Makten över nyheterna

För en tid sedan klippte jag ut en liten insändare ur DN. Den var skriven av Tord Lundgren i Uppsala och löd:

Enligt Unesco kontrollerar USA cirka 70 procent av världens totala nyhetsflöde. Alla som vill ha mer mångfald och balans borde välkomna Wikileaks.

Det var ett litet stycke text med stoff till en bok, som även gick i linje med min egen uppfattning om världens maktförhållanden.
Insändarens första mening kunde tolkas på flera sätt. I händerna på en trogen USA-vän, som DN:s politiske redaktör Peter Wolodarski, skulle denna mediedominans kunna ses som ett uttryck för den amerikanska nationens globala kamp för frihet, nedrustning och demokrati. Men med den andra meningen erbjöds en rimligare tolkning. Ett monopolliknande inflytande över nyheternas tillkomst och/eller distribution borde medföra motsvarande snedvridning av innehållet.
Det fanns likväl frågor jag ville få besvarade. Vilken var relationen mellan Unesco och den amerikanska statsmakten? Vilken var den utvecklade betydelsen av ordet ”kontrollerar”?

makten över nyheterna

Sean MacBride, mottagare av Nobels fredspris (1974) och en av grundarna av Amnesty International, ville utmana den global maktordningen gällande informationen.

Som så ofta är fallet måste man återvända till 70-talet för att förstå sambanden i samtiden. Åren efter 1968 var en tid då de västerländska samhällena, i synnerhet inom universitetsvärlden men även vissa regeringar, idkade moralbaserad självkritik. Frågor om maktförhållanden mellan i-länder och u-länder var ofta på dagordningen och fick därmed utrymme i FN. Två exempel på förslag från vissa utvecklingsländer var New International Economic Order (NIEO) och New World Information and Communication Order (NWICO). Medan NIEO behandlade det ojämnlika handelsutbytet mellan syd och nord fokuserade NWICO på motsvarande obalanser inom bl.a. massmedia.

NWICO-samtalen pågick som del av Unescos verksamhet från början av 70-talet. Det insamlade materialet överlämnades mot slutet av årtiondet till ett av Unesco utsett utskott – MacBride-kommissionen – döpt efter gruppens ledare, och tidigare mottagare av Nobels fredpris, Sean MacBride. Resultatet blev publikationen ”Many Voices One World” (1980), även kallad MacBride-rapporten. Som fortfarande torde vara en av de mest grundliga genomgångarna av detta kunskapsfält.

Exempel på punkter som lyftes fram var:
– U-landsbevakningen speglade i-ländernas intressen vilket framkallade förvrängda bilder. Vid tiden för rapporten kontrollerades över 80% av det globala nyhetsflödet av fyra nyhetsbyråer.
– U-länder fick dessutom ett obalanserat returflöde från de utvecklade ländernas media (främst från USA).
– Dessutom iakttog kommissionen problemet att de utvecklade länderna kontrollerade ca 90% av de tillgängliga radiofrekvenserna (främst för militärt bruk) samt på samma sätt kontrollerade de mest strategiska omloppsbanorna för satelliter (för militärt och kommersiellt bruk).- Andra obalanser handlade om påverkan från de utvecklade ländernas reklambyråer, samt den skeva fördelningen av datorkapacitet och databanker.
Värt att notera, med dagens syn på internet som demokratins redskap i särskild åtanke, var att utvecklingsländerna betraktade icke auktoriserade tevesändningar över satellit som ett hot mot deras nationella suveränitet.

USA var tidigt fientligt inställt till NWICO och formulerade det som en kamp mellan fri media, i form av privata aktörer, och en statlig reglering med medföljande risk för censur. Detta var det avgörande skälet till att USA kritiserade Unesco som organisation och avsade sig sitt medlemskap (1984). Återvände gjorde man först 2003, då George W Bush sade att Unesco hade ”reformerats”. Vilket med stor sannolikhet avsåg Unescos beslut att överge NWICO, och dess världsbild, vilket man gjorde redan 1989. Unesco adopterade därmed även den amerikanska (och brittiska) synen på fri distribution och etablering av media.

Vi har alla, på senare tid, kunnat följa de repressiva regimernas kamp mot det folkliga motståndets bruk av internet. De sociala mediernas betydelse för revolutionerna i Tunisien och Egypten må vara omtvistat, men bör inte ignoreras. Hotet om statlig nyhetscensur är tveklöst verksamt och aktuellt.
Likväl kvarstår de grundproblem som MacBride-kommissionen beskrev. Vi kan inte lita mer till informationen från storskaligt ägda och geografiskt koncentrerade mediakoncerner än till enskilda statsmakter. Att dessa koncerner själva framställer bevakningen som opartisk är inget skäl för tilltro. Hur speglas det koncentrerade ägandets världsåskådning, önskningar och intressen i nyhetsflödet? Vem kan med bibehållen trovärdighet t.ex. skilja amerikanska mediers bild av landets krigföring från den amerikanska statens? Varför skulle inte samma harmonisering av intressen kvarstå även i fredstid?

Det politiska tryck USA utsatte Unesco för på 80-talet fick önskad effekt då man, trots stark splittring mellan medlemsländerna, övergav den kurs och det synsätt MacBride-kommissionen förespråkade. Visionen om den nya världsordningen för information övergavs till förmån för den gamla.

Jag har inte kunnat hitta aktuella siffror på USA:s eller Västeuropas andelar av globala nyhetsflödet. Siffran 70 procent, som nämndes i Tord Lundgrens insändare, kan (utan att jag har kunnat belägga det) härstamma från den 312 sidor långa, och utförliga, MacBride-rapporten.

Lämna en kommentar