Juholt in, Sahlin ut

Publicerad i Svensk politik 2011-03-15 av IE

Torsdagen den 10 mars – vid en pressträff på Sveavägen – presenteras Håkan Juholt och Carin Jämtin som ny partiledare och ny partisekreterare för Socialdemokraterna. Valberedningens ordförande Berit Andnor inleder mötet med vad DN:s ledare dagen efter kallar ”Andnors katastrofala presentation”. Den är inte bra. Sammanfattningsvis säger hon att partiet är en folkrörelse (100000 medlemmar), att de haft många goda kandidater, att de nu presenterade kandidaterna är enhälligt föreslagna, och att de skall föra det socialdemokratiska partiet till valseger. Jag antar att det måste sägas.

juholt in

Juholt är den verkliga överraskningen och något av en uppenbarelse; lång, kraftigt byggd, med yvigt grått hår och mustasch. Ansiktet är godmodigt runt och ögonen vänliga. Han sägs stå något till vänster om mitten i partiet.

Vad skall han säga? Istället för att tala om vissa väljargrupper, t.ex. de omtalade medelklassväljarna i storstäderna, eller om konkreta förslag för konkreta frågor ger han oss en bild: ”De som står i solsken har en skyldighet att hålla ett paraply över de som står i regnet.” Det är en bild som inte kan missförstås och kanske är det detta som får DN:s ledarskribent att i besvikelsen över uteblivna tecken på önskad förnyelse utbrista: ”man (drömmer) sig tillbaka till en S-politik av äldre snitt som mest av allt påminner om dagens Vänsterparti.” Det är givetvis för tidigt att avgöra. I själva verket svarar Juholt inte på ingående frågor av hänsyn till de valda ombuden, den socialdemokratiska extrakongressen skall fortfarande säga sitt.

Inom det politiska område där Håkan Juholt vistats mest, försvarspolitiken, säger han något som kan laddas med betydelse: ”Jag kan inte förutse att vi skall överge den militära alliansfriheten”, d.v.s. han är ingen aktiv NATO-förespråkare. Frågan är dock om den alliansfriheten betyder något då vi redan idag deltar i NATO-operationen i Afghanistan. Den typen av frågor kan inte redas ut i ett sammanhang som detta. Skall man vara elak är det sällan så allvarliga frågor överhuvudtaget reds ut.

Göran Greider, den person som om någon förkroppsligar tron på socialdemokratin i Sverige, skriver samma dag i Dalademokraten under rubriken: ”Med Juholt tar rörelsen sin revansch”. Greider vill placera Juholt i socialdemokratins mitt, inte till vänster. Han har i själva verket nyligen kritiserat Juholt för hans deltagande i utarmandet av svensk neutralitet och alliansfrihet, kopplat till kriget i Afghanistan. Greider tror ändå att Juholt kommer att ta ett tydligare avstånd från den moderata politiken och ser det som nyckeln till valframgång och återupprättelse av socialdemokratins styrka.

Statsminister Reinfeldts reaktion på utnämningen av Juholt är värd att citeras: ”Moderaterna betonar förnyelse och att utvecklas med samhällsförändringar och nu ser Socialdemokraterna ut att välja en partiledare som aggressivt talar emot idéer om förnyelse”. Just förnyelse är ett intressant ord då det för Socialdemokraterna vanlig avser en högervridning av politiken, medan det för moderaterna betecknar en, åtminstone retorisk, rörelse åt motsatt håll. Men – och det är intressant – under alla omständigheter betecknar det även en avpolitisering av samhället till förmån för marknadskrafterna, av Reinfeldt benämnda ”samhällsförändringar”. I detta fall får jag trots allt känslan att Reinfeldts ”förnyelse” smält samman med den amerikanska politikens ”change” och således blivit ett egentligen värdeneutralt ord med förutsatt positiv laddning.

För att sätta Håkan Juholts uppdykande i perspektiv och samtidigt förklara Göran Greiders entusiasm måste man gå tillbaka till Mona Sahlins avsked som partiordförande – talet inför Socialdemokraternas förtroenderåd den 4 december. Talet är på flera sätt märkligt, dels då Sahlins röst låter säkrare och skarpare än på länge, dels därför att hon tar avstånd från den politik hon tre månader tidigare gick till val med. Hon ikläder sig med viss iver sanningssägarens roll och sanningen lyder: Det skall alltid löna sig att jobba, skattepolitiken skall gynna tillväxt, och partiet skall överge debatten om privatiseringar och vinster i offentlig sektor. Jag hoppas det är en något så när rättvisande sammanfattning av talet även om det rymmer en del nyanserande ord.

Man bör notera att Mona Sahlin, som i alla år älskat att citera Olof Palme, inte nämner ordet klassamhälle (inte ens inkomstklassamhälle), eller talar om en obalans mellan arbete och kapital. Hon talar mer om företagande och investeringsklimat än om vård och skola. Det är helt enkelt en avbön. Socialdemokraterna gick till val på en förändrad skattepolitik men väljarna har sagt nej. Dit väljarna gått skall de också gå. Det finns inget annat sätt att tolka Sahlin denna dag. Det är den bistra slutsatsen om förnyelse. Politiken skall anpassas för största möjliga stöd.

Samma dag twittrar DN:s politiske redaktör Peter Wolodarski följande: ”Om Mona Sahlin talat med samma patos och strategiska insikt under den gångna valrörelsen hade hon fortfarande kunnat leda Socialdemokraterna”. Han har svårt att dölja sin glädje över budskapet att S-politiken varit fel. Och jo, han skriver faktiskt patos, ett ord som borde reserveras för andra sammanhang.