skribenten vill att Obama skall befästa mot en multipolär ordning där även Ryssland och Kina har utrymme att (miss)bruka sin styrka. Här har DN sedan länge, tämligen enögt, valt sida. Det enda problem man har sett är att USA varit för svagt.

De globala och mellanstatliga relationerna kan inte reduceras till en fråga om vilken samhällsmodell man skulle föredra av det förenklade motsatsparet demokrati och totalitarism (som oftare borde kompletteras av erkännandet att alla stater har mer eller mindre totalitära inslag). Där är svaret för de allra flesta givet. Men som Sven Lindqvist gång på gång visat är den första fråga vi bör ställa oss vilka brott och vilken krigshets som utförs i de västerländska demokratiernas namn och hur vi skall begränsa dessa verkningar.

Vem är Seiji Fuji?

Publicerad i Nationalism 2014-05-16 av IE

Sista natten i Japan fann jag en bok på vårt hotellrum (APA hotel i Narita) och tog den att läsa på planet hem. Dess engelska titel var Japan Pride – A Proposal for Revival (2013) och med den började mitt utforskande av den moderna japanska nationalismen. Boken var skriven av författarpseudonymen Seiji Fuji, alias Toshio Motoya; en framgångsrik affärsman, essäist och tillika ägaren av hotellkedjan APA.

Vem är Seiji Fuji 1 fix

Seiji Fuji – Toshio Motoya

Fuji-Motoya framstår som en 71-årig playboy, som avbildas tillsammans med snabba bilar, motorcyklar, segelbåtar och vapen, men han är trots allt ingen oäven skribent. De tolv essäerna i Japan Pride, som ursprungligen publicerats i Motoyas egen tidskrift Apple Town, ger en tillräcklig grund för hans idéer om Japans historia men också skälen till att han vill sprida detta synsätt bland japanerna.

Även om Motoyas texter åberopar det japanska folket i etnisk-historisk mening är de egentliga mottagarna sannolikt politiker på högerkanten som omedelbart, eller åtminstone på medellång sikt, har förmågan att omsätta några av hans planer i handling. Det är här det med aktuella händelser i minnet blir riktigt intressant.

2008 utlyste Motoya en allmän uppsatstävling under rubriken ”Sanna tolkningar av modern historia” som vanns av den dåvarande befälhavaren för flygvapnet inom Japans självförsvarsstyrkor, Toshio Tamogami. Då Tamogamis uppsats Was Japan an Aggressor Nation? innebar en fullständig uppgörelse med den japanska självbilden efter kriget och den sittande regeringens linje ledde den också snart till hans avskedande. För att stävja åsiktsyttringen tjänade det dock föga. Tamogami tog chansen att tala ut och en synlig spricka inom den japanska staten hade därmed bildats.

En annan händelse som spelat de japanska nationalisterna i händerna är premiärminister Shinzo Abes kontroversiella besök vid Yasukunihelgedomen i Tokyo, 26:e december 2013. Varje politisk visit vid denna Shintohelgedom, som hyllar minnet av de cirka 2,5 miljoner japaner som dött i krig och som symboliserar den japanska imperialismen, uppfattas av både Kina och Korea som ingenting mindre än en provokation. Abe anses ha äventyrat Japans ställning i världen men intressant nog var återtagandet av Yasukuni något Motoya länge propagerat för, bland annat i en artikel från januari 2013 där det listas bland saker som Abe borde göra. På denna lista förekommer även avskrivande av historiska kontroverser som Nankingmassakern och frågan om de koreanska tröstekvinnorna. Så medan världen frågar sig varför Abe tog den risk han gjorde bör vi kanske fråga oss vilka som uppmuntrade honom och vad hade han att vinna.

Medan maktbalansen mellan USA och Kina gradvis förändras hamnar Japan i en nytt läge. Är det ensidiga samarbetet och beroendet av USA längre lika självklart? Söker man en anpassning till en multipolär världsordning? Guidade av debattörer som Toshio Motoya har Japan börjat skriva om sin historia.

 

Svarslöst om Husby

Publicerad i Samhällsklyftor 2013-06-09 av IE

Hälsorelaterade och sociala problem som vi funnit ha samband med ojämlikheten betraktas ofta av beslutsfattare som helt skilda från varandra och något som kräver separata åtgärder och botemedel. (…) Samtidigt som alla dessa problem är vanligast i de mest eftersatta områdena av vårt samhälle och är många gånger fler i mer ojämlika samhällen.

Richard Wilkinson och Kate Pickett

Frågorna brände Monica Saarinens mun. Varför händer det i Husby? Varför brinner det i Husby? Varför just Husby? Vilken är din analys?
Det var under Ekots lördagsintervju Stefan Löfvén pressades, men han gav inga svar. Han sade att han inte analyserat frågan i detalj och kunde därför inte ge besked gällande Husby.

Jag blev osäker på hennes avsikt. Var det ett verkligt (och kanske personligt) behov av att veta, eller handlade det bara om att ställa den svåra frågan? Ett sätt att få s-ledaren ur balans. Få honom att bekänna färg och passion. Var analysen röd, blå eller något annat. Man kan ju inget göra om analysen inte är klar. Stefan Löfvén framhöll ändå att socialdemokraternas tankar gick till ökande klyftor och bristande tilltro till samhället. Svaret på problemen var som alltid att skapa fler jobb. Monica Saarinen hävdade att husbyborna inte stack ut, inte hade högst arbetslöshet, inte sämst utbildning, inte sämre än i bruksorterna, så varför, varför i Husby? Men längre än så gick det inte att komma.

Längre än till frågorna tycks inte heller Dagens Nyheters ledarskribenter vilja. Den normalt så tvärsäkra Hanne Kjöller gör i dagarna poäng av att inte veta. I en replik till Expressens Johanna Langhorst betonar hon ovissheten kring polisaktionerna i Husby. Inga av de påstått rasistiska tillmälen polisen skall ha använt har tagits upp på band, de kroppsskador ungdomarna uppvisar kan lika gärna ha tillkommit vid andra händelser, etc.

Skillnaden mellan Langhorst och mig är att hon gör anspråk på att veta vad som hänt, medan jag tvärtom skriver att jag inte vet.

Hanne Kjöller har inga svar, hon ställer bara frågorna. Men även i frågeform kan man givetvis framför åsikter och sätta ramarna för en debatt. Utöver sin undran kring demonstranternas trovärdighet har Kjöller sin undran om skälen till upploppen. Här blir frågan densamma som Saarinens, samma som Jimmie Åkesson senare ställer i riksdagen.

Om det nu ändå var den typen av påstådd nedrustning som förklarade händelserna i Husby så borde det väl snarare vara Norrlands inland som stod i lågor.

Här kommer Kjöller in på ett favoritspår bland DN:s argumentationslinjer. Ojämnlikheten inom staden överträffas på många sätt av ojämnlikheten inom landet. Förorternas skäl till missnöje överträffas ofta av landsbygdens skäl till missnöje, särskilt notabelt i Norrlands inland.

Med sina jämförelser av förort och glesbygd går Hanne Kjöller dock över ån efter vatten. Istället kunde hon som Nina Power (DN Kultur 27/5) ha noterat hur ilskan i förorten är internationell och ”inte bara svensk”. Nära i tiden är kravallerna i England och Frankrike, med utgångspunkt i liknande segregerade förorter.

Enligt Power har de brittiska tidningarna, i rapporterna från Sverige, intressant nog berättat en annan, delvis ny, historia än under de egna kravallerna 2011. Det är en historia där upploppen är möjliga att förstå som en begriplig respons på sociologiska faktorer som påstådda dödsskjutningar, ungdomsarbetslöshet och ökande ekonomiska klyftor, det sista mot bakgrunden av en aktuell OECD-rapport.

I söndagskrönikan (DN 26/5) späder Peter Wolodarski på frågelistan. Bakgrunden till kravallerna är ”komplicerad” och det enda vi kan göra är att stärka skolan och skapa fler jobb. I artikeln förekommer inget klassamhälle men däremot en segregation. Det finns områden med bra och dåliga skolor. Men vet vi hur det blev så? Det framgår inte riktigt av artikeln. Kanske är det komplicerat. Eller kanske är det ett lokalt problem att det svenska utbildningslyftet, etablerat vid språnget mellan bondesamhälle och industrination, numera kommit på skam, för:

I flera av Stockholms förorter har skolan misslyckats monumentalt med att leva upp till denna stolta tradition.

Misslyckandet är alltså skolans. Och vad gäller skolor predikar liberaler normalt konkurrens. Om en skola är dålig får den helt enkelt rycka upp sig, i värsta fall stänga. Men om alla problemskolor samlas i förorten, kan man då stänga dem alla? Och hur gör vi med områdena? Säkert finns det ingen motsvarighet till skolornas option om att lägga ner. Kanske är det inte heller så enkelt att de ”dåliga” områdena bara kan snegla på de ”bra” för att se vad de gör bättre.

Om vi likt Peter Wolodarski godkänner att staden Stockholm är segregerad, att spridningen av skolresultat är enorm, att det rent av handlar om ”två världar”. Måste man då inte fråga sig varför?

I grunden handlar det inte bara om skolan eller vägen till arbetslivet utan om samhället. Den nämnda segregationen av skolor och bostäder föregås i själva verket av segregationen på arbetsmarknaden. Denna sistnämnda segregation bedöms däremot (av oklara skäl) vara både nödvändig och bra. Men för att tala om skolor och bostadsområden är kunskap om inkomstklassamhället en nödvändighet. I ett stratifierat, ojämnlikt, samhälle är det egentligen bara en fråga om var problemen skall uppstå. Samhälle föregår lokalsamhälle. Samhällsproblem föregår lokala problem. Men om dessa frågor är Wolodarski tyst. Dem smyger han förbi på samma sätt som statminister Reinfeldt. Reinfeldt som valt att betona problemet med ”unga arga män” utan att närma sig bakomliggande faktorer. För de som gjort karriär på att predika lönespridning, privatisering och individualism finns nu inga goda svar.

Under lördagsintervjun gick Monica Saarinens bästa fråga om Husby spårlöst förbi Stefan Löfvén. Den sökte förklaringen bortom de absoluta siffrornas bevis. Kunde ilskan i förorten (och därtill den saknade ilskan i Norrlands inland) bero på att ”man bara några tunnelbanestationer bort har det jättemycket bättre?”.

Denna förklaring knyter an till de sociologiska studier som utförts av Richard Wilkinson och Kate Pickett (Jämställdhetsanden, 2009). Deras statistiskt belagda tes är att ojämnlikhet är en tillräcklig faktor för att öka bl.a. våld, ohälsa och social motsättningar. Avgörande är inte den absoluta materiella nivån utan skillnaderna inom ett samhälle. Människor plågas av en påtvingad plats i hierarkin, av låg relativ status. Det är just därför OECD mäter som man gör; de fattiga är de som har mindre än 50 procent av landets medianinkomst. Annars skulle det bara handla om två dollar om dagen.

Stenen i handen på den svage

Publicerad i Samhällsklyftor 2013-05-25 av IE

Stenen i handen på den svage fix

I DN (24/5) skriver Hanne Kjöller att kravallerna i Husby (det är ju inte bara Husby!) blivit ett Rorschachtest, där många finner stöd för just sina idéer om samhället.

Det är nog riktigt att den politiska vänstern går och väntar på händelser som knyter ökande klassklyftor till sociala problem, och att faktagranskningen då varierar. Men det betyder inte att man i sak har fel. På högerkanten försöker sverigedemokraterna istället lägga invandrarkortet som trumf i debatten och som vi skall är de med detta inte helt isolerade från den bredare högern.

Det är just denna etablerade höger som knappast har något att vinna på husbydebatten. Det beror dels på att man saknar, åtminstone officiella, förklaringsmodeller för både etniskt och klassbetingat våld, dels på att man i nuvarande regeringställning har svårt att undkomma ansvar. Regeringens respons har därför präglats av högerns traditionella krav på allmän och ovillkorlig ordning.

Statminister Reinfeldts tydligaste markering (på presskonferens 21/5) har följdriktigt riktats mot våldet och förstörelsen av egendom. Några ”unga arga män” har satt sig över lagen och förstört för andra. Det handlar om ett fåtal isolerade individer och det finns inget strukturellt bakomliggande problem.

Men i den större bilden är det något som inte stämmer. För även om det handlar om unga våldsamma män. Varför män just där? Varför sprider sig upploppet till vissa utsatta förorter? Varför uppfattar de själva att de har något gemensamt?

Regeringen gav oss en (ofrivillig?) inblick i sitt tänkande då man från början skickade fram integrationsminister Ullenhag. Uppenbart tog man fasta på att de unga männen inte bara vara arga utan också hade invandrarbakgrund. Problemet var inte de ökade samhällsklyftorna utan ett särskilt problem för invandrare.

Fredrik Reinfeldt berömmer sig av att han som få andra politiker återkommit till våldets påverkan på samhället. Och att han, i sin politiska gärning, betonat lag och ordning finns det goda belägg för. Lika dåliga är beläggen för att statsministern någonsin förstått och accepterat de strukturella orsakerna till våld.

Enligt forskningen är ojämnlikhetens inverkan på våld och social oro ett av de bäst fastställda sambanden. Det är en antisocial jämförelse av status och makt som skapar motsättningar i storstaden. Det är den synliga ojämnlikheten som gör våldet i förorten mer sannolikt än i exempelvis Norrlands nedrustade inland, vissa bruksorter, etc.

Stenen i handen på den starke är titeln på en bok till vilken statsministern en gång var medförfattare. Men är det så sannolikt att de som kastar sten på myndighetsmakten i egentlig mening är starka? I många fall är stenen den underlägsnes vapen. Ett av den misstrogna ungdomen verkningslöst våld mot den koordinerade, strukturerade och lagliga makten.

 

Den israeliska lobbyn

Publicerad i Antisemitism, Media 2013-03-24 av IE

Our critics use (…) three tactics to go after us (…) they smear us (…) they constantly misrepresent our arguments (…) and we are frequently accused of doing shoddy scholarship

John Mearsheimer

Den israeliska lobbyn 1 fix
Året är 2007. Två amerikanska forskare, John Mearsheimer och Stephen Walt, har skrivit en bok om den israeliska lobbyn. De vet att ämnet är känsligt och har berett sig på strid. Då de förutser anklagelser om konspirationsteorier har de placerat lobbyn i kärnan av det amerikanska samhället och kallar den ”lika amerikansk som äppelpaj”.

Mearsheimer/Walt vill göra tydligt att de tror på det amerikanska systemet, att det är motivet till deras bok (The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy, 2007) . De menar helt enkelt att lobbyn (en israelisk, inte judisk) skapar problem för både USA och Israel. Bekymret är att situationen inte kan diskuteras, eller ens nämnas vid namn. Ämnet är belagt med tabu.

Vad forskarna säger kan i korthet sammanfattas så här.

Det faktum att staten Israel särbehandlas av USA, både ekonomiskt och militärt, är en direkt följd av lobbyn. Denna särbehandling kan inte motiveras då Israel, utan att uppträda sämre än andra stater, knappast uppträder bättre. (Som en fotnot anser de att Israels existens inte längre är hotad.) AIPAC, (The American Israel Public Affairs Committee) är den näst starkaste lobbyorganisationen i Washington. Deras kampanjer har brännmärkt personer som Jimmy Carter, som efter sin bok Peace not Apartheid har utmålats som judehatare. Lobbyn har påverkat amerikansk politik under många år och medverkat till avsättandet av flera uppsatta personer.  Israellobbyn var drivande bakom Irakkriget och hade siktet inställt på Iran. Att den amerikanska kongressen var ett av bin Ladens mål den 11 september berodde på dess Israelvänliga politik, vilket har tystats ner, etc. I förlängningen är lobbyn till hinder för alla USA:s mål i Mellanöstern: 1. Att hålla oljan flödande 2. Att stoppa kärnvapenspridningen 3. Att hantera terrorhotet mot USA.

Mearsheimer/Walt anser helt enkelt att USA borde behandla Israel som en normal demokrati.

Mottagandet av boken var att förvänta. Forskarna möttes av hätska angrepp och osakliga beskyllningar. För första gången blev de ifrågasatta som yrkesmän och fick besvara frågor om slarvigt arbete, felaktigt tolkande av fakta, osv. Alla invändningar samlade Mearsheimer/Walt upp och besvarade i en 80 sidor lång kommentar. I USA blev recensionerna av boken genomgående negativa och avfärdande. I Storbritannien var tvärtom sju av åtta recensioner positiva och även i Israel fick den bättre respons. Detta stärker de erfarenheter som gjorts av bl a Noam Chomsky, dvs. att den amerikanska indoktrineringen inom media och politik förefaller särskilt stark.

Boken har inte översatts till svenska och de referat som publicerats har utgått från det amerikanska mottagandet.

 

Bostadens sociala ideologi

Publicerad i Resurshushållning 2013-03-12 av IE

I vårt samhälle är konsumtionen ur funktionell synpunkt inte ett problem utan en lösning på något som kommer tidigare i den kausala kedjan, nämligen överproduktionen.

Roland Paulsen

När Gert Wingårdh brukade besöka landets arkitektskolor använde han papperspåsar för att tala om arkitektur. I den stund alla hade satt sig bad han studenterna: Håll dem över era huvuden. Hus ger oss tak till skydd mot regn. Det är grunden för arkitekturen och skälet till att vi bygger.

Utan att gå i polemik med stjärnarkitektens essentialism inser nog många hur långt vi har kommit från en sådan verklighet.

BNP-måttet står för den totala produktionen och konsumtionen i ett land delat med antal invånare. Att värdet på BNP per capita i Sverige har tjugofaldigats sedan slutet av 1800-talet säger oss alltså att vad som förr konsumerades av tjugo personer idag konsumeras av en.

Det är möjligt att man kommer se tillbaka på vår tid som en av lycka och oberoende, en svensk belle epoque. Kanske kommer man att säga att vi hade det bästa av allt. Att vi, särskilt ur ett svenskt perspektiv, lånade till vårt välstånd från framtida generationer och från andra delar av världen. Ändå förefaller det paradoxalt nog inte finnas något som vi kan avvara.

Det är den samlade strukturen av behov som leder till individernas vanmakt. Vi behöver inte ens tro på företagens marknadsföring eller misstro de miljömål som sätts upp av riksdagen. Vi är ohjälpligt fast i våra beteenden. Den franske filosofen Baudrillard menar att vår möjliga konsumtionsnivå sätter standarden för vad som blir oundgängligt. En ”obligatorisk” konsumtion i ett samhälle där ingen tillåts leva på ”råa rötter och sötvatten”.

I linje med detta vittnar den konsumtionskritiska debattören Nina Björk, som för vår begränsade föreställningsvärld myntat begreppet ”skitdrömmar”, att hon inte förmår leva som hon lär. Samhällssystemet försvårar eller omöjliggör varje större avvikelse.

Sociologen Roland Paulsen menar att behovsdiskussionen idag är helt död. Istället råder en jämställan av behov där,

konsumismens gyllene regel föreskriver att ingen behovsstruktur är förmer än någon annan och att varje diskussion om en annan persons mål och mening i livet innebär ett ifrågasättande av dennes heder.

Allt tal om ”sanna” och ”falska” behov blir därmed omöjligt. Status quo blir begränsande och vi saknar orden för att påverka. Detta trots att behovshierarkier tar en central plats i psykologernas beskrivningar av den mänskliga naturen.

Hos psykologen Erich Fromm fick konsumismen – i det han såg parallellen till massornas underkastelse under fascismen – de mörkaste av förtecken; en masspatologisk masochism framkallad av PR-experter och propagandister. Som PR-industrins överste präst Edward Bernays så öppenhjärtigt förklarade är kontrollen av människors tankar en avgörande faktor för dominans. I en stund för att hetsa befolkningen mot en fiende. I nästa för att uppfylla producenternas drömmar om maximal produktionskapacitet och profit. I boken Propaganda (1928) skriver han:

Den medvetna och intelligenta manipuleringen av massornas organiserade vanor och åsikter är en viktig del av det demokratiska samhället. De som manipulerar denna osynliga samhällsmekanism utgör en osynlig ledning som är den sant styrande makten i vårat land.

Det är i sammanhanget både talande och ironiskt att Bernays var brorson till den store Sigmund Freud. Och om än mindre hyllat kan hans bidrag till 1900-talets psykologi ha varit lika betydelsefullt.

Ägandet av döda ting ligger till grund för maktförhållandena i samhället och det kapitalistiska samhället är en plats för jämförelser. Särskilt i storstädernas segregerade miljöer driver klasskillnaderna på konsumismen. Status blir här en avgörande faktor och föremålen symbolerna i ett språk. Det är därför vi köper mer än vi har råd till eller tid för att använda.

Så hur kan vi börja om? Om vi förkastar konsumismens egen devis om behovens lika värde och tvingar oss till att tänka något annat.

I våra aktiva liv är bostaden förvånansvärt anonym. Vad som förr ofta var en arbetsplats eller magasin för förnödenheter har i flera avseenden reducerats. Vi reser från bostaden för att arbeta, men förvånande ofta även för helger och semestrar.

Sedan 70-talet har i stort sett alla levnadsomkostnader utom bostaden minskat. Därav den spridda och ymniga konsumtionen, därav även den enorma betalningsviljan för att bo. Bostaden är den enskildes största investering men ur ett samhällsperspektiv är bostadsmarknaden dessutom både tillväxtsektor och jobbmotor. Något tillspetsat kan vi fråga oss: Vad är bostaden mer än nödvändiga behov? Vad är den mer än Wingårdhs tak över huvudet?

För att sätta bostaden i blixtljus kan vi använda bilen. Om bostadens existens aldrig ifrågasatts så har bilen en annan historia. I The Social Ideology of the Motorcar förkastade André Gorz själva behovet av bilen. Behovet hade uppstått när privatbilismen ”ersatt kollektivtrafiken och ändrat stadsplanering och bostadsbyggande”.

I Sverige satsade vi länge på järnvägar och bussförbindelser. Järnvägsnätets största utbredning nåddes 1938. Då omfattade det 16 900 kilometer mot dagens 12 000 kilometer. Perioden till nutid har dessutom sett en 50 procentig befolkningstillväxt. Efter en glansålder på ett sekel började järnvägsnedläggningarna ta fart på 1950-talet. Många järnvägar gick i glesbygd och allt fler skaffade sig bil. Järnvägen sågs inte som ett modernt transportmedel och ända in på 1980-talet lades banor ner. Vad Gorz beskriver är hur konkurrensen mellan järnvägar och motorvägar i det amerikanska fallet kommit till ett tydligt avgörande.

I texten argumenterar Gorz för att oljebolagens intressen kom före både vägnätet, löpande bandet och Henry Ford. Genom att det ursprungliga lyxföremålet förvandlades till var mans egendom ”skulle folk för sin förflyttning bli beroende av en kommersiell energikälla”. Så föddes massbilismen och till bostaden finns här en parallell. Precis som drivmedlen för transporter blev kommersiella så gick bostadens uppvärmning från den lokala veden, via det importerade kolet, till ett beroende av en monopolistisk oljeindustri. Den sparsamhet som präglat uppvärmningens historia var satt ur spel och försäljning och profit blev de verkliga drivkrafterna.

I Sverige skulle utbyggnaden av vattenkraften ytterligare bidra till utvecklingen. Även om energiproduktionen skapades för industrin så hade man genast energiöverskott för nätter och helger. Nu öppnades möjligheten att sälja till hemmen. Ökad anslutning övergick snart i en inriktning på ökande säljvolymer. Organisationer bildades för att stimulera efterfrågan på el, däribland FERA – Föreningen för Elektricitetens Rationella Användning.

Till samhällets generella behovsökning har staten och näringslivet samverkat. Näringslivet genom profithungern, staten genom målet att trygga arbetstillfällen och uppfylla (val)löften till folket. Samtidigt såg man mellan fingrarna med det inflytande som reklamen och de privata intressena skaffade sig. PR-industrins förmåga att skapa behov kan för 1900-talets del inte överskattas.

På samma sätt som personbilens oberoende är schimärt gäller detta också den moderna bostaden. Med utgångspunkt i Gorz analys kan vi säga:

– Bostaden har blivit en plats av beroende vars funktioner är okända och oåtkomliga för oss. I varje aspekt av drift och skötsel är vi beroende av hjälp från specialister. De flesta av oss vet inte hur man bygger ett hus. De ingående materialens ursprung är oss okända. För uppvärmning och avlopp är vi beroende av långväga beslutsprocesser och behovskomplex.

– Människans relation till bostaden är den av konsument och inte den av ägare eller herre.

En i detta mindre uppmärksammad är hur människan undandras varje begripligt spår av sammanhang. I steget från det lokal till det globala har vägen mellan uttag och förbrukning gjorts osynlig. Vi har inte längre någon möjlighet att iaktta vilka avtryck våra liv gör. Samtidigt är de redovisningar av ”faktiska förhållanden” vi erbjuds ofta falska. Vi har under decennier matats med bilden av en resursbesparande stadsbefolkning. Men faktum är att den inte stämmer. Allt sammantaget är stadsbon, trots den hämmande effekt som boendekostnaden har på konsumtionen, mer resurskrävande än glesbygdsbon. I takt med att vägarna bakåt förefaller stängda föreslås i ren desperation ständigt nya visioner om möjliga framtider.

Det moderna bostadens beroende kan inte uttryckas tydligare än med ordet ”bostadsproducenterna”. Vilket benämner de, främst privata, byggbolag och aktörer som på samhällsnivå tillhandahåller våra bostäder. Inom dessa organisationerna talar man dessutom om producerade ”enheter”. Endast i säljmaterialen används ord som ”bostad” eller ”hem”.

Vilka observationer om bostaden kan vi nu göra?

Det första som bör tilldra sig vår uppmärksamhet är själva antalet hushåll. I Stockholms stad är nära 60 procent (!) av hushållen idag enpersonshushåll, medan siffran för länet är runt hälften. Vi nöjer oss inte längre med ett eget rum utan behöver en egen bostad.  Den ”antisociala lyx” Gorz talade om tycks därmed redan ha tagit steget från personbilen till den ”personliga” bostaden.

Denna kvantitativa analys har också ett betydelsefullt andra led. Medan den kvalitativa analysen av bostadens energiprestanda (mätt i kilowattimmar per kvadratmeter) torde vara välkänd för både allmänhet och arkitekter så undviker man helt att tala om mängder. Medan ett regelverk mot bostadsytans kvalitativa egenskaper tagit form har den samlade bostadsytan fortsatt att växa. Medan man noggrant mäter energiförbrukning per ytenhet har den totala bostadsytan (100, 200, 400, 800 kvadratmeter?) och därmed den samlade resursförbrukningen helt lämnats utanför. På samma sätt räknas varken antalet bostäder, bränslesnåla bilar eller den samlade mängden energisnåla frysboxar, sticksågar, skruvdragare, teveapparater, åkgräsklippare, häcktrimrar, lövblåsar, laserskrivare, mikrovågsugnar, mixrar, brödrostar eller bakmaskiner i personlig ägo.

Från traditionsbundet hem har bostaden förvandlats till en container för matrialiserade drömmar. Genom den strömmar ett överflöd av ting. I mötet med mängden framstår snart två kategorier av människor; de som har lätt för att slänga och de som har svårt.

Samtidigt är vi alla del av samma mönster. Vi fyller lådor, travar saker i hyllor, rum och förråd. Slänger fungerande föremål för att hålla rent. Vi renoverar och byter ut. Varje år kasseras enorma mängder mat och ingen för väl statistik över de mängder tjänliga möbler, snickerier, husgeråd, tyger och kläder som slängs varje år. Konsumtionen av elektronik tycks inte kunna stillas. Vi spenderar stora delar av vår tid framför mobiltelefoner, paddor eller skärmar. År 2004 slängdes t.ex. 315 miljoner fungerande persondatorer i Nordamerika. Det elektroniska skrotet är redan ett avfallsproblem. Bostaden producerar kort sagt en enorm mängd sopor.

Angående avfallet skriver Mattias Hagberg i boken Skräp

Idag håller avfallshanteringen på att förvandlas till en global industri, långt från de ursprungliga visionerna om småskaliga kretslopp som formade debatten på 1980-och 90-talen, en global industri som i första hand drivs av vinstmaximering och inte av en vilja att minska mängden sopor.

Bostaden är inte slutstationen utan en tillfällig depå.

I förlängningen kommer vi till ett val där friheten står mot någon form av begränsning. Medan kollektivtrafiken åtminstone teoretiskt utgör ett motgift till massbilismen är frågan hur enpersonshushållet skall kunna begränsas. Kollektivboendet är idag lika förhånat som tygblöjan och tycks höra 70-talet till. Detta är i själva verket symptomatiskt. Trots den miljömässiga kris vi står inför tycks allt fler möjligheter anses stängda. Även miljöansvaret frånkopplas till slut verkligheten, och säljs oss som en produkt.

Mängden behov vi vill godkänna som sanna beror till sist av vår syn på samhället. För den tyske filosofen Herbert Marcuse var frågan central och domen hård. ”De enda behov som villkorslöst fordrar tillfredsställelse är de vitala – mat, kläder (och) logi”. Minst av allt ville Marcuse lämna människans framtid i händerna på en marknadslogik.

I minnet bör vi hålla att överflödssamhället inte är globalt utan koncenterat till en liten del av världen. Som svenskar tar vi alla plats som överklass i ett globalt klassamhället. Skillnader i levnadsstandard, inkomstnivåer och arbetskraftens bristande skydd möjliggör vår höga konsumtion. Detta är möjligt att vidkännas redan innan vi vänjer oss vid att använda och beakta de nödvändiga orden överflöd, överkonsumtion och lyx.

The Hardt of the Matter

Publicerad i Vänstern 2013-02-21 av IE

4 februari 2013. Den politiske teoretikern Michael Hardt besöker Stockholm och jag är dåligt informerad. Dagen för föreläsningen byter man lokal från Södra Teaterns Stora Scen till Kägelbanans Lilla. Jag antar att det sålts för få biljetter.

Publiken är inte stor utan runt hundrafemtio personer. Till höger sitter journalisten och EU-forskaren Stefan Jonsson och framför oss sociologen Roland Paulsen. Om resten av publiken följer mönster är oklart. Vi är tre från samma arkitektkontor och i sammanhanget är det nog unikt.

The Hardt of the Matter 1 fix

Michael Hardt är inte särskilt imponerande den här kvällen. När han får ordet rotar han runt i den folkliga revoltens stökiga rum. Kampen mot den globala kapitalismen förankras till Kairo (?), Madrid, New York, Seattle, Genua, Porto Alegre etc. I själva verket skiljer Hardt på två cykler av motstånd (”cyclic struggles”), en före 11 september och en efter. Medan den första rörelsen stred för rättvisa menar Hardt att den senare satt demokrati som sitt mål. Främst avses väl Madrid och New York, där occupyrörelsen nådde sin höjdpunkt. Allt knyter an till hans senaste bok Förklaring (2013), som vanligt skriven tillsammans med den italienske sociologen Antonio Negri.

Hardt är trevlig, eftertänksam, och sannolikt mycket beläst. Han säger sig vara dålig på förutsägelser men bra på att förklara hur något fungerar. Det är gott nog. Men samtidigt har hans och Negris författarskap byggts upp kring hoppet. Om det är oklart skall jag förklara vad jag menar.

I Imperiet (2000) sökte Hardt & Negri att förklara vår samtid. Till skillnad från Immanuel Wallerstein och världssystemteoretikerna, vilka ser globaliseringen som en naturlig fortsättning på kapitalistisk och amerikansk dominans, ville Hardt/Negri se någonting nytt. Närmare bestämt en gränslös, decentraliserad maktapparat som tagit över från nationalstaterna. Om de har rätt är det förvisso inte revolutionerande. För även om en gräns mot exempelvis Wallerstein går att dra är den knappast skarp.

Vad som istället var nytt, eller åtminstone livligt diskuterat, var Hardt/Negris betoning av möjligheten, eller hoppet, med den nya ordningen och tron på en vändpunkt, där makten vänds ut och in och globaliseringens förtecken byts till sin motsats.

Övergången till imperiet och dess globaliseringsprocesser erbjuder nya möjligheter för frigörelsens krafter. (…) Vår politiska uppgift är, hävdar vi, inte bara att stå emot dessa krafter, utan att urskilja och omdirigera dem för nya syften. De skapande krafterna hos den mängd (eng. ”multitude”) som bär upp imperiet kan också självständigt konstruera motimperiet, en alternativ politisk organisering av de globala flödena och utbytena.

Imperiets krafter skall således vändas emot det.

The Hardt of the Matter 3 fix

Är det här multituden?

Begreppet multitude (sv. mängden, myllret eller multituden) är här centralt. Hardt/Negri menar att denna mängd är något annat än en mobb, hop eller massa vilka alla är passiva sociala grupper och därmed möjliga att manipulera. Med begreppet ”mängd” menar författarna istället ett aktivt subjekt som inte kan ledas. Mängden bildar en komplex mångfald som genom ett samfälligt agerande ändå kan styra sig själv och i förlängningen ett samhälle. Men – kan man här invända – bara det faktum att Hardt/Negri definierat mängden betyder inte att den verkligen existerar.

Här sitter nu Hardt, tretton år efter boken kom ut, och försöker förklara utvecklingen. För de folkliga uppror han studerar är frågan om diskontinuiteten avgörande. Motståndet växer men tycks sedan dö bort. Ilska flammar upp men svalnar snart. Hur skall vi förhålla oss till occupyrörelsens efemära karaktär? Om vi säger att den reagerat på vissa yttre faktorer – ekonomiska orättvisor, innehållslös demokrati, etc. – så blir det oklart varför den upphört. Minst av allt kan de beskrivna problemen sägas vara lösta. Inte heller har upproren spridit sig för att på allvar kunna utmana makten. De stora folkmassorna höll sig tillbaka. Istället har de som demonstrerat, ockuperat och obstruerat kunnat avgränsas, åter fås att tystna. Det blir en tolkningsfråga om Hardts mängd här varit verksam. Om upproret begränsats genom statlig manipulation, och därmed kunnat styras.

The Hardt of the Matter 2 fix

Målet för en förändringsinriktad vänster måste vara att få en massrörelse till stånd; och det är här jag frågar mig vad kvällen egentligen givit.

Belysande är historien om hur Hardt besöker ett kokande Madrid där en halv miljon demonstranter skanderar ”Democratia real ya!” (Verklig demokrati nu!). Som luttrad vänsteraktivist kan han knappt tro att det verkligen är vad de begär! För Hardt är det fråga om närmast ofattbar naivitet! Demokratibegreppet som så har plockats isär och analyserats av den intellektuella vänstern. Samtidigt är det hans stora chans. Naiviteten är nämligen vad som förenar demonstranterna med majoriteten av mänskligheten. Till löftet om demokrati knyter flertalet ännu sitt hopp och en slumrande ilska. Här visar Hardt en bristande förståelse för opinioner, och när han avvisar tron på demokratin gör han det dessutom utan att ersätta den med något annat.

Under den följande frågestunden säger Hardt något som får mig att vakna. Bakom högerkrafternas glöd, och bakom fundamentalism i allmänhet, ser han inte hat utan förälskelse. Drivkraften bakom fascismen skulle därmed inte vara hatet till motståndaren utan kärleken till det egna; exempelvis manlig dådkraft eller förenklingens renande styrka.

Om detta gäller för högern så saknar vänstern av idag varje suggestiv samlande kraft. I stället definieras den som oppositionen mot ett förtryck. Det är en rörelse med betydande intellektuell prägel; med vilja (och förmåga) att söka upp och sätta fakta i samband, att läsa historien och tydliggöra makten och maktmissbruket. Målet är ökad jämlikhet men medlen är alls inte klara.

Det är här vi finner pudelns kärna. Även om analysen och bildningen fyller sin roll så beror vänsterns val till slut av ett antal frågor. Hur bedriver man ett meningsfullt motstånd? Hur uppnås en önskad förändring? Och vad, om något, kan bli beständigt?

Spännvidden här är enorm. På ena kanten finner vi Slavoj Žižek som vill ta makten genom revolution och riskera en ny Stalin eller Mao. På andra kanten finns en vänster som hellre stiger åt sidan än framtvingar våld. Jag befinner mig själv där. I perioder drar jag mig undan från världen och samtiden. Böcker och idéer förmår lugna mig och dämpa besvikelsen, men man kan inte undra på resultaten.

Flera av de begrepp Michael Hardt använder är mer än lovligt vaga. Han tycks närmast värja sig mot tydlighet. Kanske finns det en risk att de med bäst förutsättningar att se och förstå lämnar allt till orden. Till möjligheten (och friheten) att ställa de stora frågorna om egendom och orättvisa, vidröra statsskicksfrågan utan att egentligen syna några kort. Det är en bekväm position där förslagen till åtgärder alltid är den svagaste länken. Hardts typ av vänster bygger vänskapsrelationer och ömsesidig respekt. Man är i stort överens om vad som är önskvärt. Revolutionärens subjekt har flyttats till ett obekvämt men hyllat förflutet. Själv brukar man inte våld. Man avstår från förenklingar och slagord.

Hardt/Negri har tydliggjort att deras böcker är filosofiska betraktelser som bildar grund för en politisk process. De är inte program för handling. På sätt och vis är det självklart. Samtidigt kan det framstå som en förvånande ståndpunkt. Ur intellektuellt hänseende är det nämligen rätt lite som är nytt. Med Imperiet drog de upp linjerna för sin syn på världen. Nästan samtliga kommentatorer verkar däremot eniga om hur lite senare böcker, Multituden, Commonwealth (ej översatt till svenska) och Förklaring egentligen bidragit med.

Varken för egen skull eller som del av en rörelse verkar Hardt intresserad av makten. Självklart har det en poäng. Sextioåttarörelsen kom som ett svar på svikna löften. Runt om i världen hade socialistiska regeringar kommit till makten, men de genomgripande samhällsförändringarna uteblev. Framtiden tycktes inte längre nära. I den stund målen tycktes möjliga att nå var besvikelsen svår att fördra. Man kom till makten men man svek. Delvis var det av egna fel och brister. Delvis berodde det på att vänsterregeringarna ändå verkade inom en kapitalistisk världsordning. Viljan att hålla sig utanför makten är en begriplig reaktion. Kvar finns ju enligt Hardt/Negri ändå möjligheten av en frihetlig (och möjligen socialistisk) utveckling.

Händelserna som följde den 11 september tycktes till en början ge Hardt & Negri rätt. I den rika världens reaktioner, i föreningen av politiska och ekonomiska intressen, i begreppet ”rättfärdigt krig” – där kriget både reducerades till polisiärt ärende och förklarades som kampen mot den yttersta ondskan – kändes analysen från Imperiet igen. Kinas tilltagande makt, och ett starkare Ryssland, har åter komplicerat bilden. Parallellt med beläggen för den gränslösa makten har det senaste decenniet gett tävlandet mellan olika nationalstater förnyad aktualitet.

Vänstern har på många håll svårt att nå ut. När dess formella krav på allmän rösträtt och ramverk för trygghetssystem kommit på plats blir resten genast svårare. Motståndet från kapitalismen – som i samma stund den undandrar sig konfrontation driver en till vansinne genom sin handlingskraft – har i stort visat sig övermäktigt. Mycket beroende på att kapitalet, genom en närmast obegränsad tillgång på resurser, genom PR och lobbyism producerar sin egen legitimitet.

Att Hardt/Negri i denna kamp sätter tilltron till ett av dem definierat (och mycket otydligt) politiskt subjekt förefaller naivt. De bidrar med modellen, verkligheten släpar efter.

Det är här jag vänder mig till den politiske kritikern Noam Chomsky för stöd. Från en vänsterposition har han rensat sitt språk och sitt arbete från det mesta av modeller, principer och avgudadyrkan. Hans målgrupp är, och har alltid varit, de individer (intellektuella, välutbildade) som har förmåga att förstå och påverka samhällsdebatten. Mot Hardt/Negris teorier ställer han de verkliga förloppens praktik; lika giltiga för maktens som motståndets strukturer. För motståndet räknar han heller inte på några former av deterministiska utgångar eller spontant sprungna processer.

Michael Hardt vidhåller att han är kommunist. Jag förstår att det avser tron på ett stats- och klasslöst samhälle, så som det en gång definierades av Lenin, men den våldsamma revolutionen hamnar likväl i mitten av bilden. Det är ett känsligt ord för allmänhetens öron. Självklart räcker det för publiken den här kvällen, för dessa (relativt få) som väntar på att få sina egna åsikter och förhoppningar bekräftade. Man vad betyder dessa saker för dem man egentligen vill påverka?

 

Fallande vatten och djupekologi

Publicerad i Naturtillgångar 2013-02-11 av IE

Sverige är välsignat med vattenkraft. Genom kraftverken vid våra stora älvar framställs nära hälften av all elström vi använder. Det är en ren och flexibel energikälla. Det hydrologiska kretsloppet – vattnets flöde genom atmosfären – upprepas ständigt. Vattnets rörelseenergi driver en turbin som kopplas till en generator och en transformator vidare till ledningsnätet. Med dammar kontrolleras vattenflödena och energiproduktionen. Till saken hör att den svenska vattenkraften är i det närmaste koldioxidfri.

Lule älv är Sveriges största energikälla med en årsproduktion på cirka 13 TWh eller 10 % av vår totala elproduktion. Älven har stora flöden, höga fall och femton vattenkraftverk. Det första och största byggdes vid Harsprånget 1951. Beslutet hade tagits i riksdagen 1918 men lågkonjunkturen på 20-talet gjorde att bygget blåstes av, arbetet återupptogs först efter kriget.

Fallande vatten och miljöaktivism 03

Det finns en annan sida av vattenkraften. Den ingenjörsmässiga framgångssaga som dämpade forsarnas dån mötte också motstånd. I slutrapporten från projektet Energi och samhälle (Sol eller Uran – att välja energiframtid, 1979) står i förordet:

Kravet på energi för att trygga sysselsättning och fortsatt ekonomisk tillväxt har ställts mot krav på begränsning av den ena eller andra energikällan – först vattenkraft, senare också kärnkraft eller olja. (Min kursivering)

Före kärnkraftsmotståndet och oljekriserna var alltså kampen för älvarnas bevarande.

I sången Änglamark från 1971 skrev Evert Taube:

Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Vid den tiden var ett folkligt motstånd mot vattenkraftens utbyggnad väl spritt.

Kampen om älvarna kom att handla om landskapsförändring, om människans möjlighet att påverka naturen. Den blev också en symbol för statligt maktmissbruk, för centralmaktens nonchalans inför det lokala och platsanknutna.

Åren 1957 till 1961 räknade Nordiska vattenkraftkommittén på en utbyggnad av Torne och Kalix älvar. Under arbetsnamnet Atlantprojektet utredde man bland annat möjligheten att vända älvarnas lopp för att mynna i Atlanten i stället för i Bottenviken (projektalternativ C). Projektet mötte starkt motstånd i älvbygderna och uppmärksammades även inom den internationella miljöskyddsrörelsen. Internationella naturvårdssunionen (IUCN) skrev en särskild resolution mot utbyggnaden 1960. Under sextiotalets gång blev projektet allt känsligare politiskt och detta, tillsammans med det vaknande intresset för kärnenergi, bidrog till att planerna skrinlades.

Motståndet mot vattenkraft i vårt land kom dock att stå i skuggan av det norska. Cirka tio år efter Atlantprojektet blossade Altakonflikten upp i Norge.

Genom efterforskningar hade den samiske konstnären Trygve Lund Guttormsen funnit att Norges vassdrags- og energidirektorat i samband med kraftverksutbyggnaden av Alta-Kautekeinoälvarna planerade att sätta hans by, Masi, under vatten. Motståndet, för att rädda byn och älvarna, växte under 70-talet till en nationell rörelse som nådde sin höjdpunkt med Folkeaksjonen mot utbygging av Alta-Kautokeinovassdraget 1979.

Fallande vatten och miljöaktivism 02

Samma år som Altakonflikten inleddes såg en annan avgörande händelse. I augusti 1970 hade en grupp aktivister samlats vid Mardalsfossen – världens fjärde högsta vattenfall – för att förhindra det dammbygge som skulle torrlägga fallet. Miljökämparnas taktik var att spärra vägen för anläggningsmaskinerna med hjälp av sina kroppar. Aktionen var den första i Norge där civil olydnad användes som metod i kampen för naturskyddet.

Bland aktivisterna fanns den då 57-årige filosofiprofessorn och bergsklättraren Arne Naess. Som uppburen forskare och motståndsman under kriget var han det perfekta ansiktet för den norska miljöaktivismen. Från denna tid upptog miljöfrågorna Naess liv sedan han, året för Mardalsaktionen, avsagt sig professuren vid universitet i Oslo. Tre år senare utkom han med boken Ekologi, samhälle och livsstil där han formulerade en plattform för ekologisk verksamhet i åtta punkter. Boken blev grunden för Naess ekosofi (eller djupekologi) som betonar människans position som en integrerad del i ekosystemet. I sitt nya engagemang närmade sig Arne Naess det av filosofin försummade känslolivet och utvecklade en grundsyn Mattias Hagberg kallar ”en ekologisk teologi” (radioklipp från P1, från 07:30).

När Altakonflikten i början av 80-talet gick mot sin upplösning fanns alla komponenter för ett folkligt motstånd på plats. Den nationella splittringen hade i flera avseenden ställts på sin spets. Utöver naturvärdena, rendriften, laxfisket och jordbruket hade konflikten fått etnisk-politisk tyngd. Samefolket i Finnmark som sedan länge provocerats av den norska statens behandling stred nu för historisk upprättelse. I Alta fann man stridsfrågan att samlas kring och i dess centrum drevs frågor om bevarandet av traditionella näringar, utökat självbestämmande och ett erkännande av den samiska kulturen. Motståndets vindlande drama har skildrats i en utmärkt svensk radiodokumentär från förra året.

Både gällande Mardalsfossen och Altaälven drev den norska staten, låt vara modifierade, projekt i mål. Men motståndet skulle likväl få betydelse. Den folkliga kampviljan hade flyttat debattens grundstenar. Från början av 80-talet var utbyggandet av vattenkraften ett riskfyllt projekt för varje nordisk regering.

1986 fick Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven ett skydd mot utbyggnad. Sex år senare stärktes skyddet samtidigt som älvarna fick beteckningen ”Nationalälvar”. Dessutom gavs liknande skydd till ett antal älvsträckor i andra vattendrag.

Industrin och kraftbolagen har vid upprepade tillfällen försökt kringgå skyddet. I jakten på ytterligare exploateringar har man sökt använda lagens formulering för ”undantag som endast förorsakar obetydlig miljöpåverkan”. Skall man dra någon lärdom av historien så kan de ekonomiska intressena aldrig räknas bort. Frågan om Nationalälvarnas uppdämning skulle därmed spås dyka upp igen.

Under mitten av 1900-talet byggdes den svenska vattenkraften hastigt ut. Utvecklingen drevs av en stark framstegstanke men rörde sig samtidigt mot en osynlig gräns. Den rationella planeringskonsten ställde staden mot landsbygden och staten mot det lokala medbestämmandet. Ännu i början av 60-talet var elström i Sverige detsamma som vattenkraft. Innan kärnkraften helt kom att dominera debatten hade vattenkraften bromsats av en annan opinion. När vi går framåt i sökandet efter beständiga lösningar bör vi veta att också vattenkraft kan röra upp känslor. Att striden en gång stod het.

Vår svenska energimix

Publicerad i Resurshushållning 2013-02-08 av IE

Ibland vill man gå raka spåret. Lusten leder mig till berättelser om Greenpeace intrång på svenska kärnkraftverk, till den norske filosofen Arne Naess och den tidiga miljöaktivismen. Jag vill utveckla tankegångar om behovet av civil olydnad och rikta blicken mot dess förmåga att ställa svåra olösta frågor på sin spets, samt åtminstone tillfälligt blottlägga sådant som staten eller samhället, kanske vi människor lite till mans, velat begrava.

Sakligt sett ligger det till så här. Enligt energimyndigheten var Sveriges sammanlagda elproduktion 146,5 TWh år 2011. Fördelat på energislag såg det ut så här:

– Förnybart (vattenkraft) 65,8 TWh
– Kärnkraft 58,0 TWh
– Kraftvärme 10,4 TWh
– Förnybart (vindkraft) 6,1 TWh
– Industriellt mottryck 5,9 TWh
– Kondenskraft 0.3 TWh

Den här sortens läsning är relativt svår och det tycks finnas flera sätt att redovisa siffrorna. Möjligen beror detta på att svenska och europeiska redovisningstraditioner numera förekommer parallellt. (Jämför t.ex. svensk energimix (2004) från EU-kommissionens hemsida, vilken jag har svårt att matcha exakt med energimyndighetens siffror för samma år.)

Bland energislagen behöver vattenkraft, kärnkraft och vindkraft ingen extra presentation. Kraftvärme är en teknik som både producerar el och tillvaratar överskottsvärme som leds ut i ett fjärrvärmenät. Kraftvärmeverk skall inte förväxlas med värmekraftverk vilka bara producerar el. Skillnaden i verkningsgrad är också slående då den för förstnämnda produktion är 80-90 procent men för den senare cirka 50 procent! De största energikällorna för svensk kraftvärme är (i fallande ordning) biomassa, avfall och fossila bränslen.

Enligt Nationalencyklopedin definieras industriellt mottryck som ”samtidig produktion av el och värme på liknande sätt som vid kraftvärmeproduktion i fjärrvärmesystem”. Det handlar alltså om industriella processer där delar av energin används i produktionen och överskottet säljs.

Kondenskraft är elproduktion där överskottsvärmen inte tas tillvara (se värmekraftverk ovan), men är i Sverige sedan mitten av 70-talet mycket liten. Skälet till detta är naturligtvis utbyggnaden av fjärrvärmenätet.

Så har vi transporter. Det är en sektor där energiförbrukningen trots evigt tal om bränslesnåla fordon, promenadstäder, och så vidare, ständigt ökar. Men kanske ger det en rimlig bild av hur det svenska samhället utvecklas. Transporter är något annat än produktion och kan som bekant inte flyttas utanför rikets gränser. Transporterna domineras av fossila drivmedel (nästan uteslutande baserade på olja) och en liten den biobränslen och el. Som vi skall se är inga större förändringar att vänta. Nu till saken!