Kennedy Machiavelli Rove

Kennedy Machiavelli Rove 01
För många talar president John F. Kennedys namn om hopp. Det är orden ”Ich bin ein Berliner” och tron på en bättre värld. Kanske börjar den sagan – för vi skall veta att det är en saga – med den första tevesända debatten i amerikansk teve: Kennedy mot Nixon 1960.

Det var utseende och minspel som fällde Nixon den kvällen. Trots att han var mager och blek efter en sjukhusvistelse skall han ha avböjt att använda smink. Mest berömt är hur han svettades framför kamerorna men där finns viktigare poänger att göra, en del sannolikt nedvärderade därför att de faller inom det subjektiva eller undermedvetna hos betraktaren.

Kennedy Machiavelli Rove 04Förutom att Nixon slickade sig om munnen, blundade eller flackade med blicken, såg han trött och olycklig ut. Han såg ut att längta bort; till avskildhet, till rummet för sina ensamma förberedelser. När Kennedy talar anar vi kampen i Nixons inre. Anspänningen under debatten och tvivlen på utgången. Kameran följer honom i långa plågsamma tagningar. Det är politisk debatt innan gester och minspel i detalj regisserats, innan mediekonsulterna gjort sitt med talarna, och som sådant är det ett viktigt dokument. Tevemediet var ungt men hade redan ett brett genomslag.

I motsats till Nixon tycks den solbrände Kennedy frisk och mentalt sund. Han framstår som intelligent, rak och självsäker. Genom teverutan satte han bilden av ett nytt Amerika, och till hans person kunde tittarna knyta vackra framtidsdrömmar. Framgångarna kom förstås genom förberedelser och möda. Kennedys far (Joseph P. Kennedy) som själv varit framgångsrik affärsman, investerare och ambassadör hade satt presidentämbetet som högsta mål för sönerna och som äldste levande son i syskonskaran hade John axlat bördan.

Nixons svettdroppar döljer ett större problem. Det är inte det att Nixon hade fler förtjänster än Kennedy. Sådant är öppet för debatt och jag tror båda männens karaktärer förtjänar att granskas. Nej, den verkliga läsningen av problemet är att svettdroppar, och andra ovidkommande detaljer, leder uppmärksamheten bort från de verkligt viktiga frågorna. Inte endast som de framställs i debatter och tal utan som de omformats för att dölja verkliga motiv och konsekvenser. Om vi nedvärderar den logiska argumentationen (så som den presenteras för oss), avsäger vi oss också möjligheten att sätta den ifråga. Men samtidigt minskar också sannolikheten att vi, ens med stöd av historisk referenser, omfattande faktakontroll och statistiska belägg, skall kunna följa ett resonemang av avvikande politisk uppfattning. Vad gäller det amerikanska exemplet sådana slutsatser som avfärdas av båda de dominerande partierna, t.ex. vad gäller karaktären hos det kalla kriget eller skälen till den kubanska revolutionen. Kort sagt; om vi bedömer politiska kandidater från deras image och inte deras förslag förlorar vi möjligheten att påverka de angelägenheter som berör oss och de samhällen vi lever i.

Forskning har visat att den icke-verbala kommunikationen ofta har större betydelse än den verbala. Det stämmer till eftertanke för den som vill nå ut med ett viktigt budskap. Enligt Mehrabian och Ferris forskning som studerade kommunikation vid personliga möten uppfattade en mänsklig mottagare de huvudsakliga kommunikationssätten på följande sätt: 55% kroppsspråk – ställning, gester och ögonkontakt, 38% av röstkvalitet, 7% av innehållet eller orden som används. Vi bör notera att försöken begränsades till situationer där kommunikatörerna talade om känslor och attityder och inte ett strikt faktamässigt innehåll. Samtidigt är det uppenbart att de flesta typer av makthavare utelämnar eller förvrider viktiga fakta för att koncentrera sin kommunikation till känslor. Något vår egen statsminister Reinfeldt kallar att ”bildsätta” politiken.

Den moderna retoriken och mediekommunikationens verktyg har utformas i enlighet. De negativa kampanjerna under den amerikanska valrörelsen är ett tydligt exempel. Ingenting tros kunna påverka valutgången som ett lyckat karaktärsmord. Vi vet alla med oss att underliggande känslotoner, med implicita och försåtliga budskap, är mönstret för dagens reklam. Det är varnande signaler för den som sätter sitt hopp till demokrati och upplysning.

Det är ingen tvekan om mäktiga människors uppfattning kring dessa förhållanden. Linjen kan följas från den öppenhjärtige florentiske författaren och politikern Niccolò Machiavelli (1469-1527) till den amerikanska bushklanens era. I boken American Dynasty (2004) ger Kevin Phillips en brutal men välinformerad bild av familjen Bush väg till den politiska makten. Phillips gör gällande att både George H. W. Bush (fadern) och George W. Bush (sonen) haft lögnen till norm som presidenter. I kulisserna av detta spel stod de politiska strategerna Lee Atwater och Karl Rove. Från Rove spåras formuleringar som ”uppfattning är verklighet” och ”den stora majoriteten av mänskligheten nöjer sig med skenbarheter, som om de var sanningar”. Rove, som själv är en uttalad läsare av Machiavelli, har sagt att vännen Lee Atwater läste om Fursten varje år(!).

Kennedy Machiavelli Rove 02

Machiavelli och Rove

Enligt den svenske idéhistorikern Sven-Eric Liedman kan Machiavellis politiska tänkande sammanfattas av följande tre komponenter:

1. tesen om människans oföränderliga natur
2. en föga utvecklad föreställning om historiens relativitet (d.v.s. att historiska förutsättningar är unika)
3. en genomförd doktrin om att den inomvärldsliga moralen måste underordnas staten och nationen och därmed att undersåtarnas moral måste fastställas av den politiska överheten, medan överheten själv endast skall ha nationens intressen för ögonen.

Allt talar för en renlärig pragmatism där inga ideal är beständiga, målen helgar medlen och massans önskningar kan ignoreras av fursten.

Enligt Anders Mohlin, lärare i retorik och presentationsteknik på företaget Mindset (och tillika rådgivare åt en del svenska politiker), är retorikens gyllene regel ”ljug om du kan”. Och även om andra retorikutbildare må hävda principen om ärlighet, eller till och med hävda att lögnen strider mot själva konsten i retoriken, så är det ingen tvekan om fördelarna med att få en falsk bild att gälla för sann. Vi befinner oss inte långt från Hitlers ”stora lögn” som den presenterades i Mein Kampf: ”Folkets stora massa faller lättare offer för en stor lögn än för en liten”. I likhet med Karl Rove menade Hitler att den ojämförligt största samhällsgruppen är de som tror på media, medan mindre grupper utgörs av de som tänker självständigt eller inte tror på något alls. Därför betonade han också vikten av att propagandan alltid sade samma sak.

Vi avslutar med John F. Kennedy, den unge presidenten (han tillträdde vid 43 års ålder) med den löftesrika framtiden. Det tidiga sextiotalet är alltjämt en tid av ekonomisk blomstring. Genom det nya tevemediet blir presidentparet, som själva omger sig med filmstjärnor, den nya tidens celebriteter och symboler för ett stilfullt modernt leverne. Vi minns de vackra bilderna. Vi minns Jackie Kennedys tårar och kvinnoaffärerna – Marilyn Monroe, Gunilla von Post, Judith Campbell, Mary Pincht Meyer, Marlene Dietrich och Mimi Alford – och om det sker på samma gång så gör vi det med en ansträngning.

I filmen JFK (1991) spekulerade regissören Oliver Stone om hur Kennedy opponerade sig mot Vietnamkriget och att en schism hade utvecklat sig med militärledningen och det industriella komplexet, vilket lett fram till mordet. Trots att historiska fakta talar emot tycks teorin ha satt avtryck hos den amerikanska allmänheten. Mordet har gjort sitt för att bygga myten om Kennedy. Där finns känslor av hur kennedyklanen drabbades av olycka, hur mordet på John och brodern Robert tog de bästa ifrån oss. Alla kan minnas var de var och vad de gjorde när de fick beskeden.

Kennedy var inte ren. Han var så smutsig som amerikanska presidenter brukar vara. I Rethinking Camelot (1993) har Noam Chomsky skärskådat Kennedys del i Vietnamkriget och den amerikanska elitens skäl för upprätthållandet av det kalla kriget. Skrapa på ytan och vi skall se att nästan allt rörande Kennedys tid vid makten är felaktigt eller vilseledande. Vilka var ställningarna under Kubakrisen och under det kalla kriget? Vem var den aggressiva parten och vad räddade oss från ett kärnvapenkrig? Invaderade USA även Sydvietnam (den förment allierade parten)? Vad utspelades verkligen i Tonkinbukten där USA fann förevändningen att angripa Nordvietnam? Det är vad vi borde diskutera och minnas.

Lämna en kommentar