Den israeliska lobbyn

Publicerad i Antisemitism, Media 2013-03-24 av IE

Our critics use (…) three tactics to go after us (…) they smear us (…) they constantly misrepresent our arguments (…) and we are frequently accused of doing shoddy scholarship

John Mearsheimer

Den israeliska lobbyn 1 fix
Året är 2007. Två amerikanska forskare, John Mearsheimer och Stephen Walt, har skrivit en bok om den israeliska lobbyn. De vet att ämnet är känsligt och har berett sig på strid. Då de förutser anklagelser om konspirationsteorier har de placerat lobbyn i kärnan av det amerikanska samhället och kallar den ”lika amerikansk som äppelpaj”.

Mearsheimer/Walt vill göra tydligt att de tror på det amerikanska systemet, att det är motivet till deras bok (The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy, 2007) . De menar helt enkelt att lobbyn (en israelisk, inte judisk) skapar problem för både USA och Israel. Bekymret är att situationen inte kan diskuteras, eller ens nämnas vid namn. Ämnet är belagt med tabu.

Vad forskarna säger kan i korthet sammanfattas så här.

Det faktum att staten Israel särbehandlas av USA, både ekonomiskt och militärt, är en direkt följd av lobbyn. Denna särbehandling kan inte motiveras då Israel, utan att uppträda sämre än andra stater, knappast uppträder bättre. (Som en fotnot anser de att Israels existens inte längre är hotad.) AIPAC, (The American Israel Public Affairs Committee) är den näst starkaste lobbyorganisationen i Washington. Deras kampanjer har brännmärkt personer som Jimmy Carter, som efter sin bok Peace not Apartheid har utmålats som judehatare. Lobbyn har påverkat amerikansk politik under många år och medverkat till avsättandet av flera uppsatta personer.  Israellobbyn var drivande bakom Irakkriget och hade siktet inställt på Iran. Att den amerikanska kongressen var ett av bin Ladens mål den 11 september berodde på dess Israelvänliga politik, vilket har tystats ner, etc. I förlängningen är lobbyn till hinder för alla USA:s mål i Mellanöstern: 1. Att hålla oljan flödande 2. Att stoppa kärnvapenspridningen 3. Att hantera terrorhotet mot USA.

Mearsheimer/Walt anser helt enkelt att USA borde behandla Israel som en normal demokrati.

Mottagandet av boken var att förvänta. Forskarna möttes av hätska angrepp och osakliga beskyllningar. För första gången blev de ifrågasatta som yrkesmän och fick besvara frågor om slarvigt arbete, felaktigt tolkande av fakta, osv. Alla invändningar samlade Mearsheimer/Walt upp och besvarade i en 80 sidor lång kommentar. I USA blev recensionerna av boken genomgående negativa och avfärdande. I Storbritannien var tvärtom sju av åtta recensioner positiva och även i Israel fick den bättre respons. Detta stärker de erfarenheter som gjorts av bl a Noam Chomsky, dvs. att den amerikanska indoktrineringen inom media och politik förefaller särskilt stark.

Boken har inte översatts till svenska och de referat som publicerats har utgått från det amerikanska mottagandet.

 

Antisemitismens fakta och fiktion

Publicerad i Antisemitism 2011-02-27 av IE
Svepta i israeliska flaggor besöker de Mauthausen

Svepta i israeliska flaggor besöker de Mauthausen

 
Mitt starkaste intryck, då jag för fem år sedan besökte arbets- och koncentrationslägret Mauthausen, i trakten av österrikiska Linz, var de tillresta israelernas uppträde. På nära håll följde jag hur en familj på fyra plockade fram sina prydligt vikta nationsflaggor ur väskorna och vecklade ut dem i brisen. Med davidsstjärnorna böljande över ryggen gick de på området.

För den israeliska självbilden är flaggan symbolen för överlevnad och återupprättelse. Men för mig, och många andra, talade flaggan om nutiden såväl som det förgångna. Den talade om Israel som kärnvapenmakt, som ockupant av palestinskt territorium, och om regelmässiga brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Idag, och det är ett faktum i regionen, är det judar som reser murar och taggtrådsstängsel.

Kan ett land hålla historien mer levande än den pågående verkligheten? Vad är antisemitismen idag? I dokumentären ”Defamation” (2009) ställer den israeliske filmaren Yoav Shamir dessa frågor och tar oss på en resa genom fördomar, över mark minerad av fakta såväl som fiktion.

Shamirs utgångspunkt är att trots att den israeliska staten upprättats som en fristad för judarna fylls dess största tidningar av ord som förintelse, nazist och antisemitism.

Delar av bakgrunden finner han hos den New York-baserade lobbyorganisationen ADL – Anti Defamation League – med föresats att motverka antisemitism globalt. Ledda av sin energiske vd, och förintelseöverlevaren, Abe Foxman genomsöker ADL den amerikanska pressen och polisrapporterna efter fall av kränkning, diskriminering och våld riktat mot judar. Shamir ber dem om ett konkret fall att följa och därmed uppstår frågorna. Vad är antisemitism? Utmärker den sig i vår egen tid? Vilka brott kan kopplas till judehat? Shamir ser förekomsten av etniska motsättningar, men en verklighet där araber och svarta knappast har en bättre situation.
Den judiska minoriteten är den mesta välbärgade etniska gruppen i USA. Så långt kan man tillgripa fakta.

Bitvis framstår israellobbyn som en industri. Kritik mot den israeliska staten hanteras regelmässigt som uttryck för antisemitism. De båda åsikterna framstår som oskiljaktiga. Kritiker, och inräknat personer vars föräldrar dött i lägren, beskrivs som förintelseförnekare.

På en konferens, i efterdyningarna av bokpublikationen ”The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy”, av John Mearsheimer och Stephen Walt, smälter den sista illusionen av objektivitet ner. Buskapet hårdnar till israelisk kamp och orubblighet, palestiniernas rättigheter blir onämnbara.

Staten israel är de amerikanska judarnas pensionsförsäkring och tro om framtid. I ett samtal med en grupp åldrade ADL-medlemmar delges Shamir bilden av en familjerelation, där USA är äkta mannen och Israel barnet.

Barnen.
Varje år skickas 30 000 israeliska gymnasister på resa till Auschwitz. När Yoav Shamir (f. 1970) växte upp var de 500.  Nu följer han en skolklass på färden. För flera av barnen är det första gången de flyger, första resan utomlands. Med dem kommer en lärargrupp och en statlig säkerhetsagent. Vid en genomgång varnas barnen för den polska lokalbefolkningen – ”Här är ni inte bland vänner” – och eleverna stannar inne på kvällarna, lever om på rummen och i hotellets korridorer.
Auschwitz blir en känslosam upplevelse. Flaggorna finns med som besvärjelse, inte provokation. Eleverna är rättmätigt uppskrämda. Med lärarnas hjälp dramatiseras episoder som utspelats på några av platserna. Många barn gråter hejdlöst, hänger runt sina vänners axlar. I ett självkritiskt ögonblick röjer läraren sina känslor, talar om osäkerhet kring skälen till resan, och följderna.
Eleverna reflekterar kring sina intryck. Några av dem gör själva kopplingen till palestinierna. Kanske gör besöket i lägret att man trubbas av för andras lidande. Vi har ändå lidit mest. Inget lidande kan jämföras med vårt. Några får lust att döda. Döda nazisterna, eller deras ättlingar.

På senare tid, och i samarbete med ADL, har även den israeliska armén börjat resa till Auschwitz.