Fallande vatten och djupekologi

Publicerad i Naturtillgångar 2013-02-11 av IE

Sverige är välsignat med vattenkraft. Genom kraftverken vid våra stora älvar framställs nära hälften av all elström vi använder. Det är en ren och flexibel energikälla. Det hydrologiska kretsloppet – vattnets flöde genom atmosfären – upprepas ständigt. Vattnets rörelseenergi driver en turbin som kopplas till en generator och en transformator vidare till ledningsnätet. Med dammar kontrolleras vattenflödena och energiproduktionen. Till saken hör att den svenska vattenkraften är i det närmaste koldioxidfri.

Lule älv är Sveriges största energikälla med en årsproduktion på cirka 13 TWh eller 10 % av vår totala elproduktion. Älven har stora flöden, höga fall och femton vattenkraftverk. Det första och största byggdes vid Harsprånget 1951. Beslutet hade tagits i riksdagen 1918 men lågkonjunkturen på 20-talet gjorde att bygget blåstes av, arbetet återupptogs först efter kriget.

Fallande vatten och miljöaktivism 03

Det finns en annan sida av vattenkraften. Den ingenjörsmässiga framgångssaga som dämpade forsarnas dån mötte också motstånd. I slutrapporten från projektet Energi och samhälle (Sol eller Uran – att välja energiframtid, 1979) står i förordet:

Kravet på energi för att trygga sysselsättning och fortsatt ekonomisk tillväxt har ställts mot krav på begränsning av den ena eller andra energikällan – först vattenkraft, senare också kärnkraft eller olja. (Min kursivering)

Före kärnkraftsmotståndet och oljekriserna var alltså kampen för älvarnas bevarande.

I sången Änglamark från 1971 skrev Evert Taube:

Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Vid den tiden var ett folkligt motstånd mot vattenkraftens utbyggnad väl spritt.

Kampen om älvarna kom att handla om landskapsförändring, om människans möjlighet att påverka naturen. Den blev också en symbol för statligt maktmissbruk, för centralmaktens nonchalans inför det lokala och platsanknutna.

Åren 1957 till 1961 räknade Nordiska vattenkraftkommittén på en utbyggnad av Torne och Kalix älvar. Under arbetsnamnet Atlantprojektet utredde man bland annat möjligheten att vända älvarnas lopp för att mynna i Atlanten i stället för i Bottenviken (projektalternativ C). Projektet mötte starkt motstånd i älvbygderna och uppmärksammades även inom den internationella miljöskyddsrörelsen. Internationella naturvårdssunionen (IUCN) skrev en särskild resolution mot utbyggnaden 1960. Under sextiotalets gång blev projektet allt känsligare politiskt och detta, tillsammans med det vaknande intresset för kärnenergi, bidrog till att planerna skrinlades.

Motståndet mot vattenkraft i vårt land kom dock att stå i skuggan av det norska. Cirka tio år efter Atlantprojektet blossade Altakonflikten upp i Norge.

Genom efterforskningar hade den samiske konstnären Trygve Lund Guttormsen funnit att Norges vassdrags- og energidirektorat i samband med kraftverksutbyggnaden av Alta-Kautekeinoälvarna planerade att sätta hans by, Masi, under vatten. Motståndet, för att rädda byn och älvarna, växte under 70-talet till en nationell rörelse som nådde sin höjdpunkt med Folkeaksjonen mot utbygging av Alta-Kautokeinovassdraget 1979.

Fallande vatten och miljöaktivism 02

Samma år som Altakonflikten inleddes såg en annan avgörande händelse. I augusti 1970 hade en grupp aktivister samlats vid Mardalsfossen – världens fjärde högsta vattenfall – för att förhindra det dammbygge som skulle torrlägga fallet. Miljökämparnas taktik var att spärra vägen för anläggningsmaskinerna med hjälp av sina kroppar. Aktionen var den första i Norge där civil olydnad användes som metod i kampen för naturskyddet.

Bland aktivisterna fanns den då 57-årige filosofiprofessorn och bergsklättraren Arne Naess. Som uppburen forskare och motståndsman under kriget var han det perfekta ansiktet för den norska miljöaktivismen. Från denna tid upptog miljöfrågorna Naess liv sedan han, året för Mardalsaktionen, avsagt sig professuren vid universitet i Oslo. Tre år senare utkom han med boken Ekologi, samhälle och livsstil där han formulerade en plattform för ekologisk verksamhet i åtta punkter. Boken blev grunden för Naess ekosofi (eller djupekologi) som betonar människans position som en integrerad del i ekosystemet. I sitt nya engagemang närmade sig Arne Naess det av filosofin försummade känslolivet och utvecklade en grundsyn Mattias Hagberg kallar ”en ekologisk teologi” (radioklipp från P1, från 07:30).

När Altakonflikten i början av 80-talet gick mot sin upplösning fanns alla komponenter för ett folkligt motstånd på plats. Den nationella splittringen hade i flera avseenden ställts på sin spets. Utöver naturvärdena, rendriften, laxfisket och jordbruket hade konflikten fått etnisk-politisk tyngd. Samefolket i Finnmark som sedan länge provocerats av den norska statens behandling stred nu för historisk upprättelse. I Alta fann man stridsfrågan att samlas kring och i dess centrum drevs frågor om bevarandet av traditionella näringar, utökat självbestämmande och ett erkännande av den samiska kulturen. Motståndets vindlande drama har skildrats i en utmärkt svensk radiodokumentär från förra året.

Både gällande Mardalsfossen och Altaälven drev den norska staten, låt vara modifierade, projekt i mål. Men motståndet skulle likväl få betydelse. Den folkliga kampviljan hade flyttat debattens grundstenar. Från början av 80-talet var utbyggandet av vattenkraften ett riskfyllt projekt för varje nordisk regering.

1986 fick Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven ett skydd mot utbyggnad. Sex år senare stärktes skyddet samtidigt som älvarna fick beteckningen ”Nationalälvar”. Dessutom gavs liknande skydd till ett antal älvsträckor i andra vattendrag.

Industrin och kraftbolagen har vid upprepade tillfällen försökt kringgå skyddet. I jakten på ytterligare exploateringar har man sökt använda lagens formulering för ”undantag som endast förorsakar obetydlig miljöpåverkan”. Skall man dra någon lärdom av historien så kan de ekonomiska intressena aldrig räknas bort. Frågan om Nationalälvarnas uppdämning skulle därmed spås dyka upp igen.

Under mitten av 1900-talet byggdes den svenska vattenkraften hastigt ut. Utvecklingen drevs av en stark framstegstanke men rörde sig samtidigt mot en osynlig gräns. Den rationella planeringskonsten ställde staden mot landsbygden och staten mot det lokala medbestämmandet. Ännu i början av 60-talet var elström i Sverige detsamma som vattenkraft. Innan kärnkraften helt kom att dominera debatten hade vattenkraften bromsats av en annan opinion. När vi går framåt i sökandet efter beständiga lösningar bör vi veta att också vattenkraft kan röra upp känslor. Att striden en gång stod het.

Mycket ljus och mycket värme

Publicerad i Naturtillgångar 2013-02-03 av IE

I stugans värme. I varje hem ett ljus. Båda är gamla men ännu användbara uttryck. Här i Sverige, från de tempererade jordbruksområdena i söder till de arktiska förgårdsmarkerna i norr, behövs mycket ljus och mycket värme. Förr brukade familjen samlas runt brasan på kvällen. Men vid sänggång var bara glöden kvar och man vaknade med utkylda rum om morgonen.

Mycket ljus och mycket värme 01

I dag är det naturligtvis annorlunda. Vi tänker knappt längre på hur det går till. Tekniken är förlängda delar av våra kroppar. Det finns el i varje rum och utanför hemmet står minst en bil parkerad. Vi är inbäddade i bekvämlighet och ser varje avbrott i den säkra driften som en orimlig företeelse. För vissa blir timmarna utan el en ovälkommen påminnelse om vår biologiska bräcklighet.

När jag framåt natten ser ut genom mitt fönster är många alltjämt vakna. Det var en revolution när det elektriska ljuset mot slutet av 1800-talet började spridas. Det hade betydelse för ekonomin då fler verksamheter i hemmen och inom industrin kunde pågå utan hänsyn till tiden på dygnet. Solens gång och naturens rytm var inte längre styrande. Ljuset flödade. Natten trängdes tillbaka.

Vi talar ofta om teknik och vetenskap i närmast magiska termer. Innovation och kunskap kan förvisso vara immatriell. Men civilisationens verkningar är först och främst matriella. I produktionssystemet förkroppsligas uppfinningarnas löften. Vad som når oss är slutprodukter, medan vägen fram är dold. Buller, smuts, gifter och föroreningar av luft och vattendrag är sådant vi, med åtskillig framgång, sökt få bort från våra boendemiljöer. Till en del handlar det om konkreta förbättringar. Men det beror också på ett förskjutande av verkningar. Sanningen är att Kina producerar allt fler av de varor vi konsumerar. Smutsen finns kvar. Det finns inga rena tekniker, inga outtömliga källor. Drömmen om evigt framsteg är som drömmen om evigt liv.

Bilen var länge föremål för diskussioner om sanna och falska behov

Bilen var länge föremål för diskussioner om sanna och falska behov

Vad gäller mänskliga behov tycks det dessutom svårt att backa. Modernitetens behovsanalytiker – bl.a. Gorz, Marcuse, Illich – förde in på 70-talet diskussionen om bilens ställning. Utgjorde den ett sant eller falskt behov? Var den ett uttryck för överflödssamhällets sökande efter lyx och status? Se exempelvis André Gorz, The Social Ideology of the Motorcar.

Till mitten av 1900-talet var vägnätet i många länder outbyggt och när man byggde gjorde man det till en början för en liten bilägande elit. Sedan dess har bilen förändrat stadsplaneringen. Villaförorternas utbredda mattor, framgången för de avsides belägna handelsklustren har gjort bilen i det närmaste oundgänglig. Slutsatsen är att våra val (om än aldrig som omedvetna) kan få stora konskevenser för framtiden. Vad vi en gång fått till vårt gör oss endast nöjda. Men försök att ta det ifrån oss!

Frederick Herzberg

Frederick Herzberg

För att förstå detta resonemang kan vi kanske studera Maslows behovstrappa. Men intressantare är den amerikanske psykologen Frederick Herzbergs studier av arbetsplatsen. Herzberg (1923-2000) är känd för sin tvåfaktorteori (också kallad motivation-hygienteorin) som iakttog två typer av faktorer vilka påverkade de anställdas arbetsinsats. Den första typen (som ledde till tillfredställelse) kallade Herzberg motivationsfaktorer, som exempelvis uppmuntran, ansvar, befordran och självständighet. För att tala med Maslow är dessa faktorer grunden för självförverkligande. Den andra typen (som endast kunde motverka otillfredsställelse) kallade Herzberg hygienfaktorer vilka bland annat handlade om lön, arbetsmiljöfaktorer och strukturer, även benämnda yttre faktorer. Herzberg studerade arbetslivet men hans arbete förfaller ha relevans även för andra områden.

Det är våra drömmar som motiverar oss, medan yttre faktorer tas för givna. När vi en gång fått centralvärme och direktverkande el finns ingen enkel väg tillbaka. De blir naturliga förutsättningar för det modernt livet, men deras närvaro gör oss inte mer än nöjda. De utgör endast den nya nollnivå från vilken framtida behov skall byggas. Sannolikt återfinner vi här mekanismerna bakom de allt högre anspråk som rest av medborgare i västliga demokratier. Något som pågick åtminstone fram till den nyliberala reaktionen kring mitten av 70-talet. Politiker (som i allmänhet tänker på kort eller medellång sikt) har hemfallit åt att lova vad de inte kan, eller ens vill, hålla. Som konsekvens har man gjort ett mönster av att förneka även de mest uppenbara försämringarna i välfärdsstaten.

För stunden måste jag nöja mig med energi och resurser. Med avsikten att granska teatermaskineriet snarare än pjäsen. Vad är det som händer när vi slår på strömbrytaren? Vad kan driva våra bilar? Vad krävs av våra hus och av varje enskild medborgare? Pågår det en hållbar omställning av våra samhällen?Jag vill visa vad som får Sverige att ticka. Men jag vill också förstå energi ur en moralisk synvinkel. Kan det vi gör verkligen upprepas och spridas på andra håll, eller handlar det om en lokal specialisering, en tidsbegränsad höjdpunkt i energianvändandets historia?

I väntan på Kopernikus

Publicerad i Naturtillgångar, Resurshushållning 2013-01-26 av IE

I väntan på Kopernikus 01

Kulturchefen på DN Björn Wiman skriver en krönika (13/1). I brist på andra lösningar söker han ett gordiskt hugg. En förlösande insats som, likt Kopernikus, kan förändra vår syn på världen.

Frågan gäller klimathotet och hur det, enligt Wiman, lättare når vår fantasi än vår känsla för verklighet.

Många har pekat på att klimathotet måste leda till ett slags tankerevolution som omförhandlar hela vår världsbild – den gällande synen på evig tillväxt och planetens resurser. Alla vet i dag detta. Men ingen vill förstå.

Man måste fråga sig om han har rätt. För vad innebär det att veta men inte förstå? Och ger det en riktig bild av både den aktivitet och passivitet människan uppvisar. Handlar tankens revolution om en ny dimension, eller en rockad likt den polske prästen Kopernikus gjorde. Det var ytterst motvilligt han strax före tiden av sin död gav ut boken som förändrade synen på skapelsen och satte solen i mitten. Den geocentriska världsbilden passade ju kyrkans föreställning, att Gud placerat det viktigaste i centrum: människan. Kopernikus solsystem handlade förvisso om vetande där förståelse tycks följa som självklar konsekevens. Inom kyrkan förstod man genast vad det betydde. Men Kopernikus var budbärare, varken filosof eller psykolog. Implikationerna av hans arbete kom att utredas av andra.

Vad gäller budet om klimathot finns det många Kopernikusar där ute.

För några veckor sedan kom Svenska Dagbladets flyer till min postlåda. Som porträtterad frontfigur stod ekonomijournalisten och författaren Andreas Cervenka (med den nyutkomna boken Vad är pengar?). Nu hade han följt klimatkonferens i Doha och det han säger är ungefär att inför den mänskliga konstruktionen tillväxt finns det en enhet som vägrar växa, nämligen antalet jordklot. Med detta vill SvD säga att hos dem finns där åtminstone någon som vågar tänka nytt och stort. Någon som visar på vägen bort från den liberala ekonomins enkelspåriga tänkande.

I väntan på Kopernikus 02

James Hansen som Kopernikus 1988

1980-talets Kopernikus var James Hansen; klimatforskare och, numera, klimataktivist. Det var Hansen som 1988 vittnade om effekterna av klimatförändringen inför den amerikanska kongressen. I dag anser han att han var naiv, då han trodde att vetenskapliga rön skulle leda till politisk aktivitet. Den 7 september förra året intervjuades han i P1:s Konflikt.

”A few decades ago, when it became clear that climate was beginning to change. We just assumed that governements, as the facts became clear and as governements could see that infact climate is changing, and that the ential consequences would be unexceptable. That they would have policies that addressed the matter. But infact they’re just going right ahead and ignoring the situation. It’s difficult politically because the actions are needed now but the consequences will be felt mainly in decades to come. And that allows politicians who have timescales of a few years to pretend that they don’t understand the problem.” (Min kursivering)

James Hansen skiftar alltså fokus från bristande förståelse till bristande vilja. Bristande politisk vilja.

Det är också här jag ser ett problem med Björn Wimans artikel. Han tror, ja till och med förutsätter, att det en dag skall komma någon som förklarar det bättre för oss. Någon som kan förflytta frågan från fantasi till verklighet. Men är inte detta sökande efter djupare insikt att mystifiera ämnet? Som kontrast talar Andreas Cervenka om att en femteklassare kan förstå dessa frågor och han har sannolikt rätt.

Sanningen är att förståelsen är relativt väl spridd men att särintressen styr våra samhällens utveckling. Långsiktighet är som Hansen noterat en bristvara. Det är vinna nu som gäller. Människans dagliga drivkrafter, exempelvis hos näringslivets mäktiga aktörer, kommer sannolikt fortsätta att verka i fel riktning.

Men givetvis finns det de som sår tvivel. DN:s politiske redaktör Peter Wolodarski är en notorisk utvecklingsoptimist som bekänner sig till tanken om ett klimathot men å andra sidan menar att framsteg och teknikutveckling är säkra lösningar av problemet. Som jag tidigare redovisat på dessa sidor hyllar han bland annat Gunnarsson och Anderssons bok Hållbarhetsmyten – Varför ekonomisk tillväxt inte är problemet från 2011. Jag har läst boken (och fyllt den med egna anteckningar) och den är värd en artikel i sig. Det allmänna intrycket är ändå att författarna koncentrerar sig på att påvisa myter och feluppfattningar hos deras motståndare utvecklingspessimisterna (rimligt) men utan att närma sig huvudfrågan, nämligen om den pågående världsutvecklingen är hållbar (orimligt).

Men är Brundtlandrapporten egentligen bättre? Här befinner vi oss tjugofem år efter det att klimatfrågan på allvar började uppmärksammas och kan konstatera att utsläppen av växthusgaser ökat med långt över 50 %, från 21,6 miljarder ton (1990) till 35,6 miljarder ton (2012). Omställningen har inte påbörjats. Ingen vill säga att det beror på felaktiga slutsatser. I Brundtlandrapporten förenas en fortsatt ekonomisk tillväxt med ökande miljöhänsyn – själva definitionen av hållbar utveckling. Men vad är tillväxt annat än ökad ekonomisk aktivitet, ökande produktion, ökande uttag av naturresurser, fler resdagar, mer infrastruktur, nya bilar och byggnader?

Nu måste jag runda av. Varje sak jag skriver vill växa. Det här håller jag nere. På det sätt Björn Wiman gör med sina 500 ord. Jag sätter mig inte att vänta. Kanske har Kopernikus redan kommit och Björn Wiman väntar på en Messias.

Peak oil är nu

Publicerad i Naturtillgångar, Resurshushållning 2011-12-31 av IE
Peak oil är nu 01

OPEC:s Abdullah El-Badri vet att toppen för oljeproduktionen är nådd

Peak oil, toppen på den globala oljeproduktionen, är här, men hur många ägnar den sitt intresse?
Den nya oljekrisen, som börjar som en knapphet för resursen, stod detta år i den ekonomiska krisens skugga. Alltjämt behandlas vår tids kriser en och en, även om allt talar för deras samband.

Sagan om oljan, det svarta guldet, sträcker sig som modern betraktelse hundrafemtio år tillbaka i tiden, och berättelsen är värd att lyssna till. Upptäckten av råoljans välsignelser är nära knuten, ja, även sammanflätad, med uppkomsten och framgången för det moderna samhället. Allt sedan den tid då Europas städer började lysas upp av fotogenlampor – för Wien kring 1850, för Prag redan 1836 – så har teknikutveckling och ekonomisk tillväxt varit beroende av oljan.
Det var inte alltid så. Historien om oljan föregicks av historien om kolet, det ursprungliga svarta guldet, och sägs ha följts av kärnenergin i en atomålder. I själva verket är det knappast fråga om en successionsordning. Kolet, oljan, och atomenergin utgör istället parallella berättelser fram till våra dagar, och vårt beroende gäller dem alla.

Oljeberoendet har visat sig särskilt svårt att lindra. Så sent som 2006 presenterade regeringen Persson rapporten På väg mot ett oljefritt Sverige, med slutmålet 2020. Men tydligt är att vårt oljeberoende, under de år som har gått, inte har minskat, och inom transportsektorn tvärtom fortsätter att öka. Idag, bara fem år efter rapporten lades fram, ler många redan åt dess ambitioner. Ingen talar längre om ett oljefritt Sverige, och globalt är utsikterna ungefär desamma. Kort sagt: Vi behöver alltså olja.

Hur är det då med Peak oil? Låt oss till att börja med lyssna på deltagarna vid World Petroleum Congress, som hölls den 4-8 december i Doha. Samtidens sagor om oljan, med florerande rykten om svikande produktion, berättas av OPEC:s generalsekreterare, den 71-årige libyern, Abdullah El-Badri, och han är inte orolig. ”Peak oil will come, but I don’t see it in the foreseeable future”, sade han bland annat på kongressen. Kanske anar man likväl att denna ”överskådliga framtid”, utmätt som den är av andan i samtiden, är påfallande kort, och när El-Badri fortsätter visar sig det hela vara en lek med ord. ”The problem is not with resources, it is how to extract them, in an acceptable manner,” löd nämligen fortsättningen.
En Parisbaserade experten, Claude Landil, sade att istället för att tala om ”peak oil” så borde vi tala om ”peak money”. Oljan finns där, gasen likaså, men pengar för att nå dem saknas. I praktiken är skillnaden därmed liten. Pengar är den nödvändiga växelkursen för alla naturresurser. Ingen hade väl i praktiken föreställt sig att oljan skulle pumpas upp till sista droppen?
För OPEC handlar olja om profit och så länge den finns där förblir den oljeindustrins fokus. Om produktionen minskar kompenseras detta, åtminstone till en början, av stigande priser.

Det vilar alltså på någon annan att säga när spelet kan vara över, och i slutet av förra året skedde verkligen ett genombrott. Det internationella energiorganet, IEA, som tidigare ifrågasatt begreppet Peak oil, förklarade plötsligt (och postumt) att denna infallit redan 2006! Det var en dramatisk omsvängning. Ännu 2005 förutspådde IEA att världsproduktionen av olja skulle ligga på 120 miljoner fat per dag år 2030, nu tror man att siffran kommer hamna på under 70 miljoner.

”De allierade flöt fram till segern på en våg av olja”, är en aforism som tillskrivits marskalk Foch, och gällde första världskriget. Nu befinner vi oss sannolikt på väg ner från toppen av denna trögflytande historiska våg. Tiden för eftertanke är alltså kommen. Vad händer i en värld utan olja? Vilka medel kommer att tillgripas i jakten på de kvarvarande reserverna?
I en artikel om vår tids många kriser citerar Sverker Sörlin ur Hemingways Och solen har sin gång. På frågan hur det gått till när han gjorde konkurs svarar Mike: ”På två sätt … Dels undan för undan och dels plötsligt”.
Det är en kärnfull beskrivning av den historiska krisen. Tiden för konstruktiv förändring, för reflektion och nya vägval finns i den långsamma fasen. Tiden att tänka om, men tyvärr även tiden för förnekelse och önsketänkande. Med oljebristen hotar ekonomisk nedgång, både på kort och längre sikt. Varningslamporna blinkar redan röda men civilisationens trimmade bil fortsätter opåverkad framåt. Det är så småningom den plötsliga, okontrollerbara, förändringen som hotar oss alla.
Stigande priser på energi och drivmedel minskar produktionens vinster, vilket utarmar den reala ekonomin och gynnar en spekulationsekonomi, där placerarna, hoppande från tuva till tuva, söker den av dem åtrådda avkastningen.
Kapitalöverföring från produktion till finanssektor är förvisso inget nytt – men den här gången råder det berättigad oro för om produktionsvinsterna skall kunna återställas, en oro för att spelet om pengarna och börsernas nominella värden, saknar täckning både på kort och längre sikt.

Jordens rikedomar: Introduktion

Publicerad i Naturtillgångar 2011-08-31 av IE

Brukandet av jordens naturresurser är grunden för det moderna samhället och de liv vi lever. Värdet och tillväxten hos den reala ekonomin – att skiljas från finanssektorns nominella värden – följer i allt väsentligt vår förmåga att utvinna och omsätta jordens rikedomar: odlings- och betesjordar, skog, fiskebestånd, mineraler, och fossila fyndigheter.

Mycket talar för att vi närmar oss en brytpunkt, där kostnaden för utvinningen i form av överutnyttjande (och därmed icke reproducerbara) bestånd samt ökande energiåtgång tvingar oss in i en ny era. För våra viktigaste råvaror (oljan undantaget) sjönk de reala priserna med 70 procent under 1900-talet, medan prisökningen för samma råvaror sedan 2002 varit nästan 100 procent. Den eviga tillväxten kan inte skapas av begränsade tillgångar, det strider inte endast mot det sunda förnuftet utan även mot många av de dokumentationer och siffror som strömmar in från jordens alla hörn. Krönet för oljeproduktionen (Peak Oil) tycks redan vara realitet, och topparna för exempelvis uran och kväve, kopplat till kärnenergi och konstgödsel är förestående. Svårigheten består främst i att sammanställa den information som finns tillgänglig och skapa enighet kring en gemensam och hållbar färdriktning.

Det kapitalistiska systemets kollaps är sannolikt oundviklig men blir inte total. Konkurrensen om de kvarvarande lättillgängliga resurserna kan förväntas hårdna, bli hänsynslös, och jordens fattiga kommer liksom idag att betala det högsta priset. Enorma lokala variationer, grundade på redan ackumulerade rikedomar och globala maktstrukturer, är att vänta. Lokala tillväxter kan framgent endast grundas på ökande polarisering, och ökande orättvisor i fördelningen av jordens fysiska knappheter.

Under hösten vill jag ställa en djupläsning av Juri Semjonows bok – ”Jorden Rikedomar. Om varornas ursprung och den ekonomiska utvecklingens banbrytare”, 5:e upplagan, 36:e – 50:e tusendet – mot aktuella rapporter om våra naturtillgångar.

Boktipset kom från min svärmor, med rötter i gamla Östtyskland, och den tyska originalutgåvan ”Die Güter der Erde” tillhörde hennes fars bibliotek. Till min förvåning finner jag att författaren saknar biografi nätet, dessutom att bokverket tycks saknas engelsk översättning. (På engelska återfinns endast Semjonows andra storverk: ”Sibirien – den ryska expansionen österut genom tiderna”, en parallell till den amerikanska frontens väg mot Stilla havet.) Kanske står förklaringen att finna i tidens maktförhållanden, och kultursyn. Jag drar mig till minnes engelsmännens oförmåga att beskriva det ockuperade Indien. Förståelsen av denna väldiga och folkrika halvö kom istället att nå Europa via den tyska kultursfärens forskare och skriftställare. Måhända motsägelsefullt höjer det endast mina förväntningar på den förestående läsningen.

Om författaren finner jag som sagt inga nätdokument att läsa. På min svenska utgåva återfinns endast smulor av kunskap. Där står att Juri Semjonow är en ryss från Kaukasus, och att den nya upplagan (den femte) tillkom under en tid på Semjonow föreläste vid Uppsala Universitet.