Moskva 1969 – om människan som robot

Publicerad i Öst-Väst 2014-06-26 av IE

Det har nu gått 45 år sedan Moskva 1969 – rapport från en observatör publicerades och författaren har behållit sin anonymitet. Enligt uppgift var han en ung västerlänning som vistats länge i Sovjetunionen och där förlorat sin tro på socialismen, åtminstone i dess konkret sovjetryska form. Boken kan ses som en varning till varje vänsteranhängare att inte bli naiv. Makt leder till lystnad, bekvämlighet och svikna ideal. Revolutionens arv av omedelbar befrielse är aldrig lätt (Eller är det till och med särskilt svårt?) att förvalta. Moskva 1969 fix

Att författaren inte trätt fram skulle kunna tyda på en dold agenda, att boken beställts som propaganda under det sena 60-talets ideologiska kamp mellan öst och väst. Men även om det inte kan uteslutas tror jag inte det är så. Skildringen är trots allt nyanserad och mångtydig och bör betraktas som ett viktigt historiskt dokument. För medan historiska sammanfattningar kräver distans och obundenhet kräver skildringar av tidsanda kontakten med det verkliga livet, närvaro i viktiga händelser och återgivandet av olika röster; en karaktäristik av människans unika plats- och tidsbundna belägenhet.

Genom ett rikt kontaktnät inom den unga intelligentian, skildrar författaren den hårdnande ”nystalinismen” och det ryska folkets likgiltighet vid arméns invasion av Prag. Maktlös och utan inblick i Kremls vägar har sovjetmedborgaren försänkts i politisk apati som skapat en apolitisk människa.

Jag såg mig omkring denna dag (den 21 augusti) och jag begrepp ingenting. Reaktionen var kuslig. Det blev ingen reaktion. Vilket annat land på jorden kan ta ett dylikt steg, begå ett sådant brott – och inte en medborgare på tusen stannar upp ett ögonblick ens för att fråga sig själv vad som hänt?

Uttalandet tillskrivs en matematiker. Samtidigt som detta säkert är sant och belysande för Sovjetunionen kan sådana uteblivna reaktioner i hemmaopinionen naturligtvis exemplifieras från andra krig och den tänkta motpolen USA. Själv fastnar jag för en händelse som återges i James Pecks intervju av Noam Chomsky (Noam Chomsky – makt, lögner och motstånd, Ordfront 1999).

Den dag då Hiroshima bombades minns jag att jag bokstavligen inte hade någon att tala med. Det fanns ingen. Jag gick bara undan för mig själv. Just då var jag på ett sommarläger och gick ut i skogen och höll mig för mig själv ett par timmar när jag fått höra vad som hänt. Jag kunde aldrig tala med någon om det och förstod aldrig de andras reaktioner. Jag kände mig totalt isolerad.

Berättelserna är som jag ser det mycket lika. Båda uttrycker personliga upplevelser som strider mot en officiell retorik, men också mot en allmän folklig reaktion. De är således berättelser om intellektuell integritet.

När en fysikstuderande i Moskva 1969 talar om en ”nation av politisk robotar” kommer jag att tänka på ”den glada roboten” som myntades av C. Wright Mills i Den sociologiska visionen (1959). Med den glada roboten avsåg Mills den västerländska människa som genom samhällets inverkan blivit offer för ett ekonomiserat livskoncept byggt på yttre attribut och enkla stimulanser. Mills ansåg att det samhälle där denna människotyp kunde blomstra var antitesen till det fria samhället och i själva verket utgjorde en länk mellan den sovjetiska och västerländska indoktrineringsmakten.

En fortsättning på detta resonemang från Moskva 1969 är det paradoxala bevarandet av en privat sfär befriad från politik och kommersialism. Till följd av den opraktiska och verklighetsfrånvända statliga propagandan och bristande varuutbud har ett verkligt (men oönskat) oberoende kunnat bevaras inom det ryska samhället. Därmed skapas också en skarp kontrast till den massiva, effektiva livsstilspropagandan i väst.

På många sätt är Ryssland det minst konformistisk samhället av de sju eller åtta länder i Väst- och Östeuropa som jag har bott i – för att inte nämna Amerika, ”frihetens land”, där kravet att man skall vara framgångsrik och allamerikansk gör det svårt för vem som helst att vara sig själv.

Det ger perspektiv på den frenetiska likriktning, konkurrens och hets som dominerar de västerländska samhällena och som i utrikespolitiken på lika allvarligt och oförsonligt sätt lett till strävan mot en villkorslös seger.

Där boken med nödvändighet brister är en djupare skildring av de bredare folklagrens åsikter. Men genom den enda procentens, den kuvade intelligentians, ögon tycks det ryska folkets tro på auktoriteten, en tsar, en idylliserad Lenin eller lillefar Stalin direkt kunna översättas till dagens acceptans av den starke Putin. Men i den pågående, och nyligen intensifierade, konflikten mellan öst och väst bör vi inte förutsätta att de skulle vara mer manipulerade än vi.

Varning för ideologisk konsolidering

Publicerad i Öst-Väst 2014-06-13 av IE

Lördagens huvudledare i DN (7/6) var ett typiskt credo till västerländsk rättfärdighet och exempel på en ny kalla kriget-retorik. Det enkla budskapet var att vi är lika rätt ute nu som vi var rätt ute förr. Moralen har varit västs ständiga följeslagare inom den internationella politiken.

Denna åsikt – för det är förstås en åsikt – brukar i normalfallet inte beläggas av större mängder fakta eller logik utan signaleras istället med hjälp av samtida och historiska markörer. Tidningsledare, med cirka 600 ord, tillåter inga djupare analyser, men framställningsformen förstärker våra redan förvärvade uppfattningar och leder oss bort från alternativa tänkesätt. Ryssland, Kina, eller andra tänkbara kontrahenter har egentligen bara en möjlighet att vinna vårt gillande; att handla så som vi vill och förväntar oss med utgångspunkt i den världsbild vi propagerar. Tveksamheter och komplikationer utelämnas konsekvent och det finns skäl att varna för en ideologisk konsolidering.

För att få exempel på förenklade perspektiv och polariserande dikotomier kan vi ge oss rakt in i texten. Ledaren skriver:

Under kalla kriget kände USA och västvärlden ett moraliskt kall att stå upp mot Stalins och hans efterföljares totalitära välde. Det vilade på övertygelsen att demokrati och mänskliga rättigheter är vida överlägset kommunistiskt förtryck.

Det är högstämda tongångar, men om detta utdrag behandlas som en lärobokstext skulle en kritisk läsning kunna motivera följande instuderingsfrågor.
– I vilka fall erbjöd USA och västvärlden andra länder demokrati och mänskliga rättigheter och i vilka fall stödde man istället diktaturer?
– Vilka skäl kan ha legat bakom dessa ställningstaganden?

Deklarationer om frihet är legio inom västerländsk liberalism. I ledaren betonas detta genom rubriken ”Frihet ingen dålig moral” som manar till en aktiv och möjligen interventionistisk utrikespolitik från frihetens självutnämnda kärnområden USA och NATO. Ledarskribenten anar dock orosmoln.

Krigen i Irak och Afghanistan sådde tvivel om den egna förmågan. Obamas försiktiga utrikespolitik har sina fördelar, men vållar också osäkerhet om hur världsordningen egentligen ser ut.

Här menar jag att skribenten undviker den viktigaste konsekvensen av dessa båda krig, nämligen att de inte bara sådde tvivel om den egna förmågan utan också om den egna moralen. De lösa grunder krigen startades på har tillsammans med det efterföljande drönarkriget betonat den starkare partens tolkningsföreträde och undergrävt tron på internationell rätt. Dubbelmoralen kom i obarmhärtigt ljus då den amerikanske utrikesministern John Kerry vid Rysslands övertagande av Krimhalvön utan spår av ironi sade ”man kan inte bara invadera ett annat land under falska förevändningar för att hävda sina egna intressen”. Hyckleriet är här så uppenbart att det knappast behöver påpekas. Att också Ryssland och Vladimir Putin förstått det handlingsutrymme som USA:s självsvåldiga agerande möjliggjort var bland annat tydligt vid en presskonferens om Ukraina den 4 mars.

Att Ryssland nu utsätts för ekonomiska sanktioner och har uteslutits ur G8-gruppen bör i första hand ses som ett uttryck för globala maktförhållanden. Säkert är det denna monopolära världsordning – alltid odiskutabel under George W. Bush – som skribenten vill att Obama skall befästa mot en multipolär ordning där även Ryssland och Kina har utrymme att (miss)bruka sin styrka. Här har DN sedan länge, tämligen enögt, valt sida. Det enda problem man har sett är att USA varit för svagt.

De globala och mellanstatliga relationerna kan inte reduceras till en fråga om vilken samhällsmodell man skulle föredra av det förenklade motsatsparet demokrati och totalitarism (som oftare borde kompletteras av erkännandet att alla stater har mer eller mindre totalitära inslag). Där är svaret för de allra flesta givet. Men som Sven Lindqvist gång på gång visat är den första fråga vi bör ställa oss vilka brott och vilken krigshets som utförs i de västerländska demokratiernas namn och hur vi skall begränsa dessa verkningar.