Moskva 1969 – om människan som robot

Det har nu gått 45 år sedan Moskva 1969 – rapport från en observatör publicerades och författaren har behållit sin anonymitet. Enligt uppgift var han en ung västerlänning som vistats länge i Sovjetunionen och där förlorat sin tro på socialismen, åtminstone i dess konkret sovjetryska form. Boken kan ses som en varning till varje vänsteranhängare att inte bli naiv. Makt leder till lystnad, bekvämlighet och svikna ideal. Revolutionens arv av omedelbar befrielse är aldrig lätt (Eller är det till och med särskilt svårt?) att förvalta. Moskva 1969 fix

Att författaren inte trätt fram skulle kunna tyda på en dold agenda, att boken beställts som propaganda under det sena 60-talets ideologiska kamp mellan öst och väst. Men även om det inte kan uteslutas tror jag inte det är så. Skildringen är trots allt nyanserad och mångtydig och bör betraktas som ett viktigt historiskt dokument. För medan historiska sammanfattningar kräver distans och obundenhet kräver skildringar av tidsanda kontakten med det verkliga livet, närvaro i viktiga händelser och återgivandet av olika röster; en karaktäristik av människans unika plats- och tidsbundna belägenhet.

Genom ett rikt kontaktnät inom den unga intelligentian, skildrar författaren den hårdnande ”nystalinismen” och det ryska folkets likgiltighet vid arméns invasion av Prag. Maktlös och utan inblick i Kremls vägar har sovjetmedborgaren försänkts i politisk apati som skapat en apolitisk människa.

Jag såg mig omkring denna dag (den 21 augusti) och jag begrepp ingenting. Reaktionen var kuslig. Det blev ingen reaktion. Vilket annat land på jorden kan ta ett dylikt steg, begå ett sådant brott – och inte en medborgare på tusen stannar upp ett ögonblick ens för att fråga sig själv vad som hänt?

Uttalandet tillskrivs en matematiker. Samtidigt som detta säkert är sant och belysande för Sovjetunionen kan sådana uteblivna reaktioner i hemmaopinionen naturligtvis exemplifieras från andra krig och den tänkta motpolen USA. Själv fastnar jag för en händelse som återges i James Pecks intervju av Noam Chomsky (Noam Chomsky – makt, lögner och motstånd, Ordfront 1999).

Den dag då Hiroshima bombades minns jag att jag bokstavligen inte hade någon att tala med. Det fanns ingen. Jag gick bara undan för mig själv. Just då var jag på ett sommarläger och gick ut i skogen och höll mig för mig själv ett par timmar när jag fått höra vad som hänt. Jag kunde aldrig tala med någon om det och förstod aldrig de andras reaktioner. Jag kände mig totalt isolerad.

Berättelserna är som jag ser det mycket lika. Båda uttrycker personliga upplevelser som strider mot en officiell retorik, men också mot en allmän folklig reaktion. De är således berättelser om intellektuell integritet.

När en fysikstuderande i Moskva 1969 talar om en ”nation av politisk robotar” kommer jag att tänka på ”den glada roboten” som myntades av C. Wright Mills i Den sociologiska visionen (1959). Med den glada roboten avsåg Mills den västerländska människa som genom samhällets inverkan blivit offer för ett ekonomiserat livskoncept byggt på yttre attribut och enkla stimulanser. Mills ansåg att det samhälle där denna människotyp kunde blomstra var antitesen till det fria samhället och i själva verket utgjorde en länk mellan den sovjetiska och västerländska indoktrineringsmakten.

En fortsättning på detta resonemang från Moskva 1969 är det paradoxala bevarandet av en privat sfär befriad från politik och kommersialism. Till följd av den opraktiska och verklighetsfrånvända statliga propagandan och bristande varuutbud har ett verkligt (men oönskat) oberoende kunnat bevaras inom det ryska samhället. Därmed skapas också en skarp kontrast till den massiva, effektiva livsstilspropagandan i väst.

På många sätt är Ryssland det minst konformistisk samhället av de sju eller åtta länder i Väst- och Östeuropa som jag har bott i – för att inte nämna Amerika, ”frihetens land”, där kravet att man skall vara framgångsrik och allamerikansk gör det svårt för vem som helst att vara sig själv.

Det ger perspektiv på den frenetiska likriktning, konkurrens och hets som dominerar de västerländska samhällena och som i utrikespolitiken på lika allvarligt och oförsonligt sätt lett till strävan mot en villkorslös seger.

Där boken med nödvändighet brister är en djupare skildring av de bredare folklagrens åsikter. Men genom den enda procentens, den kuvade intelligentians, ögon tycks det ryska folkets tro på auktoriteten, en tsar, en idylliserad Lenin eller lillefar Stalin direkt kunna översättas till dagens acceptans av den starke Putin. Men i den pågående, och nyligen intensifierade, konflikten mellan öst och väst bör vi inte förutsätta att de skulle vara mer manipulerade än vi.

Lämna en kommentar