Kvantitativ kvalitet på KTH: Femte juni 2015

Kvantitativt på KTH 1

Idag stänger Arkitekturskolan på Östermalmsgatan 26 (KTH) och de slutgiltiga årtalen skrivs därför 1969-2015. Sedan jag gick ut därifrån 2002 tycks inte mycket direkt ha förändrats, utan snarare upprepats med förutsägbarheten hos en medelgod tragedi. Ledningskriserna har kommit och gått; skolans historia summeras bäst som ett antal diskreta epoker, där ingen gör skäl för guldålder. Jag har återvänt hit med några års mellanrum men inte längtat tillbaka. Med vid detta sista besök är en sak säker: Jag har aldrig sett mer material hängande på väggarna och aldrig med sådan genomgående grafisk kvalitet, gränsande mot kollektiv (?) virtuositet.

För arkitekter gäller att bemästra ett stort antal väsensskilda framställningsformer (ritning, skiss, måleri, rendering, modellering, fysisk modell, fotografi, reportage, prosa, poesi), med vilket få andra yrken kan jämföras och som kraftprov överträffar Arkitekturskolans examensdagar sannolikt Konstfacks vårutställning. Kanske har Arkitekturskolans satsning på elevportföljer varit lyckosam, kanske har införandet av betyg spelat in. Men i det samlade materialet finns också en aning av den produktive pastor Skåre i Röda Rummet, som vid mötet med Arvid Falk skryter:

– Det här har jag skrivit! Vad sägs om det? Är det inte mycket? Ni skriver också – litet! Om ni får hålla på, så kommer ni också att skriva så här mycket!

Få är de som törs lita till kärnan i det man arbetat med. En full vägg slår ofta en halvfull. Mängd är ett sätt att försäkra sig mot det svårbedömda hotet om bristande kvalitet. Då juryn samlas kommer även nedlagd möda att vägas in i bedömningen.

När jag vid lunchtid når Arkitekturskolan denna dag kommer jag från en annan del av KTH – Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö – där arbetsomfånget också tillskrivs ett värde. Scenen är slutseminariet för Eric Paglias doktorandstudier; handledaren Sverker Sörlin från värdinstitutionen, opponenten Aant Elzinga från Göteborgs universitet.

Kvantitativt på KTH 2

Paglia har utvecklat projektet avsevärt sedan jag såg det senast (ungefär ett år tidigare) och så bör det väl vara, men ingenting sådant kan någonsin tas för givet. Det historiska perspektivet har utökats och fått påverka projektets ”kappa” och i processen har det en gång osammanhängande fått ett sammanhang. Arbetstiteln är The Northward Course of the Anthropocene och jag finner den både stark och suggestiv. Under seminariet reser några personer tvivel kring om den är tydlig nog men jag hoppas att Paglia skall behålla den och, om nödvändigt, låta en underrubrik göra tjänsten av ytterligare precision. Avhandlingen kombinerar två relaterade frågor, vilka båda tycks lika heta: Antropocenen och den resursmässiga exploateringen av Arktis. En trendspaning av den humanistiska forskningen i västvärlden vore här onekligen på sin plats, men tyvärr är mitt syfte för stunden ett annat.

Elzinga gör ett otroligt påläst intryck (i själva verket befinner han sig på en nivå som man omöjligt kan begära och som knappast kan drivas av annat än passion). Han tar sig tiden att ösa upp ämnesrelaterad forskning utan att för ett ögonblick låta arrogant eller förälskad i sin egen röst. Mot slutet av samlingen delar han ut ett tättskrivet ark med systematiserade referenser för att få Paglia (som är amerikan) att överge det anglofila fokus hans arbete trots allt lider av och öppna upp det för fler europeiska, och asiatiska, tänkare än den, nu helt ensamme, franske historikern Fernand Braudel.

Nyttan med detta tycks ena de tjugo personerna i rummet. Det är önskvärt att bredda, tillföra perspektiv, visa sin kännedom om det parallellt existerande. Till dels är det motsvarigheten till Arkitekturskolans extra, trygghetsskapande, planscher men har mer gemensamt med arkitekturens (och IT-världens) tal om att ”addera ett lager”. Denna palett, eller fond, av fotnotat vetande och markörer för stickspår är inte enbart repetitiv. Till och med i de fall där den ursprungliga tesen, eller berättelsen, inte i grunden ändras av den vetenskapliga breddningen så påverkas ändå det associativa läsandet. Genom att vidga diskussionen och sätta det egna bidraget i perspektiv ökar det i värde. En sådan fond bör ha liknande betydelse för varje vetenskapligt eller konstnärligt verk som förlitar sig på relationer eller jämförelser.

Verkligheter på KTH 7

Kvantitativt på KTH 7

Man bör här beakta det grundliga arbete som normalt skapar autenticiteten i en film, där både visuella och episka bakgrunder ofta inspirerats av verkliga (inte sällan historiska) livsöden, epoker, eller miljöer. Genom detta kan vi också granska de spatiala/intellektuella tomheter som Lucasfilms presenterade i Klonerna anfaller (2002), där handlingens och sceneriernas torftighet matchade intrycket av de uppradade klonerna. Genom synkroniseringen av den tynande dramaturgin och det tidsbesparande användandet av kloner i den digitaliserade filmproduktionen (en omedveten blinkning åt Benjamins essä Konstverket i reproduktionsåldern) riskeras både verkets integritet och estetiska trovärdighet. Filmens masscener förlorar genom förenkling sin kvalititiva prägel och intresseväckande djup.

På vägen ut från seminariet påpekar en vän att ”Elzinga är gammal marxist.” Vad trevligt, säger jag, som inte tar avstånd från läsningar av Marx, men heller aldrig övertygats av någon klassisk marxism, vare sig leninism, stalinism eller trotskism. Elzinga har mycket riktigt skrivit Tradition och revolution tillsammans med Ronny Ambjörnsson och Anna Törngren (1968) och var med vid grundandet av KPLM(r) (1970). Häpnadsväckande nog är han född 1936 och pensionerades 2002 (!), samma år jag tog arkitektexamen.

De kringresande kritiker som kommer till Arkitekturskolan är i allmänhet yngre och sällan så ödmjuka. Deras filosofi handlar mindre om uppbyggnad och lärande än om subjektiv läsning. Kritik är den hårda skolan för arkitekter. Jag undviker de sista presentationerna 13.20 och går till Övre ateljén, med den fantastiska utsikten över Wahlmans Engelbrektskyrka. När allt är över går jag åter ner, till den plats där Nedre Ateljén en gång stod. Den förstördes i branden 2011 och ersattes av temporära strukturer, bland annat det ”Röda tältet” där luften är provocerande kvalmig. Man gör entré en halv våning upp och ser ut över de tätt ställda skärmarna. Luften vittnar också om den hets som lett fram till dagen; nervositeten och de pressade sömnschemana. Bland de studenter som nu dröjer kvar är språket engelska men modersmålen betydligt fler.

Verkligheter på KTH 2 fix

Skolan utgör en internationell miljö med en gemensam referenskarta över arkitekter och projekt. Många av kritikerna och handledarna är välkända namn, de flesta av dem närvarande denna sista dag. En arkitekt jag inte sett på tretton år har åldrats kraftigt och går nu med käpp. De flesta blir yrket trogna till de dör, men själv är jag en otrogen tvivlare.

På Arkitekturskolan är det sällan man fastnar för idéinnehållet. Det drunknar eller döljs av modellernas och ritningarnas skuggor, av de hyperrealistiska perspektivens förföriska klarhet. Jag går från ett seminarium där man efterfrågar en klargörande grafik över intressenterna i Arktis (Paglia säger att han i så fall behöver hjälp, då han inte behärskar de nödvändiga verktygen) till detta ogenomträngliga visuella överdåd. Svulten kastar jag mig över referenser till Ledoux och Bladerunner och tillika över varje politiskt ställningstagande.

Via Hagalund, eller ”Blåkulla”, i Solna gör sig verkligheten påmind. Genom ex-jobbet We don’t need another 4000 neighbours har Elin Friberg utfört en demokratiskt handling. Om hennes visualiseringar – ett kompletterande, klargörande material – är korrekta är de också oumbärliga för medborgarna (i detta fall de boende i Hagalund) då de synliggör den mörka materien hos den föreslagna förtätningen. I en aktuell bok om medborgardialog (Medborgardialog – demokrati eller dekoration?) skriver Combine Arkitekter att arkitektkåren:

Genom vår förmåga att visualisera, och med kunskap om planeringens förutsättningar och drivkrafter, skulle … kunna fungera som en kanal, inte bara för de kapitalstarka, utan också för mer resurssvaga grupper och individer.

Detta ex-jobb, där nybyggnationerna sprakar i alarmerande gult, tycks som ett utmärkt exempel på detta.

Kvantitativt på KTH 4 fix

I en annan del av huset visar Johanna Nenander prov på aktivistiska interventioner mot ”exkluderande design”, objektsliga spetsfundigheter och praktiskt motstånd med enkla medel. I dagsläget är det ett embryo till en handbok för  stadsbyggnadsaktivism.

Sist besöker jag på nytt entrévåningen och ett examensarbete gjort av en vän (Rasmus Siimes). Jag fotograferar samtliga planscher med mobilen och flyttar mig ur vägen för att undvika skuggan av min kropp. Han sade att bilderna inte gjorde sig vid montage på ritsalarna och det var därför han bad om denna särskilda plats i korridoren. Här är väggarna av rå betong gjuten i brädform. Projektet är även här ett sorts motstånd: Ett återupptäckande eller återupplivande av allmännyttans bortglömda arkitektur. Genom en serie bilder i akvarell skildras ett arkitektoniskt stiltje i specifika rumsligheter. Det är ett förevigande som involverar livet i byggnaderna med en bevarad mångtydighet. Hängningen, med liten distans från väggen, är en av de finaste.

Kvantitativt på KTH 5 fix

Ett bakomliggande syfte med min vandring är att föreslå folk att rekrytera, värva dem till arbetslivet där trycket nu är högt. På kontoret skämtade vi om möjligheten att erbjuda någon ett jobb där på platsen. Så lär det ha sett ut i slutet av 80-talet, tider av head-hunting på skolan innan 90-talets nedgång tvingade många av de unga bort från yrket. I verkligheten glömmer jag dock detta ändamål och vandrar planlöst mellan planscherna och salarna. På många sätt är arbetslivet väsenskilt från skolan. Varken kvalitet eller kvantitet kan problemfritt översättas. Medan sin slutgiltiga nivå går arkitektstudenterna vidare till den huvudsakligen kommersiella arkitektens verklighet.

Min oro står alltid till helheten; att de inbyggda och gradvis förstärkta olikheterna mellan KTH:s disparata delar går oförändrade in i framtiden. Teknologer, arkitekter och humanister var för sig. För framgång krävs i konkurrensen specialisering, även inom respektive discipliner. Naturvetenskaperna leder här vägen med ett otal skarpa spetsar utan bredd. Som motvikt utvecklas olika former av kreativa dialoger, transdisciplinära samarbeten och konstnärliga projekt som skall motverkar atomiseringen. Även för KTH är det övergripande syftet att skapa syntes och den hållbara ekologi vi alla söker, och egentligen måste finna. Men ännu är verkligheten delad i ologiska stycken, ”allt en trasa”, som Almqvist skrev.

Min tro är att specialisering, kommodifiering och konkurrens i längden inte kan fungera. För det gemensamma måste varje specialist bli en generalist, varje hyperaktiv professionell en medborgare och en medmänniska. Tempot måste sänkas inte höjas. I en text från 2012 skriver Janken Myrdal om den ”mångkälliga” (source pluralism) metoden som ett sätt att integrera det transdisciplinära inom individen. Det påminner mig om de förhoppningar som knutits till föreningen av estetik och ekologi och till skapandet av en helare människa; något som både Felix Guttari och Herbert Marcuse betraktade som vägen framåt. Vi behöver inga genier men varmhjärtade kritiker.

Kvantitativt på KTH 8 fix

Musiken inför kvällens fest förbereds i entrén och ute på gården. En bit in på det kommande dygnet kommer sagan att vara all, men huset står kvar för att intas av nya brukare. Uppe på KTH:s campus ståtar redan den nya Arkitekturskolan, klädd i corténstål, djärv till sin form men redan underdimensionerad. Något i planeringen har gått snett; elever, lärare och forskare kommer att trängas på de nya kvadratmetrarna. Jämförelsen med det fyllda slavskeppet är för stark, men exemplet med det moderna call-centret där anställda ”skohornas” in på fem kvadrat, är bekymrande användbart.

Ett delmål med flytten har varit att på tydligare vis integrera arkitekterna i KTH, att utöka utbytet och strama upp administrationen. Att vara generalist innebär inte att dygnet tidsmässiga ramar kan bräckas. Bilden av arkitekten är jonglören med många bollar i luften, men ofta faller någon av dem till marken. Arkitekturskolans prodekan och prefekt Anders Johansson är dessutom privatpraktiserande arkitekt och därför en deltidare med en 100 miljoners budget.

Jag går innan allt tar slut. På sätt och vis avundas jag de som blir kvar, inte bara på skolan utan på arbetsplatserna. De som helhjärtat festar/arbetar och stannar till de sista minuternas övertid, lämnar skolan/kontoret när allting är färdigt, levererat, fullbordat. De som vägrar att tvivla på sina mål, femårsplaner och individuella drömmar.

Lämna en kommentar