Feldt förändrade Sverige

Publicerad i Systemskifte 2012-01-20 av IE

Före Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt kom Kjell-Olof, finansminister i tre socialdemokratiska regeringar 1982-1990.

Feldt i talarstolen, Trollhättan 1982

Feldt i talarstolen, Trollhättan 1982

Kjell-Olof Feldt är ett starkt minne från min barndom. Det hör samman med att mina föräldrar, främst min far, höll Rapports halvåttasändning för obligatorium. De missade den i stort sett aldrig och Feldt var ofta med. En kortväxt kompakt karl med fyrkantigt huvud och karaktäristiskt kortklippt hår som var grått, i det närmast vitt, vid tinningarna. Rösten var fylld av energi, tonen något torr och ”matter of fact”.

Det Sverige som Feldt och socialdemokratin tog över 1982 var ett, i flera bemärkelser, socialistiskt samhälle, som åtta år senare paradoxalt nog hade förbytts till något annat. Ett land med en ny, mindre progressiv, skatteskala, större klassklyftor och ett kraftigt förändrat idéklimat. Förändrat måhända av 80-talets stora köpfest, av klippen på börsen och det växande elitskikt som undgick den strama finanspolitik Feldt älskade att tala om.

Feldt var socialdemokrat, men trots sina egna försäkringar knappast socialist. Från den stund han tillträder finansministerposten ser han sig själv som förnyare, sanningssägare och pragmatiker. Det är hans och medarbetarnas uppgift att föra socialdemokratin in i den nya tiden, eller möjligen, bort från sitt ursprung och om än förändringstakten tycks honom långsam så är han ytterst framgångrik.

För att förstå hans tänkesätt under åren som finansminister är den hastigt hopkomna boken Alla dessa dagar … (Norstedts, 1991) en rik och öppenhjärtig källa.  Feldt undandrar sig i allmänhet moraliska resonemang men i samband med turerna kring boken Samtal med Feldt – skriven av journalisterna Berndt Ahlqvist och Lars Engqvist, 1984 – dristar han sig till en betraktelse över jämlikhet och rättvisa.

För mig är kärnan i den socialdemokratiska ideologin drömmen om jämlikhet. Om vi tror på människors lika värde i en moralisk mening, måste strävan vara att fördela tillgångar av alla slag, materiella och kulturella, så jämnt som möjligt. Men vi måste också inse att denna moral står i konflikt med en annan, nämligen människors uppfattning om vad som är rättvist. Även om de båda begreppen står varandra nära eller är identiska, t ex när det gäller tillgången till sjukvård, finns det åtskilliga fall när de inte överensstämmer, t ex belöningen för arbete, för risktagande, för sparsamhet kontra slösaktigt leverne, för engagemang kontra passivitet osv.

Här ställs den socialistiska grundprincipen jämlikhet mot den liberala versionen av rättvisa. När 80-talet kommer är det tydligt att Feldt, från sin maktbas i finansdepartementet, vill skapa större plats, ett ökat armbågsutrymme, för den prestationsanknutna rättvisan. Men dessutom menar han att talet om jämlikhet i grunden handlar om något annat. Nämligen längtan efter mer åt sig själv. När människor han möter talar om fördelning så omsätter han det endast i termer av mer att fördela, dvs tillväxt. Här begår han, enligt min mening, ett allvarligt misstag. Kravet på jämlikhet kommer inte av särintressenas samlade krav på mer, utan på en genuin tro på minskade klassklyftor.

I Feldts händer företar socialdemokraterna ett märkligt tvåstegsexperiment. Först satsa på marknadskrafterna som en ”hävstång” ur den ekonomiska krisen, sedan återgå till att reformera samhället och bygga vidare på välfärdsstaten. Ingen, vare sig i finansdepartement eller regering, tycks fråga sig vad som händer om processen avstannar på vägen.

Feldts analys inför maktövertagandet 1982 säger honom att det är socialdemokratisk regleringspolitik som håller landet tillbaka och hämmar nyinvestering och sysselsättning. Den politiska lösningen blir ökad marknadsliberalism. Under Feldt släpps näringslivet inte bara fritt; det slungas framåt och uppåt, på vågen av en stor devalvering. Som styrda av magnetiska krafter kommer alla pilar att peka i samma riktning. Avregleringen av kredit- och valutamarknaderna spär på den enorma likviditeten i företagen och leder svensk ekonomi mot en överhettning. Men istället för att dämpa, återreglera, omfördela eller kanalisera företagens vinster vill Feldt låta offentlig sektor och lönarbetarna ta smällen genom sparkrav och återhållsam lönebildning.

Mot slutet av boken öppnar Feldt upp för tolkning. Den tredje vägens politik – med drömmen om full sysselsättning kombinerad med låg inflation – ledde fel. Den ledde så småningom Sverige in i en ny kris. Länge tror Feldt att det är löneökningarnas fel. Det är dem som driver upp inflationen. Hösten 1989 får han siffror som visar att han letts av en villfarelse. 80-talets löneökningar var endast marginellt större än under det gyllene 60-talet, då inflationen höll sig på 2-3 procent. Istället lutar han åt att inflationen drivs av den låga produktiviteten i svensk ekonomi. Från den stunden är han själv stukad och desillusionerad. Han är för nära kärnan, händelsernas centrum, för att hitta den riktiga föklaringen. Därmed överlåter på eftervärlden att tolka.

Sven Lindqvist skärskådar Feldt

Sven Lindqvist skärskådar Feldt

I Framtidslandet (2000) tar Sven Lindqvist upp tråden. Vad var det som hände under 80- och 90-talen? Det är en bitvis briljant framställning. Man måste ställa sig frågan om någon svensk politiker, eller deras stab, någonsin har tagit ett sådant helhetsgrepp på vår samhällsutveckling.

Lindqvist skildrar den svenska politiken i sagoform, med socialdemokraterna och de borgerliga partierna som de politiska drakarna A och B. Feldt är sagans hjälte som under oppositionsåren (1976-1982) bildat sig en uppfattning som leder A-draken in på nya vägar. Det han och hans innersta krets av ekonomer utför är största tänkbara kursändring.

Enligt dem har A-politiken redan prövats, nämligen av B, och misslyckats. Det ännu oprövade alternativet är B-politik (…) A:s anhängare kommer att stödja en sådan politik därför att det är A som driver den; och B:s anhängare därför att det är dem den gynnar. På det sättet kommer A-draken att säkra sin makt för tid och evighet.

Ideologiskt är 80-talets socialdemokrati redan i upplösning. Olof Palmes idémässiga 70-tal tycks hos honom förbytt till en utdragen och betungande leda. Nyliberalismen behärskar de stora länderna och de internationella ekonomiska organen.

Feldt beskriver nyliberalismen riktigt, som en antiregleringspolitik som hävdar att marknadens aktörer om lämnade ifred själva skall skapa balans. Själv förordar han en aktiv politik, utan att inse att det ideologiska innehållet i grunden är detsamma. Precis som nyliberalerna strävar Feldt mot en omfördelning av samhällets resurser, en som går från fattiga och medelinkomsttagare till välbärgade. Det handlar om ekonomernas insteg där ideologierna misslyckats att förändra världen. Milton Freidmans läror har spritt sig. Keynesianismen förklaras död. Fri marknad blir ordet i tiden och även om den fria marknaden är en lögn, då det är de starkas och statsunderstöddas marknad, så vinner den ständigt ny mark.

Den 8 oktober 1982 genomför Sverige en 16-procentig devalvering av valutan och i ett slag förändras förutsättningarna för våra exportföretag. Tanken är att de svenska företagen skall kunna sänka sina priser på världsmarknaden och vinna marknadsandelar. Som en följd skall produktionen stiga och arbetstillfällena bli fler. Men, som Sven Lindqvist konstaterar, företagen nöjde sig inte med de enorma vinster som devalveringen gav utan höjde likväl sina priser. Mellan 1982 och 1984 höjde svenska företag priset på bearbetade varor med 16 procent jämfört med konkurrentländernas sju procent. Feldt insåg att om detta fortgick skulle devalveringens gynnsamma effekter snart vara uppätna.

Istället för att angripa företagen, över vilka han nu saknar kontroll, vänder sig Feldt mot löntagarna och sin egentliga huvudmotståndare LO:s ordförande Stig Malm. Enligt Feldt är det Malm som skapar inflationen genom att kräva att löntagarna kompenseras för den devalvering som bevisligen minskat deras realinkomster. Det är just mot löneökningarna som Feldt kommer att kämpa de kommande åren. Företagens villkor kommenterar han mera sällan, och från denna stund tycks han lämna dem att själva bestämma sitt öde. Som kommentar till denna utveckling konstaterar Lindqvist att devalveringar är inflationsdrivande. Att det är det som är huvudinvändningen mot dem.

Sven Lindqvist liknar Palme vid en trött kung

Sven Lindqvist liknar Palme vid en trött kung

För att avskaffa kreditregleringen måste Feldt först tala med A-drakens konung, statsminister Olof Palme. Detta är bokens klo, en fullständigt häpnadsväckande ögonblicksbild. Då Feldt beskriver det förestående som en formalitet, ett sista symboliskt ramverk som offras för marknadskrafterna säger Palme:

Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting.

Pandoras ask hade öppnats. Från den stunden fanns inget sätt att bromsa 80-talets köpfest. Bankerna började låna ut pengar som aldrig tidigare. Som ett sist steg avskaffar Feldt även kreditregleringen. Nu får köpfesten europeiska dimensioner. Våra företag reste ut i Europa för att handla. De köpte nästa allt de såg. De svenska investeringarna i utlandet blev extremt höga. Mellan åren 1988-91 var de svenska direktinvesteringarna fem gånger så stora som USA:s, Japans eller Tysklands och dubbelt så stora som Hollands, som var den näst största investeraren. Det var detta och inte den dåliga exporten, som ledde till att den svaga bytesbalans från tiden före den stora devalveringen återuppstod.

Till synes ovetande om detta utkämpar Feldt sin sista strid. En sista gång vill han få löntagare och offentlig sektor att betala kalaset. Att avstå från löneökningar för att dämpa inflationen, en koppling finansministern själv har börjat tvivla på. När det inte går, lämnar han sin post.

Sagan är en tragedi. Till en början skildras omfördelningen från löntagare till näringsliv som en tillfälligt skede, men det har snart permanentats. Dessutom har A visat vägen för B, som tillbaka vid makten ohämmat fortsätter att rusta ned den svenska fördelningspolitiken.

Om bokens huvudperson, som i framställningen hävdat att hans högst politiska mål är jämlikhet, konstaterar Sven Lindqvist följande:

Antingen har han misslyckat totalt; eller också bedrar han sig själv om vad som egentligen har varit hans mål.

Idag är Kjell-Olof Feldt ordförande i Friskolornas riksförbund.