Benjamins barndom

Publicerad i Bokrecension 2011-07-11 av IE

benjamins barndom 01

Länken till det förflutna går genom de rum och föremål som omgivit oss, med den betydelse de har eller en gång hade. Så kan man läsa Walter Benjamins levande barndomsskildring i essäsamlingen ”Barndom i Berlin kring 1900”.
Benjamins minnen, som skrivs under exilen i Paris, frigör sig från analysens sammanfattande slutord då de knyts till impulsiva, men senare väl utmejslade, ögonblicksbilder och tillstånd. Med Benjamins eget ord handlar det om uppväxtens bilder. Med stöd av föremåls och rumsligheters oföränderlighet har barnets erfarenheter fått styrka, den vuxne författarens hand blivit lättare.

År 1932, när jag var utomlands, började det gå upp för mig att jag snart skulle tvingas ta ett längre och kanske varaktigt avsked av den stad där jag är född.

Medan den vuxne Benjamin, till följd av sin judiska härkomst, erfor förvisning i Paris blev barndomsupplevelserna hans väg till återerövring. Viljan till hågkomst och motstånd mot de omständigheter som skiljer honom från barndomsstaden framträder i texten Loggior.

Sedan jag var barn har loggiorna förändrats mindre än de andra rummen. Men det är inte den enda anledningen till att de känns så förtrogna. Det är snarare den tröst som för den som inte längre har något hem är förborgad i deras obeboelighet.

I det smala icke-rum som loggian utgjorde, på gränsen mellan huset och staden, har bilder och minnen frigjorts ifrån handling. Upplevelsen av att befinna sig på en tröskel, mellan in- och utsida, mellan nutid och förgånget, bevarar erfarenhetens kärna, och saknaden träder tillbaka.
I texten Kejsarpanorama finner man en koppling till Bejamins skådande tilbaka mot sitt otillgängliga förflutna. På samma sätt som åskådaren på kejsarpanoramats bildteater sitter Benjamin vid sin stereoskopiska kikare medan hans minne målar stillbild efter stillbild av det förgångna.

benjamins barndom 02

Då Walter Benjamin växte upp hade kejsarpanoramat – en bildteater som visade kolorerade bilder av berömda platser och aktuella händelser – redan fallit ur modet och hade sin sista publik i barnen.

Om än Benjamins minnen gjorts tillgängliga av detaljrikedomen, och med tidens och rummets tydliga prägling, så är mycket ändå specifikt, miljöerna är borgerliga, tekniken och nöjena exklusiva. Så är det också av nödvändighet, då barndomen är trogenhetens tid och inte kan väljas. Det är den väg i livet som ännu inte förgrenats. Endast som frön låter Benjamin ana de linjer som leder framåt.

I min barndom var jag det gamla och nya västra Berlins fånge. Min klan bodde i dessa båda kvarter med en inställning som utgjorde en blandning av ihärdighet och självkänsla och förvandlade kvarteren till ett getto som klanen betraktade som en förläning.

I Benjamins barndom är familjens resurser och inflytande ett fort som är den plats från vilken han först upptäcker världen. Men snart framträder de allmänmänskliga livsvillkoren, historiesynens eviga vändpunkter och omtolkningar, och inte minst tiden och staden Berlin. Där det biografiska berättandet stått tillbaka har statsmiljön och dess grenverk av socialt förbundna platser bildat en karta av obestämda avstånd. Det är den karta som Benjamins penna tecknar på Café des deux magots i Paris, men än mer är det kartan som ritas av hans längtan. Det är det spretiga samlandet av fragment som till sist får våra medvetanden att tro på den färdiga skissen – på att livet kunnat upplevas just så. Och trots att Benjamin ser sina barndomsår formade av otrygghet så är hans bilder ändå ointagliga, resultatet av hans ansträngningarna hoppfullt, föresatsen i grunden livsbejakande.

Overthrow

Publicerad i Bokrecension, Imperialism 2011-07-03 av IE
overthrow 01

Overthrow, Stephen Kinzer, Times Books 2006

I en tid då Sverige (genom svenska politiker och opinionsbildare) mer kraftfullt än någon gång tidigare under efterkrigstiden anslutit sig till USA:s och NATO:s syn på världen och dessutom agerat följdriktigt genom den militära inblandningen i Afghanistan och Libyen, är det tunt med historisk debatt. Historien är som bekant inte färdigskriven utan omvärderas och revideras medan vi går framåt. I ljuset av detta vill jag notera att en författare som Stephen Kinzer inte översatts till svenska.
Samtidigt som Sverige genom långsiktiga militära engagemang sökt USA:s gillande och velat framstå som en trovärdig utrikespolitisk aktör i deras ögon har Kinzer ägnat tiden åt att ifrågasätta trovärdigheten i den amerikanska utrikespolitiken.
I boken Overthrow, 2006, tar han oss genom USA:s historia av statskupper från Hawaii 1893 till Irak 2003. Allt som allt handlar det om regimbyten i fjorton suveräna stater, flera av dem med demokratiskt valda regeringar. Ändå har Kinzer gjort ett urval; som kriterium för upptagande i boken skall USA ha spelat den avgörande rollen i att avsätta en regim.

Bakom de ädla motiv och dygder den amerikanska nationen anfört för sina interventioner spårar Kinzer en trestegsmodell för de egentliga förloppen.
Först har något USA-baserat multinationellt bolags vinster hotats av en utländsk regering, t.ex. genom ökade skatter eller genom återförvärvande av mark. Sedan har detta faktum via politiska kontakter omvandlats från ett ekonomiskt till ett politiskt eller maktstrategiskt hot som krävt avlägsnande. Det tredje steget har handlat om att sälja interventionen, och avsättandet av ett annat lands regering, till det amerikanska folket, ofta i termer av en kamp mellan ont och gott.

Kinzer skriver:

When the United States acts in the world, it acts, as other nations do, to defend its interests. Americans, however, do not like to hear or believe that their government has such self-centered motives.

Med denna bok, och andra, har Stephen Kinzer kunnat påverka amerikanska intellektuella och människor ur bredare folklager. Samtidigt har den svenska debatten efter 11 september tillåtits gå i stå. Berättigad USA-kriktik har alltför ofta fått avärdas som ideologiskt betingad antiamerikanism.

Tags:

Historieboken 1970

Publicerad i Bokrecension, Kolonialism 2011-04-19 av IE

historieboken 1970 01I entrén till vårdcentralen i området där jag bor finns ett litet bokbord där man kan ta eller lämna böcker. Jag tillhör dem som tar; och mitt senaste fynd var ”Historieboken”, i upplaga från 1971.

Författarna – Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, AnnMari Langemark och Pål Rydberg – var fyra konstfackstudenter som kommit på att de inte längre ville bli reklamare. Som examensarbete skrev de en bok (eller möjligen ett seriealbum) om Europas och Afrikas historia för de senaste 500 åren, med tonvikt på ekonomiskt förtryck och kolonialism. Boken kom att översättas till sex västspråk och såldes i 70 000 exemplar. Den senaste utgåvan kom 2009.

Och nyutgåvor behövs. I sin skildring av bokens uppkomst beskriver författarna svårigheten med att nå ner under nyhetsflödets yta.

Vi hörde på radio och TV och läste tidningar, men vi fattade inte mer för det. Allt var rörit och osammanhängande.

Är det inte fortfarande just så? Jag har själv vant mig vid att möta nyhetsrapporteringen med skepsis för att istället invänta böckernas klarlägganden. Facklitteraturen brukar, om väl underbyggd, revidera orsakssamband och motivbilder till det inträffade, vilket i sin tur minskar förtroendet för nyhetsmedia än mer.
Det fanns en tid då jag betraktade Dagens Nyheters spalter som sanning. Utmaningen var att förstå vad som stod där och sätta det i samband med det jag redan visste. Tanken att sätta sanningen i fråga kom alldeles för sent.
Nyhetsrapportering följer i de flesta fall de spår vi västerlänningar lärt oss följa. Världen är som vi vill se den. Vi är inte skyldiga någon något. Vi kan sova tryggt. Vår omsorg är med våra barn och våra vänner. Vi kan inte förändra världen, vi kan bara dra nytta av hur den ser ut.

När de fyra studenterna skrev sin bok gjorde de det nödvändiga. De lade ifrån sig dagstidningarna och skaffade fram böcker och tidskrifter. 51 referenser allt som allt. Det är mer facklitteratur än de flesta människor läser under sin livstid. Och resultatet blev följdriktig nog en revolt mot det rådande sättet att se på världen.

”Det barnsliga manifestet”

Publicerad i Bokrecension 2011-02-27 av IE
det barnsliga manifestet 01

Det barnsliga manifestet, Helena Granström, Ink bokförlag 2010

Som del av moderniteten har vi godtagit en rad dualismer som även uttrycker maktrelationer. Medvetandet skall härska över kroppen, människan över naturen, mannen över kvinnan, vuxna över barn. Vad gäller maktutövande och tvångsmetoder kan den sistnämnda relationen – trots omfattande forskning inom främst psykologin – vara den mest försummade.

I vår kultur är tron att barn skall skyddas från vuxenvärlden så vanlig att den nog kan kallas allmän. Att vuxenvärlden i sin tur skyddas från barndomen kan till en början framstå mer paradoxalt.
I Helena Granströms skildring av barndom och vuxenhet utgör de åtskilda världar med olika uttrycksformer, känsloregister och kunskap. På vägen till vuxenhet förnekas barnets erfarenheter och övergången blir till smärtsam förlust utan utrymme för själslig mognad. Granström skriver:

”Om barnets omognad är beroende, är den vuxnes omognad förnekandet av beroende.”

Barnets beroende övergår alltså i den vuxnes skenbara oberoende. Ett symboliskt tillstånd präglat av selektivitet och självtillräcklighet, och av bristande emotionell förmåga. Här har Granströms manifest ett släktskap med Nina Björks avhandling, ”Fria Själar”, Wahlström & Widstrand 2008, där författaren söker myten om människans oberoende i liberalismens syn på frihet och individualism. I skapandet av oberoende (och starka) individer tar liberalismen även avstånd från de mest självklara former av beroenden d.v.s. barnets, åldringens och sjuklingens men i förlängningen även från samhällsbyggandets relationella och empatiska grunder.

I Granströms tolkning är tekniken det redskap som håller kroppen och den fysiska omvärlden på distans. Vi sköter allt på skärmen, i bilen, på armlängds avstånd. Livets föreställning spelas upp i skenet av teknikens bländverk och omnipotens. Men endast under yrkeslivets skimrande år kan illusionen av oberoende få bärighet, och förgängligheten hållas på avstånd. Vår kultur är en för livets zenit, där barndom och ålderdom blir anomalier. Den första som embryot till den oberoende vuxne, den andra som svek och förfall.

I barnet ryms därmed hotet om det vilda och tygellösa, en oönskad kvarleva av kropp, förankring och ursprung. Barnets fostran blir en civilisationsprocess i miniatyr och metoderna följdriktigt disciplinära. Tillsammans med barndomen överges även kärleken och respekten för djur och natur, samt för förmoderna ”primitiva” kulturer.

”Föräldern lär barnet: det är inte den som vet bäst som bestämmer, det är den som bestämmer som vet bäst. Skolan lär barnet: den som bäst vet hur allting är vet också bäst hur allting bör vara … Barnet förstår: ingen kommer att tillåta det att bli vuxet förrän det har lärt sig hur man lyder.”

I uppfostringens maktövande ersätts förståelse med betingning, där önskade beteenden belönas medan dåliga beteenden nonchaleras eller bestraffas.

Helena Granström ser i barnet ett spår av en mognad vi aldrig tycks uppnå, en mognad som bejakar lekens väg till förmedling mellan inre och yttre verklighet, mellan motstridiga känslor och beskrivningar. Vårt vuxenblivande är vägen till entydighet, där varje tillstånd är avgränsbart mot nästa. Och som övergripande idé: Endast inom en civiliserad kultur, med självbehärskningen, språket, och tekniken har människan förutsättning att bli människa.

”Myten om maskinen”

Publicerad i Bokrecension av IE
hornborg_omslagv2.indd

Myten om maskinen, Alf Hornborg, Daidalos 2010

I essäsamlingen, Myten om maskinen, är Alf Hornborgs föresats lika storslagen som nödvändig. I opposition mot vetenskaplig specialisering försöker han från en humanekologisk utgångspunkt göra begriplig helhet av det moderna projektets förhållningssätt till människa, teknik och natur. På vägen gör han upp med flera av samtidens starkaste och mest förblindande myter, som de utbytesrelationer som möjliggör och upprätthåller existensen av vår teknologi, samt motsägelserna med den ”hållbara utveckling” som myntades av Brundtlandrapporten 1987.

Hornborg drar sig inte för att börja med Karl Marx teorier om penningfetischism. Enligt Marx fick våra föreställningar om ränta förmögenheten att verka produktiv i sig själv och samtidigt dölja att tillväxt på bankkontot var uttryck för ojämna utbytesrelationer. Därmed borde de inkomster som kapitalet genererade betraktas som kulturellt bestämda.
Till penningfetischismen vill Hornborg foga maskinfetischism, och skriver:

Vi omger oss med tekniska apparater med de mest förunderliga egenskaper och betraktar teknikens framsteg som framsprungna ur det ymnighetshorn som är vår egen påhittighet. Tekniken skall till och med frälsa oss från sina egna miljökonsekvenser. Den är vägen till hållbarhet, jämlikhet och lycka … Vi (står) därmed ännu en gång förblindade av fysiska föremål med produktiva egenskaper som framställs som oberoende av de samhälleliga utbytesrelationer som alstrar dem.

Vilka är dessa samhälleliga utbytesrelationer? Här ger Hornborg en alternativ förklaring på frågan varför modern teknologi är så ojämnt fördelad mellan jordens folk. Mot de modeller som söker bland lokala förutsättningar och hinder för modernisering ställer han en ekonomisk beroendeteori om maktförhållanden och resursöverföringar. Han menar helt enkelt att teknikansamling på en plats förutsätter dess frånvaro på en annan – och fenomenet industrialisering framstår därmed som en relation i rummet snarare än i tiden. Mot det han kallar ymningshetshornsteorier ställer han teorin om ett nollsummespel.

Hornborg menar att teknologiska strategier i huvudsak handlar om att minska tids- eller rumsåtgång, men ställer i samma andetag frågan vems tids- eller rumsåtgång som minskar.
Svaret blir att teknologi primärt är ett medel för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare grupper av världssamhället. Teknikansamling, med lokala besparingar av tids- och rumsresurser, blir endast rationellt om man kan göra anspråk på andras arbetstimmar och hektar. Relationen döljs av kulturella manipulationer som begreppet ”världsmarknadspriser” som ger de ojämna resursflödena legitimitet.

Snarare än ett historiskt stadium dit alla länder förr eller senare skall nå, bör vi förstå industrialisering som en funktionell specialisering inom ett mycket större fält av ojämna resursöverföringar.

Systemet är dessutom rekursivt, d.v.s. självförstärkande, då förbrukning av resurser genererar vinst och leder till ökat utrymme att köpa in råvaror. Mellan 1947 och 1987 ökade skillnaden i per capita inkomst mellan de rikaste och de fattigaste länderna i världen från 50:1 till 130:1. Det har heller aldrig funnits fler fattiga och undernärda människor i världen än nu. Hornborg förutspår att denna utveckling kommer att fortsätta.

Den ”effektivitet” som uppnås med industrialisering är som följd en illusion. T.ex. innebär industriellt jordbruk en ökad avkastning per ytenhet men sett till beräknad effektivitet i termer av avkastning per åtgången energienhet – med hänsyn taget till drivmedel etc. – blir resultatet ett annat. Inom t.ex. det spanska jordbruket var avkastningen 1950 sex gånger energiinsatsen medan den 1978 sjunkit till ett för ett. För en rad produktionsgrenar har man sedan länge konstaterat en effektivitet under 1.

Ur ett lokalt och kortsiktigt perspektiv kan det synas effektivt att med industriell teknologi radikalt minska den lokala rumsåtgången per ton skördad gröda, men om målsättningen är att på ett långsiktigt sätt kunna försörja så många människor som möjligt på jordklotet som helhet, är industrijordbruket en rent av kontraproduktiv strategi.

Hur är det då med Brundtlandrapporten Vår gemensamma framtid (WCED 1987), och nyckelbegreppet ”hållbar utveckling”? För Hornborg ger rapporten, och debatten i dess efterföljd, ett uttryck för viljan att ”äta upp kakan och ha den kvar”. I rapporten framställs en flerfaldig ökning av den globala tillväxten samt teknikutveckling och tekniköverföring som en lösning på hållbarhetsproblematiken. En grundläggande invändning mot detta är de beräkningar av ”ekologiskt fotavtryck”, Wackernagel, som visar att om alla människor på jorden skulle nå en västeuropeisk levnadsstandard så skulle vi behöva ytterligare tre jordklot.

Enligt nationalekonomin är de tre produktionsfaktorerna arbete, jord och kapital substituerbara. Jordbrist skulle därmed kunna kompenseras med längre arbetsdagar och/eller större maskiner. Hornborg vill dock göra tydligt hur detta endast utgör ett lokalt perspektiv som inte ställer frågor om global hushållning. Sanningen är den att medan arbete och jord kan omvandlas i kapital kan det omvända inte ske. Resurser av tid (arbete) och rum (jord) är begränsade i absolut mening. Ur ett globalt och fysiskt perspektiv är det omöjligt att öka mängden naturresurser med hjälp av mera arbete och kapital.

På den numera ständigt aktuella frågan: Hur man skapar obegränsad tillväxt på en begränsad planet? Stämmer Hornborgs svar med de flestas intuition. Det går inte.