The Hardt of the Matter

Publicerad i Vänstern 2013-02-21 av IE

4 februari 2013. Den politiske teoretikern Michael Hardt besöker Stockholm och jag är dåligt informerad. Dagen för föreläsningen byter man lokal från Södra Teaterns Stora Scen till Kägelbanans Lilla. Jag antar att det sålts för få biljetter.

Publiken är inte stor utan runt hundrafemtio personer. Till höger sitter journalisten och EU-forskaren Stefan Jonsson och framför oss sociologen Roland Paulsen. Om resten av publiken följer mönster är oklart. Vi är tre från samma arkitektkontor och i sammanhanget är det nog unikt.

The Hardt of the Matter 1 fix

Michael Hardt är inte särskilt imponerande den här kvällen. När han får ordet rotar han runt i den folkliga revoltens stökiga rum. Kampen mot den globala kapitalismen förankras till Kairo (?), Madrid, New York, Seattle, Genua, Porto Alegre etc. I själva verket skiljer Hardt på två cykler av motstånd (”cyclic struggles”), en före 11 september och en efter. Medan den första rörelsen stred för rättvisa menar Hardt att den senare satt demokrati som sitt mål. Främst avses väl Madrid och New York, där occupyrörelsen nådde sin höjdpunkt. Allt knyter an till hans senaste bok Förklaring (2013), som vanligt skriven tillsammans med den italienske sociologen Antonio Negri.

Hardt är trevlig, eftertänksam, och sannolikt mycket beläst. Han säger sig vara dålig på förutsägelser men bra på att förklara hur något fungerar. Det är gott nog. Men samtidigt har hans och Negris författarskap byggts upp kring hoppet. Om det är oklart skall jag förklara vad jag menar.

I Imperiet (2000) sökte Hardt & Negri att förklara vår samtid. Till skillnad från Immanuel Wallerstein och världssystemteoretikerna, vilka ser globaliseringen som en naturlig fortsättning på kapitalistisk och amerikansk dominans, ville Hardt/Negri se någonting nytt. Närmare bestämt en gränslös, decentraliserad maktapparat som tagit över från nationalstaterna. Om de har rätt är det förvisso inte revolutionerande. För även om en gräns mot exempelvis Wallerstein går att dra är den knappast skarp.

Vad som istället var nytt, eller åtminstone livligt diskuterat, var Hardt/Negris betoning av möjligheten, eller hoppet, med den nya ordningen och tron på en vändpunkt, där makten vänds ut och in och globaliseringens förtecken byts till sin motsats.

Övergången till imperiet och dess globaliseringsprocesser erbjuder nya möjligheter för frigörelsens krafter. (…) Vår politiska uppgift är, hävdar vi, inte bara att stå emot dessa krafter, utan att urskilja och omdirigera dem för nya syften. De skapande krafterna hos den mängd (eng. ”multitude”) som bär upp imperiet kan också självständigt konstruera motimperiet, en alternativ politisk organisering av de globala flödena och utbytena.

Imperiets krafter skall således vändas emot det.

The Hardt of the Matter 3 fix

Är det här multituden?

Begreppet multitude (sv. mängden, myllret eller multituden) är här centralt. Hardt/Negri menar att denna mängd är något annat än en mobb, hop eller massa vilka alla är passiva sociala grupper och därmed möjliga att manipulera. Med begreppet ”mängd” menar författarna istället ett aktivt subjekt som inte kan ledas. Mängden bildar en komplex mångfald som genom ett samfälligt agerande ändå kan styra sig själv och i förlängningen ett samhälle. Men – kan man här invända – bara det faktum att Hardt/Negri definierat mängden betyder inte att den verkligen existerar.

Här sitter nu Hardt, tretton år efter boken kom ut, och försöker förklara utvecklingen. För de folkliga uppror han studerar är frågan om diskontinuiteten avgörande. Motståndet växer men tycks sedan dö bort. Ilska flammar upp men svalnar snart. Hur skall vi förhålla oss till occupyrörelsens efemära karaktär? Om vi säger att den reagerat på vissa yttre faktorer – ekonomiska orättvisor, innehållslös demokrati, etc. – så blir det oklart varför den upphört. Minst av allt kan de beskrivna problemen sägas vara lösta. Inte heller har upproren spridit sig för att på allvar kunna utmana makten. De stora folkmassorna höll sig tillbaka. Istället har de som demonstrerat, ockuperat och obstruerat kunnat avgränsas, åter fås att tystna. Det blir en tolkningsfråga om Hardts mängd här varit verksam. Om upproret begränsats genom statlig manipulation, och därmed kunnat styras.

The Hardt of the Matter 2 fix

Målet för en förändringsinriktad vänster måste vara att få en massrörelse till stånd; och det är här jag frågar mig vad kvällen egentligen givit.

Belysande är historien om hur Hardt besöker ett kokande Madrid där en halv miljon demonstranter skanderar ”Democratia real ya!” (Verklig demokrati nu!). Som luttrad vänsteraktivist kan han knappt tro att det verkligen är vad de begär! För Hardt är det fråga om närmast ofattbar naivitet! Demokratibegreppet som så har plockats isär och analyserats av den intellektuella vänstern. Samtidigt är det hans stora chans. Naiviteten är nämligen vad som förenar demonstranterna med majoriteten av mänskligheten. Till löftet om demokrati knyter flertalet ännu sitt hopp och en slumrande ilska. Här visar Hardt en bristande förståelse för opinioner, och när han avvisar tron på demokratin gör han det dessutom utan att ersätta den med något annat.

Under den följande frågestunden säger Hardt något som får mig att vakna. Bakom högerkrafternas glöd, och bakom fundamentalism i allmänhet, ser han inte hat utan förälskelse. Drivkraften bakom fascismen skulle därmed inte vara hatet till motståndaren utan kärleken till det egna; exempelvis manlig dådkraft eller förenklingens renande styrka.

Om detta gäller för högern så saknar vänstern av idag varje suggestiv samlande kraft. I stället definieras den som oppositionen mot ett förtryck. Det är en rörelse med betydande intellektuell prägel; med vilja (och förmåga) att söka upp och sätta fakta i samband, att läsa historien och tydliggöra makten och maktmissbruket. Målet är ökad jämlikhet men medlen är alls inte klara.

Det är här vi finner pudelns kärna. Även om analysen och bildningen fyller sin roll så beror vänsterns val till slut av ett antal frågor. Hur bedriver man ett meningsfullt motstånd? Hur uppnås en önskad förändring? Och vad, om något, kan bli beständigt?

Spännvidden här är enorm. På ena kanten finner vi Slavoj Žižek som vill ta makten genom revolution och riskera en ny Stalin eller Mao. På andra kanten finns en vänster som hellre stiger åt sidan än framtvingar våld. Jag befinner mig själv där. I perioder drar jag mig undan från världen och samtiden. Böcker och idéer förmår lugna mig och dämpa besvikelsen, men man kan inte undra på resultaten.

Flera av de begrepp Michael Hardt använder är mer än lovligt vaga. Han tycks närmast värja sig mot tydlighet. Kanske finns det en risk att de med bäst förutsättningar att se och förstå lämnar allt till orden. Till möjligheten (och friheten) att ställa de stora frågorna om egendom och orättvisa, vidröra statsskicksfrågan utan att egentligen syna några kort. Det är en bekväm position där förslagen till åtgärder alltid är den svagaste länken. Hardts typ av vänster bygger vänskapsrelationer och ömsesidig respekt. Man är i stort överens om vad som är önskvärt. Revolutionärens subjekt har flyttats till ett obekvämt men hyllat förflutet. Själv brukar man inte våld. Man avstår från förenklingar och slagord.

Hardt/Negri har tydliggjort att deras böcker är filosofiska betraktelser som bildar grund för en politisk process. De är inte program för handling. På sätt och vis är det självklart. Samtidigt kan det framstå som en förvånande ståndpunkt. Ur intellektuellt hänseende är det nämligen rätt lite som är nytt. Med Imperiet drog de upp linjerna för sin syn på världen. Nästan samtliga kommentatorer verkar däremot eniga om hur lite senare böcker, Multituden, Commonwealth (ej översatt till svenska) och Förklaring egentligen bidragit med.

Varken för egen skull eller som del av en rörelse verkar Hardt intresserad av makten. Självklart har det en poäng. Sextioåttarörelsen kom som ett svar på svikna löften. Runt om i världen hade socialistiska regeringar kommit till makten, men de genomgripande samhällsförändringarna uteblev. Framtiden tycktes inte längre nära. I den stund målen tycktes möjliga att nå var besvikelsen svår att fördra. Man kom till makten men man svek. Delvis var det av egna fel och brister. Delvis berodde det på att vänsterregeringarna ändå verkade inom en kapitalistisk världsordning. Viljan att hålla sig utanför makten är en begriplig reaktion. Kvar finns ju enligt Hardt/Negri ändå möjligheten av en frihetlig (och möjligen socialistisk) utveckling.

Händelserna som följde den 11 september tycktes till en början ge Hardt & Negri rätt. I den rika världens reaktioner, i föreningen av politiska och ekonomiska intressen, i begreppet ”rättfärdigt krig” – där kriget både reducerades till polisiärt ärende och förklarades som kampen mot den yttersta ondskan – kändes analysen från Imperiet igen. Kinas tilltagande makt, och ett starkare Ryssland, har åter komplicerat bilden. Parallellt med beläggen för den gränslösa makten har det senaste decenniet gett tävlandet mellan olika nationalstater förnyad aktualitet.

Vänstern har på många håll svårt att nå ut. När dess formella krav på allmän rösträtt och ramverk för trygghetssystem kommit på plats blir resten genast svårare. Motståndet från kapitalismen – som i samma stund den undandrar sig konfrontation driver en till vansinne genom sin handlingskraft – har i stort visat sig övermäktigt. Mycket beroende på att kapitalet, genom en närmast obegränsad tillgång på resurser, genom PR och lobbyism producerar sin egen legitimitet.

Att Hardt/Negri i denna kamp sätter tilltron till ett av dem definierat (och mycket otydligt) politiskt subjekt förefaller naivt. De bidrar med modellen, verkligheten släpar efter.

Det är här jag vänder mig till den politiske kritikern Noam Chomsky för stöd. Från en vänsterposition har han rensat sitt språk och sitt arbete från det mesta av modeller, principer och avgudadyrkan. Hans målgrupp är, och har alltid varit, de individer (intellektuella, välutbildade) som har förmåga att förstå och påverka samhällsdebatten. Mot Hardt/Negris teorier ställer han de verkliga förloppens praktik; lika giltiga för maktens som motståndets strukturer. För motståndet räknar han heller inte på några former av deterministiska utgångar eller spontant sprungna processer.

Michael Hardt vidhåller att han är kommunist. Jag förstår att det avser tron på ett stats- och klasslöst samhälle, så som det en gång definierades av Lenin, men den våldsamma revolutionen hamnar likväl i mitten av bilden. Det är ett känsligt ord för allmänhetens öron. Självklart räcker det för publiken den här kvällen, för dessa (relativt få) som väntar på att få sina egna åsikter och förhoppningar bekräftade. Man vad betyder dessa saker för dem man egentligen vill påverka?