The Hardt of the Matter

4 februari 2013. Den politiske teoretikern Michael Hardt besöker Stockholm och jag är dåligt informerad. Dagen för föreläsningen byter man lokal från Södra Teaterns Stora Scen till Kägelbanans Lilla. Jag antar att det sålts för få biljetter.

Publiken är inte stor utan runt hundrafemtio personer. Till höger sitter journalisten och EU-forskaren Stefan Jonsson och framför oss sociologen Roland Paulsen. Om resten av publiken följer mönster är oklart. Vi är tre från samma arkitektkontor och i sammanhanget är det nog unikt.

The Hardt of the Matter 1 fix

Michael Hardt är inte särskilt imponerande den här kvällen. När han får ordet rotar han runt i den folkliga revoltens stökiga rum. Kampen mot den globala kapitalismen förankras till Kairo (?), Madrid, New York, Seattle, Genua, Porto Alegre etc. I själva verket skiljer Hardt på två cykler av motstånd (”cyclic struggles”), en före 11 september och en efter. Medan den första rörelsen stred för rättvisa menar Hardt att den senare satt demokrati som sitt mål. Främst avses väl Madrid och New York, där occupyrörelsen nådde sin höjdpunkt. Allt knyter an till hans senaste bok Förklaring (2013), som vanligt skriven tillsammans med den italienske sociologen Antonio Negri.

Hardt är trevlig, eftertänksam, och sannolikt mycket beläst. Han säger sig vara dålig på förutsägelser men bra på att förklara hur något fungerar. Det är gott nog. Men samtidigt har hans och Negris författarskap byggts upp kring hoppet. Om det är oklart skall jag förklara vad jag menar.

I Imperiet (2000) sökte Hardt & Negri att förklara vår samtid. Till skillnad från Immanuel Wallerstein och världssystemteoretikerna, vilka ser globaliseringen som en naturlig fortsättning på kapitalistisk och amerikansk dominans, ville Hardt/Negri se någonting nytt. Närmare bestämt en gränslös, decentraliserad maktapparat som tagit över från nationalstaterna. Om de har rätt är det förvisso inte revolutionerande. För även om en gräns mot exempelvis Wallerstein går att dra är den knappast skarp.

Vad som istället var nytt, eller åtminstone livligt diskuterat, var Hardt/Negris betoning av möjligheten, eller hoppet, med den nya ordningen och tron på en vändpunkt, där makten vänds ut och in och globaliseringens förtecken byts till sin motsats.

Övergången till imperiet och dess globaliseringsprocesser erbjuder nya möjligheter för frigörelsens krafter. (…) Vår politiska uppgift är, hävdar vi, inte bara att stå emot dessa krafter, utan att urskilja och omdirigera dem för nya syften. De skapande krafterna hos den mängd (eng. ”multitude”) som bär upp imperiet kan också självständigt konstruera motimperiet, en alternativ politisk organisering av de globala flödena och utbytena.

Imperiets krafter skall således vändas emot det.

The Hardt of the Matter 3 fix

Är det här multituden?

Begreppet multitude (sv. mängden, myllret eller multituden) är här centralt. Hardt/Negri menar att denna mängd är något annat än en mobb, hop eller massa vilka alla är passiva sociala grupper och därmed möjliga att manipulera. Med begreppet ”mängd” menar författarna istället ett aktivt subjekt som inte kan ledas. Mängden bildar en komplex mångfald som genom ett samfälligt agerande ändå kan styra sig själv och i förlängningen ett samhälle. Men – kan man här invända – bara det faktum att Hardt/Negri definierat mängden betyder inte att den verkligen existerar.

Här sitter nu Hardt, tretton år efter boken kom ut, och försöker förklara utvecklingen. För de folkliga uppror han studerar är frågan om diskontinuiteten avgörande. Motståndet växer men tycks sedan dö bort. Ilska flammar upp men svalnar snart. Hur skall vi förhålla oss till occupyrörelsens efemära karaktär? Om vi säger att den reagerat på vissa yttre faktorer – ekonomiska orättvisor, innehållslös demokrati, etc. – så blir det oklart varför den upphört. Minst av allt kan de beskrivna problemen sägas vara lösta. Inte heller har upproren spridit sig för att på allvar kunna utmana makten. De stora folkmassorna höll sig tillbaka. Istället har de som demonstrerat, ockuperat och obstruerat kunnat avgränsas, åter fås att tystna. Det blir en tolkningsfråga om Hardts mängd här varit verksam. Om upproret begränsats genom statlig manipulation, och därmed kunnat styras.

The Hardt of the Matter 2 fix

Målet för en förändringsinriktad vänster måste vara att få en massrörelse till stånd; och det är här jag frågar mig vad kvällen egentligen givit.

Belysande är historien om hur Hardt besöker ett kokande Madrid där en halv miljon demonstranter skanderar ”Democratia real ya!” (Verklig demokrati nu!). Som luttrad vänsteraktivist kan han knappt tro att det verkligen är vad de begär! För Hardt är det fråga om närmast ofattbar naivitet! Demokratibegreppet som så har plockats isär och analyserats av den intellektuella vänstern. Samtidigt är det hans stora chans. Naiviteten är nämligen vad som förenar demonstranterna med majoriteten av mänskligheten. Till löftet om demokrati knyter flertalet ännu sitt hopp och en slumrande ilska. Här visar Hardt en bristande förståelse för opinioner, och när han avvisar tron på demokratin gör han det dessutom utan att ersätta den med något annat.

Under den följande frågestunden säger Hardt något som får mig att vakna. Bakom högerkrafternas glöd, och bakom fundamentalism i allmänhet, ser han inte hat utan förälskelse. Drivkraften bakom fascismen skulle därmed inte vara hatet till motståndaren utan kärleken till det egna; exempelvis manlig dådkraft eller förenklingens renande styrka.

Om detta gäller för högern så saknar vänstern av idag varje suggestiv samlande kraft. I stället definieras den som oppositionen mot ett förtryck. Det är en rörelse med betydande intellektuell prägel; med vilja (och förmåga) att söka upp och sätta fakta i samband, att läsa historien och tydliggöra makten och maktmissbruket. Målet är ökad jämlikhet men medlen är alls inte klara.

Det är här vi finner pudelns kärna. Även om analysen och bildningen fyller sin roll så beror vänsterns val till slut av ett antal frågor. Hur bedriver man ett meningsfullt motstånd? Hur uppnås en önskad förändring? Och vad, om något, kan bli beständigt?

Spännvidden här är enorm. På ena kanten finner vi Slavoj Žižek som vill ta makten genom revolution och riskera en ny Stalin eller Mao. På andra kanten finns en vänster som hellre stiger åt sidan än framtvingar våld. Jag befinner mig själv där. I perioder drar jag mig undan från världen och samtiden. Böcker och idéer förmår lugna mig och dämpa besvikelsen, men man kan inte undra på resultaten.

Flera av de begrepp Michael Hardt använder är mer än lovligt vaga. Han tycks närmast värja sig mot tydlighet. Kanske finns det en risk att de med bäst förutsättningar att se och förstå lämnar allt till orden. Till möjligheten (och friheten) att ställa de stora frågorna om egendom och orättvisa, vidröra statsskicksfrågan utan att egentligen syna några kort. Det är en bekväm position där förslagen till åtgärder alltid är den svagaste länken. Hardts typ av vänster bygger vänskapsrelationer och ömsesidig respekt. Man är i stort överens om vad som är önskvärt. Revolutionärens subjekt har flyttats till ett obekvämt men hyllat förflutet. Själv brukar man inte våld. Man avstår från förenklingar och slagord.

Hardt/Negri har tydliggjort att deras böcker är filosofiska betraktelser som bildar grund för en politisk process. De är inte program för handling. På sätt och vis är det självklart. Samtidigt kan det framstå som en förvånande ståndpunkt. Ur intellektuellt hänseende är det nämligen rätt lite som är nytt. Med Imperiet drog de upp linjerna för sin syn på världen. Nästan samtliga kommentatorer verkar däremot eniga om hur lite senare böcker, Multituden, Commonwealth (ej översatt till svenska) och Förklaring egentligen bidragit med.

Varken för egen skull eller som del av en rörelse verkar Hardt intresserad av makten. Självklart har det en poäng. Sextioåttarörelsen kom som ett svar på svikna löften. Runt om i världen hade socialistiska regeringar kommit till makten, men de genomgripande samhällsförändringarna uteblev. Framtiden tycktes inte längre nära. I den stund målen tycktes möjliga att nå var besvikelsen svår att fördra. Man kom till makten men man svek. Delvis var det av egna fel och brister. Delvis berodde det på att vänsterregeringarna ändå verkade inom en kapitalistisk världsordning. Viljan att hålla sig utanför makten är en begriplig reaktion. Kvar finns ju enligt Hardt/Negri ändå möjligheten av en frihetlig (och möjligen socialistisk) utveckling.

Händelserna som följde den 11 september tycktes till en början ge Hardt & Negri rätt. I den rika världens reaktioner, i föreningen av politiska och ekonomiska intressen, i begreppet ”rättfärdigt krig” – där kriget både reducerades till polisiärt ärende och förklarades som kampen mot den yttersta ondskan – kändes analysen från Imperiet igen. Kinas tilltagande makt, och ett starkare Ryssland, har åter komplicerat bilden. Parallellt med beläggen för den gränslösa makten har det senaste decenniet gett tävlandet mellan olika nationalstater förnyad aktualitet.

Vänstern har på många håll svårt att nå ut. När dess formella krav på allmän rösträtt och ramverk för trygghetssystem kommit på plats blir resten genast svårare. Motståndet från kapitalismen – som i samma stund den undandrar sig konfrontation driver en till vansinne genom sin handlingskraft – har i stort visat sig övermäktigt. Mycket beroende på att kapitalet, genom en närmast obegränsad tillgång på resurser, genom PR och lobbyism producerar sin egen legitimitet.

Att Hardt/Negri i denna kamp sätter tilltron till ett av dem definierat (och mycket otydligt) politiskt subjekt förefaller naivt. De bidrar med modellen, verkligheten släpar efter.

Det är här jag vänder mig till den politiske kritikern Noam Chomsky för stöd. Från en vänsterposition har han rensat sitt språk och sitt arbete från det mesta av modeller, principer och avgudadyrkan. Hans målgrupp är, och har alltid varit, de individer (intellektuella, välutbildade) som har förmåga att förstå och påverka samhällsdebatten. Mot Hardt/Negris teorier ställer han de verkliga förloppens praktik; lika giltiga för maktens som motståndets strukturer. För motståndet räknar han heller inte på några former av deterministiska utgångar eller spontant sprungna processer.

Michael Hardt vidhåller att han är kommunist. Jag förstår att det avser tron på ett stats- och klasslöst samhälle, så som det en gång definierades av Lenin, men den våldsamma revolutionen hamnar likväl i mitten av bilden. Det är ett känsligt ord för allmänhetens öron. Självklart räcker det för publiken den här kvällen, för dessa (relativt få) som väntar på att få sina egna åsikter och förhoppningar bekräftade. Man vad betyder dessa saker för dem man egentligen vill påverka?

 

3 Responses to “The Hardt of the Matter”

  1. Hannes Says:

    Väl skrivet och intressant! Jag väljer i detta sammanhang att inta Michael Hardt’s egen position: ”när jag hör vad du säger blir jag övertygad om att du måste ha rätt.”

    Några snabba kommentarer: Det märkliga med Hardt och Negri är att de, komplexiteten i deras politiska teorier till trots, ofta framstår som naiva eller till och med likgiltiga inför frågan om en praktisk strategi för en ny vänster. Jag tror att detta beror dels på att de faktiskt är ganska ointresserade av praktiken, dels på att deras ständigt reviderade begreppsflora inte avtecknar sig särskilt väl mot samtida vänsterpolitik.

    Man kan tänka sig att Hardt & Negri hamnar i aktivistens malpåse enligt följande resonemang: 1. Detta är en akademisk text 2. Eftersom den inte omedelbart gör sig begriplig och dessutom refererar till texter utanför mycken vänsterkanon är den ”svår” 3. Eftersom den är ”svår” är den alltför intellektuell (eller beroende på hur ortodox man är ”borgerlig”) och därmed beslöjad eller frasradikal.

    Jag är dock ganska säker på att det inte är på denna punkt skon skaver för din del, utan snarare i Hardt’s osäkerhet i sina egna texter, som trots allt har ambitionen att vilja omdefiniera vänsterns världsbild (och därför borde vara lite mer vederhäftiga). För min egen del känner jag en dragningskraft till just denna osäkerhet. Om man jämför med äldre vänsterteori (och då menar jag inte Engels eller liknande stofiler, utan snarare Althusser mfl) så är det ju just den färdigpaketerade världsanalysen som utgör grunden i det politiska handlandet. Inte bara att denna analys ofta är rigid, den tenderar också att bli reduktionistisk, och brukar ha ett bäst-före-datum på cirka tio år (kanske en tidsrymd motsvarande omnämnda Hardt-cykel). Kanske bättre då med en vänster som hela tiden kämpar med att försöka förstå vad som händer, medan det händer, och agera utifrån detta.

    Jag tänker mig, förmodligen en aning naivt, att Hardt’s osäkerhet, om inget annat åtminstone är ett sätt att bana väg för en mer vidsynt dialog inom vänstern. Ett bra exempel i sammanhanget är begreppet ”demokrati”. På det sätt jag tolkade diskussionen, vill Hardt i första hand rentvå och återradikalisera begreppet. När han talar om den nya generations krav på riktig demokrati så gör han det enligt min mening inte cyniskt, utan snarare med en slags försiktig tilltro. De ungas slagord skär sig med 68-generationens analys, men detta är i första hand ett problem för sextioåttorna själva. Hardt väljer här att likt en osäker förälder som försöker imponera på sina barn, omfamna och definiera den unga generationens som politiska subjekt.

    Hardt tycks se sig själv som en slags observatör. Han betraktar tendenser i en ständigt föränderlig vänsterrörelse och i den globala kapitalismens härjningar. Utifrån detta bygger han sin analys, ett slags hopkok av empiri, italiensk operaism och ivy league-mysighet. Jag medger att detta beteende är lite irriterande, eftersom det ger en slags ansvarsfrihet. Problemet uppstår kanske när Hardt och Negri blir en manual för vänstern, en slags självuppfyllande profetia där multituden som genom trolldom blir ett medvetet politiskt subjekt utan förankring i verkliga förhållanden. Har Hardt & Negri skapat ett politiskt subjekt som inte fanns innan dess? I värsta fall ett slags golem. I bästa fall ett luftslott. Jag är inte säker på något av detta, men behovet av ett omdefinierat politisk subjekt inom vänstern känns i vilket fall ganska stort.

    Vet inte om detta egentligen kan räknas som kommentarer, snarare ett osammanhängande flöde av intryck från föreläsningen och i relation till din sammanfattning. Hur som helst, diskussionen lär fortgå!

  2. modernkritik_se Says:

    Hej. Jag betraktar ditt bidrag som utförliga kommentarer och skall i min tur kommentera kommenterandet. Vet inte om något blir klarare.

    När jag skrev det här inlägget funderade jag en del kring förekomsten av en personlig motvilja mot Michael Hardt, antingen som föreläsare, eller i vidare bemärkelse, som filosof. Känslor kan vara svåra att komma åt och jag vill inte utesluta att så är fallet.

    Om vi till en början bortser från tankar om hur teori kan omsättas i aktivism så uppfattar jag att du söker ett huvudspår i min kritik av Hardt/Negris arbete. Antingen den osäkerhet som skymtar i texterna (vilken tilltalar dig) eller också en övertolkning av arbetets resultat i form av en ”självuppfyllande profetia”, där, åtminstone potentiellt, både författarna och olika lösa vänsteranhängare samverkar. Även om det första spåret har viss betydelse så väljer jag bestämt det senare.

    Till att börja med söker jag inga dogmer. Styrkan i Marx ”Kapitalet” är hans analys av faktiska förhållanden, kapitalismens sätt att fungera och dess påverkan på mänskliga relationer. Vad gäller åtgärderna har boken mindre att ge. Marx såg, enligt vad jag förstår (och där finns mycket att förstå), inte revolutionen som nödvändig, även om han menade att polariseringen mellan klasserna skulle tvinga fram förändring. Först genom vissa uttolkare, däribland Lenin, blir marxismen dogmatisk och företer tydliga tecken på religion. Även hos Marx fanns dock vissa föreställningar som snart, eller åtminstone på medellång sikt, blev daterade.

    Vad som blir problematiskt med Hardt är kombinationen av intellektuell suddighet och självsäkra uttalanden. Varken citatet i mitt ursprungliga inlägg ”Övergången till imperiet …”, eller (så vitt jag kunnat bedöma) Hardt/Negris övriga texter, behandlar möjligheten att det inre (troligen ickerevolutionära) motståndet enkelt kan oskadligggöras. Vilket borde bli konsekvensen om multitudens unika men tvivelaktiga egenskaper inte är verksamma. Jag menar vidare att detta riskerar att bli en teori av enkelspårigt tänkande. Trial and error omöjliggörs av själva otydligheten i premisserna.

    Även den intervju ”Motståndsrörelsen som performance” som publicerades i senaste numret av Arbetaren 8/2013 kan användas som exempel. Hardt är förtjust i att besvara frågor med vidöppna, eller mer precist, motsägelsefulla svar. På frågan om konstens roll i den politiska kampen, som frigjord eller underkastad, svara han typiskt nog ”Både och”. Paradoxalt, men konsekvent med hans teorier, blir den form av konst som tycks mest underkastad (närmare bestämt som del av ett tjänstearbete) den som enligt Hardt bär kraften till frigörelsen.

    ”De mest kraftfulla och önskvärda alternativen till kapitalismen är snarare de som växer upp inom den själv. Jag tror verkligen på det där påståendet från Kommunistiska manifestet där Marx och Engels säger att kapitalet skapar sin egna dödgrävare. Den viktiga frågan i dag är alltså vilka verktyg som kapitalet ställer till vårt förfogande. De utföranden (performances) som vi i dag tar i bruk på jobbet kan vara ett sådant.”

    Det första yttrandet, om var alternativen uppstår, är till synes tautologiskt då Hardt/Negris Imperium är gränslöst. Men varje form av organisation, revolutionär eller medvetet konstituerande kan i och för sig sägas ställa sig utanför makten, då de försöker ändra eller bryta spelreglerna.

    Hardt vill dock hålla sig inom systemets råmärken ”inom den själv” och föreslår performance, kringskuret lönearbetande inom tjänstesektorn, som ett kraftfullt redskap för motstånd. Samtidigt är problemet, givet nuvarande maktförhållanden, ur kapitalistiskt perspektiv lättreglerat. För kraftig förseelse: Uppsägning eller rättsprocess. För mindre förseelse (i form av okoncentration eller maskning): tillsägelse eller utan åtgärd.

    Här riskerar Hardt att falla på eget grepp. Den lilla störningen kan av individen, eller till och med av en liten grupp individer, uppfattas som ett andningshål, en syresättning av den personliga friheten. Men systemförändrande i Hardts mening? Knappast. Det tycks mig som en lång väg och en ojämn kamp där Hardt dessutom riskerar att hamna på samma sida som liberalerna, vilka givetvis hävdar att friheten inom de givna ramarna redan är tillräcklig.

  3. Hannes Says:

    Väl talat! I Hardts fall så tror jag att idén om motstånd från insidan delvis kan spåras till den italienska operaismen, en slags frihetlig marxistisk strömning, där ökat inflytande för arbetaren på arbetsplatsen i princip sågs som ett stort steg mot förverkligandet av socialism/idealtillstånd. Att denna typ av relativt enkla maktförhållanden/politiska krav inte så lätt låter sig översättas till globala ekonomiska strukturer är ju ganska uppenbart.

    Jag har tänkt en del kring likheterna mellan Hardt och Koolhaas, inte på ett ideologiskt plan (även om här också finns en del möjliga paralleller) men på det sätt de båda är totalt likgiltiga inför den egna inkonsekvensen och motsägelsefullheten. Återkommer på ämnet längre fram.

Lämna en kommentar