Antisemitismens fakta och fiktion

Svepta i israeliska flaggor besöker de Mauthausen

Svepta i israeliska flaggor besöker de Mauthausen

 
Mitt starkaste intryck, då jag för fem år sedan besökte arbets- och koncentrationslägret Mauthausen, i trakten av österrikiska Linz, var de tillresta israelernas uppträde. På nära håll följde jag hur en familj på fyra plockade fram sina prydligt vikta nationsflaggor ur väskorna och vecklade ut dem i brisen. Med davidsstjärnorna böljande över ryggen gick de på området.

För den israeliska självbilden är flaggan symbolen för överlevnad och återupprättelse. Men för mig, och många andra, talade flaggan om nutiden såväl som det förgångna. Den talade om Israel som kärnvapenmakt, som ockupant av palestinskt territorium, och om regelmässiga brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Idag, och det är ett faktum i regionen, är det judar som reser murar och taggtrådsstängsel.

Kan ett land hålla historien mer levande än den pågående verkligheten? Vad är antisemitismen idag? I dokumentären ”Defamation” (2009) ställer den israeliske filmaren Yoav Shamir dessa frågor och tar oss på en resa genom fördomar, över mark minerad av fakta såväl som fiktion.

Shamirs utgångspunkt är att trots att den israeliska staten upprättats som en fristad för judarna fylls dess största tidningar av ord som förintelse, nazist och antisemitism.

Delar av bakgrunden finner han hos den New York-baserade lobbyorganisationen ADL – Anti Defamation League – med föresats att motverka antisemitism globalt. Ledda av sin energiske vd, och förintelseöverlevaren, Abe Foxman genomsöker ADL den amerikanska pressen och polisrapporterna efter fall av kränkning, diskriminering och våld riktat mot judar. Shamir ber dem om ett konkret fall att följa och därmed uppstår frågorna. Vad är antisemitism? Utmärker den sig i vår egen tid? Vilka brott kan kopplas till judehat? Shamir ser förekomsten av etniska motsättningar, men en verklighet där araber och svarta knappast har en bättre situation.
Den judiska minoriteten är den mesta välbärgade etniska gruppen i USA. Så långt kan man tillgripa fakta.

Bitvis framstår israellobbyn som en industri. Kritik mot den israeliska staten hanteras regelmässigt som uttryck för antisemitism. De båda åsikterna framstår som oskiljaktiga. Kritiker, och inräknat personer vars föräldrar dött i lägren, beskrivs som förintelseförnekare.

På en konferens, i efterdyningarna av bokpublikationen ”The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy”, av John Mearsheimer och Stephen Walt, smälter den sista illusionen av objektivitet ner. Buskapet hårdnar till israelisk kamp och orubblighet, palestiniernas rättigheter blir onämnbara.

Staten israel är de amerikanska judarnas pensionsförsäkring och tro om framtid. I ett samtal med en grupp åldrade ADL-medlemmar delges Shamir bilden av en familjerelation, där USA är äkta mannen och Israel barnet.

Barnen.
Varje år skickas 30 000 israeliska gymnasister på resa till Auschwitz. När Yoav Shamir (f. 1970) växte upp var de 500.  Nu följer han en skolklass på färden. För flera av barnen är det första gången de flyger, första resan utomlands. Med dem kommer en lärargrupp och en statlig säkerhetsagent. Vid en genomgång varnas barnen för den polska lokalbefolkningen – ”Här är ni inte bland vänner” – och eleverna stannar inne på kvällarna, lever om på rummen och i hotellets korridorer.
Auschwitz blir en känslosam upplevelse. Flaggorna finns med som besvärjelse, inte provokation. Eleverna är rättmätigt uppskrämda. Med lärarnas hjälp dramatiseras episoder som utspelats på några av platserna. Många barn gråter hejdlöst, hänger runt sina vänners axlar. I ett självkritiskt ögonblick röjer läraren sina känslor, talar om osäkerhet kring skälen till resan, och följderna.
Eleverna reflekterar kring sina intryck. Några av dem gör själva kopplingen till palestinierna. Kanske gör besöket i lägret att man trubbas av för andras lidande. Vi har ändå lidit mest. Inget lidande kan jämföras med vårt. Några får lust att döda. Döda nazisterna, eller deras ättlingar.

På senare tid, och i samarbete med ADL, har även den israeliska armén börjat resa till Auschwitz.

2 Responses to “Antisemitismens fakta och fiktion”

  1. Karin Says:

    Kolla Netanyahus tal till kongressen i USA på Aljazeera idag. 50 stående ovationer från kongressledamöer. Usch vilken retorik och på tal om relationer fadern o barnet som i din artikel så var det mkt av de två mobbarna på skolgården i hans tal, vi har ju lika kläder vi har ju växt upp på samma gård o vi är ju båda goda i en värld full med diktaturer o terrorister. Otäckt låg psykologi som flörtar med det amerikanska folket istället för dess president som är lite över den nivån men som tyvärr måste ta hänsyn till väljarna..Huh, inget kul tal.

  2. modernkritik_se Says:

    Jag tittade på talet. Rätt skrämmande scener. Den amerikanska kongress är förvandlad till en fotbollsläktare och med lika okritisk publik. De gör bokstavligt talat vågen.
    Netanyahu har bott ett antal år i USA på 50- och 60-talen och det kan fortfarande höras. Det handlar om nya och gamla vänner. USA och Israel, hand i hand. Demokrati. Fred. Mot terrorism. Ni fick bin Ladin. Kan inte bli enklare.
    Naomi Kleins analys av Israels 00-tal är intressant då hon menar att 90-talets incitament för fred, i form av hämmad tillväxt, försvunnit. System för inrikes säkerhet (som exportvara) har blivit landets främsta tillväxtsektor. Kriget skulle därmed ha blivit en tillgång.
    I talet säger BN: ”Judarna kan inte vara ockupanter i sitt eget ärvda land”, eller något åt det hållet. Men redan Gamla Testamentet hävdar faktiskt att det judiska folket drev bort det folk som levde där innan. De skulle alltså vara erövrare och ockupanter för andra gången. Men detta var inte dagen för djupare analyser.

Lämna en kommentar