3,8 miljoner vietnamesiska krigsoffer

Publicerad i Vietnamkriget 2015-07-30 av IE

South Vietnamese forces follow after terrified children, including 9-year-old Kim Phuc, center, as they run down Route 1 near Trang Bang after an aerial napalm attack on suspected Viet Cong hiding places, June 8, 1972. A South Vietnamese plane accidentally dropped its flaming napalm on South Vietnamese troops and civilians. The terrified girl had ripped off her burning clothes while fleeing. The children from left to right are: Phan Thanh Tam, younger brother of Kim Phuc, who lost an eye, Phan Thanh Phouc, youngest brother of Kim Phuc, Kim Phuc, and Kim's cousins Ho Van Bon, and Ho Thi Ting. Behind them are soldiers of the Vietnam Army 25th Division. (AP Photo/Nick Ut)

Den senaste bedömningen av Vietnamkrigets dödstal är också den högsta. I en artikel i British Medical Journal 2008, Fifty years of violent war deaths from Vietnam to Bosnia (Obermeyer et al.) uppskattas att 3,8 miljoner vietnameser dog en våldsam död i krig mellan 1955 och 1984. Siffrorna hämtas från intervjuer utförda av världshälsoorganisationen WHO och delas upp enligt följande: (1955-64) 1 310 000, (1965-74) 1 700 000, (1975-84) 810 000.

Medan vi länge varit säkra på de amerikanska (och franska) förlusterna under Vietnamkriget har de vietnamesiska varit i stort sett okända. Med det menas inte att de undanhållits allmänheten i väst (vilket likväl innehåller ett visst korn av sanning) utan att man helt enkelt inte vetat. Döden var så utspridd och omfattande att vi fått nöja oss med gissningar. 2003 skrev Noam Chomsky att ”det antal liv USA:s krig skördade inte är känt på miljoner när” (2003:30).

Men kanske är det nu fyrtio år efter krigets slut tillfälle att se närmare på de uppskattningar som gjorts. Det är viktigt för att rätt kunna värdera Vietnamkrigets plats i historien, liksom för Vietnams och USA:s nationella historieskrivningar. Det är i dessa sammanhang troligt att kunskap är det bästa medlet mot glömska.

Till att börja med är det viktigt att notera dödandets incitament. Den amerikanska militären använde under hela kriget registrerade döda (”body count”) som ett avgörande mått på truppernas effektivitet. Höga dödssiffror var den allmänna vägen till befordran, vilket bidrog till att man dödade först och frågade sen. Berättelser om hur döda vietnamesiska civila i efterhand kategoriserades som Vietcong är väl dokumenterade.

Den första publicerade uppskattningen av Vietnamkrigets dödstal utfördes av den amerikanske forskaren Guenter Lewy 1978, i boken America in Vietnam. De siffror han presenterade var dessa: Allierade militära döda 282 000, nordvietnamesiska militära döda 444 000, civila döda i Nord- och Sydvietnam 587 000. Siffran för dödade fiendesoldater hade Lewy reducerat enligt uppfattningar på försvarsdepartementet. Det gav ett samlat dödstal på cirka 1,3 miljoner.

Lewys bok kräver sin plats i historien också av andra skäl, som den första revisionistiska historieskrivningen om Vietnamkriget. Lewy hade föresatte sig att jaga bort de skuldkänslor många amerikaner kände efter kriget genom att beskriva det som både befogat och moraliskt. Han menade att massmedia blåst upp de brutaliteter som begåtts av de amerikanska trupperna och tonat ned de som utförts av de vietnamesiska kommunisterna. För att belägga detta förlitade han sig på officiella källor, bland annat vad gällde antalet amerikanska militärer som ställts inför landets egna militärdomstolar under kriget. (Ett kvarts sekel senare var Lewy även ledande i de vietnamrelaterade anklagelserna om bristande patriotism, vilka riktades mot den demokratiska presidentkandidaten och vietnamveteranen John Kerry inför 2004 års presidentval, vilket anses haft stor betydelse för att den sittande presidenten George W. Bush kunde bli omvald.)

De intressantaste efterföljarna till Lewys arbete dröjde till 1995, och tjugoårsdagen av kriget, då två olika sammanställningar av Vietnamkrigets dödstal offentliggjordes. Den första hade utförts av ett amerikanskt forskarlag (Charles Hirschman et al.) som tog sin utgångspunkt i demografiska studier och presenterade siffror som påminde om Lewys. Studien begränsades till åren 1965-1975 och satte summan till 966 000 vietnamesiska döda, både civila och militära. Den andra presenterades av den vietnamesiska regeringen som kom med den överlägset högsta siffran hitintills; 3,1 miljoner döda fördelade på 1,1 miljoner nordvietnamesiska soldater och 2 miljoner vietnamesiska civila. Tillsammans med de allierade förlusterna slutade den totala siffran på 3,4 miljoner döda. Man redovisade dock aldrig det underlag med vilken beräkningen utförts, vilket kritiserats i väst.

Detta var i stora drag vad som åstadkommits i frågan fram till att Obermeyer, Murray och Gakidous artikel publicerades i BMJ våren 2008. Forskarna inleder med att betona den stora osäkerhet som råder kring alla uppskattningar av våldsam död i krig och efterlyser utvecklande av metoder. Själva har de utgått från intervjuer och rapporterade dödsfall bland syskon. Noterbart är att det rör sig om den största undersökning som gjorts i Vietnam, med tio gånger fler hushåll som underlag jämfört med Hirschmans studie. Hirschman et al. kritiseras även för att landsbygdsområden, med generellt högre dödstal, var underrepresenterade i deras studie och att resultaten inte heller korrigerats för underrepresentationen av familjer med hög dödlighet (t.ex. familjer där ingen överlevt).

Obermeyer et al. nämner också de uppenbara svagheterna med en annan metod för uppskattning av krigsdödlighet, använd för Uppsala/PRIO databasen, vilken baseras på ögonvittnen, medialt rapporterade dödsfall och statistik från gravplatser och vårdinrättningar. Underrapporteringen skulle i dessa fall vara allmän då dödligheten i de mest våldsamma och farliga områdena i allmänhet undgår mediabevakning och systematisk dokumentation. Sammanfattningsvis menar de att Uppsala/PRIO metoden har större potential att mäta kvalitativa skillnader, t.ex. upp- eller nedgångar i dödandet än som källa till absoluta tal.

Om de uppskattningar som sammanställts av Obermeyer et al., med 3,8 miljoner vietnamesiska krigsdöda under en trettio års period kan accepteras gör det Vietnamkriget till det dödligaste kriget under efterkrigstiden. Att så många kunde dö bör med tanke på den vapenmakt USA (och tidigare även Frankrike) använde mot det fattiga vietnamesiska folket, inte framställas som någon överraskning. För att kunna ge en klarare bild av hur detta gick till ber jag om fortsatt uppmärksamt läsande av kommande artiklar.

Referenser
BMJ
Chomsky, Noam. 2003.
Hirschman, Charles. 1995.
Levy, Guenter. 1978. America in Vietnam.

Fyrtio år sedan Vietnamkriget: Introduktion

Publicerad i Vietnamkriget 2015-07-28 av IE

Vietnamkriget slutade året innan jag föddes. Det kan ha dröjt kvar som en bitter eftersmak i nyhetsflödet men ersattes snart med nyare bilder av det kalla kriget, av USA:s interna problem under 70-talet och Reaganårens ideologiska konsolidering. Efter östblockets kollaps 1989 tycktes i stort sett allt USA hade gjort under efterkrigstiden, både öppet och i det fördolda, ha blivit förlåtet och legitimerat.

Minnet av Vietnam levde kvar i den amerikanska populärkulturen. Just som kriget mellan den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och de europeiska kolononisatörerna en gång monopoliserats av det vita Amerika blev Vietnamkriget och dess persongalleri till true fiction; unga amerikanska män som konfronterar skrämda bybor och förföljer grymma vålnader, ”Vietcong”, i djungeln, för att senare återvända hem som själsligen förbrända veteraner. Filmer som Deer Hunter, Apocalypse Now, Full Metall Jacket, Född den 4:e juliRambo, God Morning VietnamMASH och musikalen Hair är alla bearbetningar av det amerikanska traumat men säger oss inget om Vietnam eller det vietnamesiska folket. Vietnamfilmen som genre kan tolkas som en ytterligt självupptagen väg till amerikansk katharsis, vilken bedrägligt lovar att göra krigets mardrömmar uthärdliga.

Genom USA:s mediala dominans förvandlades Vietnamkriget till en i första hand amerikansk affär, vilken splittrat och ”försvagat” landet. Mot den kritiska berättelse som sprungit ur proteströrelsen mot kriget ställdes snart en ”revisionistisk” historieskrivning som försvarade USA:s handlande och moral. Noam Chomsky har påtalat hur myndigheterna och den ekonomiska eliten betraktade det folkliga motståndet, som leddes av studenter och intellektuella men hade breda sympatier, som en ”demokratins kris”. Det militära komplexet var sårat men på inget sätt förstört. Det levde vidare till den dag Ronald Reagan återbördade dess status genom invasionen av det försvarslösa lilliputtlandet Grenada i oktober 1983.

Vad hände i Vietnam? Att det var ett krig mellan supermakten USA och det kommunistiska Nordvietnam är alla överens om. Men redan man vill diskuterar Sydvietnams roll under kriget är det slut på samsynen. Fanns det ett oberoende livskraftigt Sydvietnam som USA skyddade eller var det alltid en marionett i USA:s händer? Skall konflikten läsas som en del av det kalla kriget eller som ett kolonialkrig? Vad vet vi idag som vi inte visste när det begav sig och hur har det tillåtits påverka den västerländska bilden av kriget?