Bör vi stödja den iranska oppositionen?

Publicerad i Frihetskamp, Imperialism 2012-01-13 av IE

Jag är kanske lättlurad.
Dagen efter att jag och min sambo sett över vår privata ekonomi, och förstått att de kommande åren kunde bli kärva, gav jag bort femhundra kronor. Summan var inte det viktiga, men symboliken hade större betydelse.
Till saken hör att vi redan stöder ett halvdussin hjälporganisationer, och tvekat kring några av engagemangen. Min sambo såg den nya utgiften som oansvarig och mitt enda försvar var att hon inte varit där när jag mötte insamlarna.

Döda efter attacken mot Camp Ashraf, 8 april 2011

Döda efter attacken mot Camp Ashraf, 8 april 2011

Det var på Götgatan, just innan kvällsmörkret föll, som jag blev stoppad av en medelålders iransk man, klädd i kamelfärgad rock och med tjock svart mustasch. Till en början talade han hastigt medan han bläddrade bland de plastade sidorna i sin pärm. Det var suddiga bilder av människolik, av blodiga ansikten och kroppar. I bildkavalkaden skymtade även Irans president Ahmadinejad, EU:s utrikespolitiske talesman Catherine Ashton, och Irene Kahn (tidigare Amnesty, nu IDLO). Likheten med matbilderna i en turistmeny var det första som slog mig. Det gick en minut då iraniern talade om sitt lands opposition, frågade om jag hört talas om massakern i Camp Ashraf, nämnde Amnestys och internationella juristers engagemang, allt innan han ursäktade sig och frågade om jag förstod hans svenska.

Jag förstod tillräckligt, men var samtidigt inriktad på att komma vidare till mataffären och hem, där vi väntade besök av mina föräldrar och min syster. Kanske såg iraniern oron i min blick och bad mig att stanna, se en film, fem minuter bara. Av det han sagt framgick att han suttit elva år i fängelse (vid minnet sökte han ett osynligt ärr vid sin högra tinning), att hans fru alltjämt satt inspärrad, och att hans syster mördats av den iranska regimen. Då jag frågade när han kommit ut ur fängelset förstod han mig inte utan vinkade fram en kollega ur dunklet, en satt och gråskäggig iranier som ivrigt anslöt sig. Han erbjöd mig att gå över till franska eller engelska, en engelska som visade sig väl så svårförståelig som den förstes svenska. Denne nye iranier hade gjort sju år i fängelse och förlorat både en bror och en syster i kampen mot regimen. Hans plastade pärmblad var lika fyllda av sargade blodiga kroppar som den förstes, och än en gång uppmanades jag att se filmen.

Trots mina protester, och önskan om en webbadress i utbyte, öppnade han upp sin dator. Videoremsan var stor som ett visitkort i mitten av skärmen och svävade mot svart bakgrund. Klippet visade hur den iranska oppositionen i Camp Ashraf, tio mil norr om Baghdad, den 8 april 2011 angreps av irakisk militär, som dödade 35 och skadade flera hundra av lägrets invånare.
Det var pansarvagnar och motoriserade enheter som attackerar obeväpnade människor i ett ökenlandskap. Soldaterna sköt på måfå, fordonen körde in i de oppositionella och lämnade dem liggande. Filmen avslutades med bilder från ett enkelt sjukhus där en döende kvinna, Saba Haftbaradarn, säger att de skall stå upp till slutet. (Bilderna av den vackra unga kvinnan tycks ha blivit en symbol för den fortsatta motståndskampen).

Patrick Kennedy glömmer vägen som ledde till dagens iranska diktatur

Patrick Kennedy glömmer vägen som ledde till dagens iranska diktatur

Därefter skiftade scenen, och gick från händelseutvecklingen på marken till det kostymklädda folkets salar. Först ut var åter Irene Kahn, följd av den siste politiskt aktive medlemmen av Kennedyklanen, nyss avgångne kongressmannen Patrick J. Kennedy.

Kennedyklippet var det mest aktuella, från ett tal den 10 december 2011, hållet i samband med den internationella dagen för mänskliga rättigheter. Redan i mörkret på Götgatan fann jag det svårt att uthärda. Patrick Kennedy citerar sin farbror John F. Kennedy, ”Ich bin ein Berliner”, och hävdar att frontlinjen i kampen för mänskliga rättigheter idag går i Iran. Det må i sak vara riktigt, men bilderna av kriget i Irak, med över 100000 civila dödsoffer, av förödelsen i Afghanistan och de historiska kopplingar som JFK frammanade fick det att vända sig i min mage. Förutom att tala om demokrati och friheten hade John F. Kennedy även startat det hänsynslösa och ytterligt meningslösa bombkriget mot det vietnamesiska folket, som kom att skörda runt 3 miljoner döda. Dessutom företrädde han en nation, den amerikanska, som 1953, bara ett decennium före talet i Västberlin, upplöst Irans demokrati och avsatt presidenten, den omvittnat frihetsälskande Mohammad Mossadegh. Denna statskupp betraktas av många historiker, iranska såväl som västerländska, som den avgörande pusselbiten för att förstå den islamistiska revolutionen 1978-79, och uppkomsten av dagens iranska styre.

Mossadegh i all ära. Mina iranier ville enbart tala om den nuvarande regimen, och göra alla dess fiender till sina vänner. Iraniern med skägget kom med uppmuntrande tillrop (antagligen för att klargöra betydelsen av mitt bidrag). Tiden för diktatorer var över. Han kunde känna det på sig. Hans år i fängelse sade honom att tiden var mogen, att tiden var nu. Jag sade att jag hoppades han skulle få rätt. Då jag nämnde ordet pengar blev han förnärmad, det handlade inte om pengar, men likväl tog de genast fram blanketter med namnunderskrifter och förkryssade summor, 10000, 5000, 2500 kr. För varje summa angavs till vad den skulle räcka, sjukvård, juridisk hjälp, etc. För att anlita advokat behövdes 2500 kronor, så när jag talade om femhundra kronor, bad de mig om tusen, med motivet att de då kunde fråga någon annan om de resterande femtonhundra kronorna. Jag sade de fick nöja sig med vad jag ville ge.

I den stunden tycktes de ytterst besvikna, men när jag återvänt från bankomaten och tryckt min vikta femhundrakronorssedel ner i deras bössa, sprack de plötsligt upp i soliga leenden. Jag fick vänta medan de ringde ett samtal, och sedan ta över telefonen. Nu tackades jag igen på bättre engelska och bjöds till ett årligt möte i Kista (FDMRI-Föreningen för Demokrati och Mänskliga Rättigheter i Iran). Det var tydligt att jag verkligen förstått den iranska saken. Deras omsvängning fick mig faktiskt i sådan gungning att jag lämnade platsen med känslan av att ha lurats, av att de fått mig på kroken. Det var en känsla som tillfälligt förstärktes av mitt urskuldande samtal hem.

De irakiska och iranska presidenterna, al-Maliki och Ahmadinejad

De irakiska och iranska presidenterna, al-Maliki och Ahmadinejad

På tunnelbana läste jag de broschyrer jag fått och ändrade åter uppfattning. Självklart skall vi stödja den iranska oppositionen, och kanske är det även fel att moralisera över deras val av bundsförvanter, då de behöver alla de kan få. En helt annan historia är det okritiska arbete som utförs av våra journalister, där de historiska relationerna mellan Iran och USA, i normalfallet undgår all belysning.Det aktuella styret i Irak, under president Nouri al-Maliki, har medfört ett politiskt närmande till Iran. Förklaringen heter islam, då den irakiska regeringen delar den iranskas shiamuslimska övertygelse. De omedelbara konsekvenserna för den iranska oppositionen i Irak, och Camp Ashraf, har varit ökande våld och hotet mot dess blotta existens. I detta sammanhang var ju Saddams sekulära regim faktiskt ett skydd!

De västerländska deklarationerna om demokrati måste granskas mot historiska fakta, där egenintresset med oförnekbar glöd bränner sig igenom. 1953 krossades den iranska demokratin därför att Mossadegh ville nationalisera oljan. Istället, kom den att flöda fritt under shahen. Har européer och amerikaner främjat eller hindrat en demokratisering i Mellanöstern? Är den iranska regimen ett större hot än det sönderfallande Afganistan, eller militärdiktaturen i Pakistan, som länge stötts av amerikanerna? Vem har egentligen drivit fram den religiösa regimen i Iran? Vad är en hjälpande hand som bidrar till varaktig nationell förändring?

Ingen bör ifrågasätta människors rop efter demokrati, och inflytande i samhällsutvecklingen, men man måste fråga sig hur det skall gå till. Det är en berättigad kamp som går en osäker framtid till mötes. Vad kommer efter murens fall? Varje gång amerikanerna agerar hjälpare bör man fråga sig vad väntar de i utbyte. Vad de sätter sig i position att ta. Talet om frihet var vad kubanerna en gång lurades att tro. 1898, sedan USA deltagit i det kubanska befrielsekriget från Spanien, förväntade sig kubanerna självständighet och demokrati. Men på dagen för befrielsen tog USA den kubanska friheten tillbaka och gjorde sig till öns nya herrar. Det var långt före Castro och den kubanska revolutionen. Men på samma sätt som historien förde fram Castro, förde krossandet av den iranska demokratin under Mossadegh fram Ajatollah Khomeni. USA bär skulden i båda fallen. Shahen var för Iran vad Batista var för Kuba.