Svarslöst om Husby

Publicerad i Samhällsklyftor 2013-06-09 av IE

Hälsorelaterade och sociala problem som vi funnit ha samband med ojämlikheten betraktas ofta av beslutsfattare som helt skilda från varandra och något som kräver separata åtgärder och botemedel. (…) Samtidigt som alla dessa problem är vanligast i de mest eftersatta områdena av vårt samhälle och är många gånger fler i mer ojämlika samhällen.

Richard Wilkinson och Kate Pickett

Frågorna brände Monica Saarinens mun. Varför händer det i Husby? Varför brinner det i Husby? Varför just Husby? Vilken är din analys?
Det var under Ekots lördagsintervju Stefan Löfvén pressades, men han gav inga svar. Han sade att han inte analyserat frågan i detalj och kunde därför inte ge besked gällande Husby.

Jag blev osäker på hennes avsikt. Var det ett verkligt (och kanske personligt) behov av att veta, eller handlade det bara om att ställa den svåra frågan? Ett sätt att få s-ledaren ur balans. Få honom att bekänna färg och passion. Var analysen röd, blå eller något annat. Man kan ju inget göra om analysen inte är klar. Stefan Löfvén framhöll ändå att socialdemokraternas tankar gick till ökande klyftor och bristande tilltro till samhället. Svaret på problemen var som alltid att skapa fler jobb. Monica Saarinen hävdade att husbyborna inte stack ut, inte hade högst arbetslöshet, inte sämst utbildning, inte sämre än i bruksorterna, så varför, varför i Husby? Men längre än så gick det inte att komma.

Längre än till frågorna tycks inte heller Dagens Nyheters ledarskribenter vilja. Den normalt så tvärsäkra Hanne Kjöller gör i dagarna poäng av att inte veta. I en replik till Expressens Johanna Langhorst betonar hon ovissheten kring polisaktionerna i Husby. Inga av de påstått rasistiska tillmälen polisen skall ha använt har tagits upp på band, de kroppsskador ungdomarna uppvisar kan lika gärna ha tillkommit vid andra händelser, etc.

Skillnaden mellan Langhorst och mig är att hon gör anspråk på att veta vad som hänt, medan jag tvärtom skriver att jag inte vet.

Hanne Kjöller har inga svar, hon ställer bara frågorna. Men även i frågeform kan man givetvis framför åsikter och sätta ramarna för en debatt. Utöver sin undran kring demonstranternas trovärdighet har Kjöller sin undran om skälen till upploppen. Här blir frågan densamma som Saarinens, samma som Jimmie Åkesson senare ställer i riksdagen.

Om det nu ändå var den typen av påstådd nedrustning som förklarade händelserna i Husby så borde det väl snarare vara Norrlands inland som stod i lågor.

Här kommer Kjöller in på ett favoritspår bland DN:s argumentationslinjer. Ojämnlikheten inom staden överträffas på många sätt av ojämnlikheten inom landet. Förorternas skäl till missnöje överträffas ofta av landsbygdens skäl till missnöje, särskilt notabelt i Norrlands inland.

Med sina jämförelser av förort och glesbygd går Hanne Kjöller dock över ån efter vatten. Istället kunde hon som Nina Power (DN Kultur 27/5) ha noterat hur ilskan i förorten är internationell och ”inte bara svensk”. Nära i tiden är kravallerna i England och Frankrike, med utgångspunkt i liknande segregerade förorter.

Enligt Power har de brittiska tidningarna, i rapporterna från Sverige, intressant nog berättat en annan, delvis ny, historia än under de egna kravallerna 2011. Det är en historia där upploppen är möjliga att förstå som en begriplig respons på sociologiska faktorer som påstådda dödsskjutningar, ungdomsarbetslöshet och ökande ekonomiska klyftor, det sista mot bakgrunden av en aktuell OECD-rapport.

I söndagskrönikan (DN 26/5) späder Peter Wolodarski på frågelistan. Bakgrunden till kravallerna är ”komplicerad” och det enda vi kan göra är att stärka skolan och skapa fler jobb. I artikeln förekommer inget klassamhälle men däremot en segregation. Det finns områden med bra och dåliga skolor. Men vet vi hur det blev så? Det framgår inte riktigt av artikeln. Kanske är det komplicerat. Eller kanske är det ett lokalt problem att det svenska utbildningslyftet, etablerat vid språnget mellan bondesamhälle och industrination, numera kommit på skam, för:

I flera av Stockholms förorter har skolan misslyckats monumentalt med att leva upp till denna stolta tradition.

Misslyckandet är alltså skolans. Och vad gäller skolor predikar liberaler normalt konkurrens. Om en skola är dålig får den helt enkelt rycka upp sig, i värsta fall stänga. Men om alla problemskolor samlas i förorten, kan man då stänga dem alla? Och hur gör vi med områdena? Säkert finns det ingen motsvarighet till skolornas option om att lägga ner. Kanske är det inte heller så enkelt att de ”dåliga” områdena bara kan snegla på de ”bra” för att se vad de gör bättre.

Om vi likt Peter Wolodarski godkänner att staden Stockholm är segregerad, att spridningen av skolresultat är enorm, att det rent av handlar om ”två världar”. Måste man då inte fråga sig varför?

I grunden handlar det inte bara om skolan eller vägen till arbetslivet utan om samhället. Den nämnda segregationen av skolor och bostäder föregås i själva verket av segregationen på arbetsmarknaden. Denna sistnämnda segregation bedöms däremot (av oklara skäl) vara både nödvändig och bra. Men för att tala om skolor och bostadsområden är kunskap om inkomstklassamhället en nödvändighet. I ett stratifierat, ojämnlikt, samhälle är det egentligen bara en fråga om var problemen skall uppstå. Samhälle föregår lokalsamhälle. Samhällsproblem föregår lokala problem. Men om dessa frågor är Wolodarski tyst. Dem smyger han förbi på samma sätt som statminister Reinfeldt. Reinfeldt som valt att betona problemet med ”unga arga män” utan att närma sig bakomliggande faktorer. För de som gjort karriär på att predika lönespridning, privatisering och individualism finns nu inga goda svar.

Under lördagsintervjun gick Monica Saarinens bästa fråga om Husby spårlöst förbi Stefan Löfvén. Den sökte förklaringen bortom de absoluta siffrornas bevis. Kunde ilskan i förorten (och därtill den saknade ilskan i Norrlands inland) bero på att ”man bara några tunnelbanestationer bort har det jättemycket bättre?”.

Denna förklaring knyter an till de sociologiska studier som utförts av Richard Wilkinson och Kate Pickett (Jämställdhetsanden, 2009). Deras statistiskt belagda tes är att ojämnlikhet är en tillräcklig faktor för att öka bl.a. våld, ohälsa och social motsättningar. Avgörande är inte den absoluta materiella nivån utan skillnaderna inom ett samhälle. Människor plågas av en påtvingad plats i hierarkin, av låg relativ status. Det är just därför OECD mäter som man gör; de fattiga är de som har mindre än 50 procent av landets medianinkomst. Annars skulle det bara handla om två dollar om dagen.

Stenen i handen på den svage

Publicerad i Samhällsklyftor 2013-05-25 av IE

Stenen i handen på den svage fix

I DN (24/5) skriver Hanne Kjöller att kravallerna i Husby (det är ju inte bara Husby!) blivit ett Rorschachtest, där många finner stöd för just sina idéer om samhället.

Det är nog riktigt att den politiska vänstern går och väntar på händelser som knyter ökande klassklyftor till sociala problem, och att faktagranskningen då varierar. Men det betyder inte att man i sak har fel. På högerkanten försöker sverigedemokraterna istället lägga invandrarkortet som trumf i debatten och som vi skall är de med detta inte helt isolerade från den bredare högern.

Det är just denna etablerade höger som knappast har något att vinna på husbydebatten. Det beror dels på att man saknar, åtminstone officiella, förklaringsmodeller för både etniskt och klassbetingat våld, dels på att man i nuvarande regeringställning har svårt att undkomma ansvar. Regeringens respons har därför präglats av högerns traditionella krav på allmän och ovillkorlig ordning.

Statminister Reinfeldts tydligaste markering (på presskonferens 21/5) har följdriktigt riktats mot våldet och förstörelsen av egendom. Några ”unga arga män” har satt sig över lagen och förstört för andra. Det handlar om ett fåtal isolerade individer och det finns inget strukturellt bakomliggande problem.

Men i den större bilden är det något som inte stämmer. För även om det handlar om unga våldsamma män. Varför män just där? Varför sprider sig upploppet till vissa utsatta förorter? Varför uppfattar de själva att de har något gemensamt?

Regeringen gav oss en (ofrivillig?) inblick i sitt tänkande då man från början skickade fram integrationsminister Ullenhag. Uppenbart tog man fasta på att de unga männen inte bara vara arga utan också hade invandrarbakgrund. Problemet var inte de ökade samhällsklyftorna utan ett särskilt problem för invandrare.

Fredrik Reinfeldt berömmer sig av att han som få andra politiker återkommit till våldets påverkan på samhället. Och att han, i sin politiska gärning, betonat lag och ordning finns det goda belägg för. Lika dåliga är beläggen för att statsministern någonsin förstått och accepterat de strukturella orsakerna till våld.

Enligt forskningen är ojämnlikhetens inverkan på våld och social oro ett av de bäst fastställda sambanden. Det är en antisocial jämförelse av status och makt som skapar motsättningar i storstaden. Det är den synliga ojämnlikheten som gör våldet i förorten mer sannolikt än i exempelvis Norrlands nedrustade inland, vissa bruksorter, etc.

Stenen i handen på den starke är titeln på en bok till vilken statsministern en gång var medförfattare. Men är det så sannolikt att de som kastar sten på myndighetsmakten i egentlig mening är starka? I många fall är stenen den underlägsnes vapen. Ett av den misstrogna ungdomen verkningslöst våld mot den koordinerade, strukturerade och lagliga makten.