Är det färre som svälter?

Publicerad i Världssvält 2011-08-18 av IE

Världsekonomin har under hela efterkrigstiden gjort lysande framsteg och genomgått en reell femdubbling i värde sedan 1950. Då jordens befolkning under samma tidsperiod endast tredubblats är den bristande fördelningen av detta välstånd nedslående. Som svar på artikelrubriken kan man konstatera: Det har aldrig funnits så många undernärda människor på jorden som nu.

Är det färre som svälter 02

Allra flest var de förstås 2009, då de till följd av den ekonomiska krisen för första gången uppskattades till över en miljard. 2010 var de något färre, men trenden är tydlig, sedan mitten av 90-talet har världens undernärda blivit fler. När vi således dryftar om maten skall räcka till i framtiden bör vi först konstatera att den inte räcker till idag.

Enligt Action Aids politiska talesperson Meredith Alexander så är världssvälten på samma nivå som 1990. Hon hävdar samtidigt att maten vi odlar räcker för att föda alla på jorden och att den verkliga orsaken till svält inte är bristen på mat utan bristen på politisk vilja.

Svältens karta kan tyckas en märklig läsning. Även om Afrika söder om Sahara har den största andelen undernärda (ca 30 % av befolkningen) så toppas listan i antalet svältande av det demokratiska Indien, med ca 230 miljoner varaktigt undernärda människor. Liberala debattörer brukar driva den tveksamma linjen att bara vi får demokrati och marknadsekonomi i alla stater så löser vi även de flesta av världsproblemen. Den indiska (och för den delen den amerikanska) erfarenheten pekar i en annan riktning. Sedan självständigheten 1947 har Indiens rika befolkningdelar (endast delvis grundad på kastväsende) övertagit det brittiska kolonialväldets administration och struktur, en hänsynslöst skiktad samhällsordning av feodalt snitt. Det totalitära Kina som sedan mitten av 1900-talet konfronterats med liknande problem har gjort ett betydligt bättre arbete med att nära sina fattiga.Det första millenniemålet, att halvera världens fattigdom och hunger mellan 1990 och 2015, är inte längre inom räckhåll. 2010 års GHI (Global Hunger Index) – som mäter tre faktorer; bristande tillgång på mat, undernäring bland barn, och barnadödlighet – visar en skalrelaterad förbättring från 19,8 till 15,1 poäng. Men de senaste åren har antalet undernärda åter börjat öka.

Vid IFPRI:s (International Food Policy Research Institute) rapport i oktober 2010, där 84 länder rankades utifrån GHI kom Indien på 67:e plats (efter t.ex. Nordkorea) medan Kina placerades 9:a. Enligt rapporten har Indien t.ex. 42 procent av världens undernärda barn. I en annan undersökning utförd av universitetet i Oxford samma år fann man att 410 miljoner människor levde i fattigdom i endast åtta indiska stater, mer än i tjugosex afrikanska länder söder om Sahara.

Är det färre som svälter 01

I augusti 2010 fördömdes den indiska regeringen av sin egen högsta domstol för att man låtit 67 000 ton dåligt lagrad vete förgås – nog mat för att mätta 190 000 människor i en månad – och beordrades att distribuera vad som återstod av lagren. Den indiske premiärministern, Manmohan Singh, representerande Kongresspartiet och med universitetsexamen från Oxford i England, varnade domstolen för att blanda sig i politiken och hävdade att distribution av mat berövade fattigbönderna deras incitament att odla. I IFPRI:s rapport beskrivs den indiska svälten, i en av världens snabbast växande ekonomier, sorgligt nog som ”ett mysterium”. Hade denna tandlösa formulering och ovilja att se de faktiska förhållanden varit tänkbar vid bedömning av en totalitär stat? Kommer demokratier, i en av demokratiska stater dominerad medial ordning, lättare undan? Hur kommer det sig att vi så ofta informerats om hungersnöden i den lilla kommunistdiktaturen Nordkorea, medan den varaktiga svälten i den demokratiska jätten Indien knappast fått ett notis? I det första fallet handlar det om ett politiskt förtryck, i det senare ett ekonomiskt. Som upplysta och liberala västerlänningar har vi fråntagits redskapen att kritisera det sistnämnda.

Är det färre som svälter 03

Jag återvänder till Jan Myrdals ord, i boken Indien väntar (1980):

Indien är ett grymt land. Trots allt är det med de befriande samtalen i Indien som med den grekiska demokratin. Det går tio slavar på var fri man. Det indiska lidandet är inte något abstrakt. Det är heller inte svaga människors lidande. De sköna samtalen gror på merprodukten. Med rå styrka pressas den ur folk. De kramas till dess de skrumpnar.

Bok är, trots Myrdals (förtjänt?) dåliga rykte, värd en läsning. Få, om ens några svenskar, har haft en så intim relation med det indiska kulturen, historien och förvisso dess klasskamp. Det är dessutom briljant skrivet! Jag får anledning att återkomma till denne stridbare vänsterideolog under hösten. Min tidiga bedömning är att han trots allt gått vilse i en romantisk syn på bonderevolter (därav vurmen för Kina). Hans vilja att jämställa olika imperier i deras råa materialism och dödande (Storbritannien, USA, Tyskland, Sovjetunionen) är däremot något han delar med Sven Lindqvist.