27 skriver om urban ekologi

Publicerad i Resurshushållning 2014-08-03 av IE

27 skriver om urban ekologi 01Den är inte utgiven än; men då jag bestämt mig för att söka på forskning om hållbara städer har jag bekantat mig med biografierna för de 27 författarna i antologin Sustainability in the Global City – Myth and Practice (december 2014).

Bidragen har skrivits av ett flertal antropologer och ett mindre antal sociologer, geografer, jurister och aktivister, etc. Boken är amerikansk men med en viss internationell prägel och efterordet skall skrivas av svensken Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds Universitet. Valet är ett tydligt bevis på Hornborgs internationella erkännande och (sannolikt) projektets systemkritiska ådra. I presentation kan man läsa:

Cities play a pivotal but paradoxical role in the future of our planet. As world leaders and citizens grapple with the consequences of growth, pollution, climate change, and waste, urban sustainability has become a ubiquitous catchphrase and a beacon of hope.

Vad menas då med urban ekologi eller urban hållbarhet och är begreppen liktydiga med varandra? Jag tror det är dit vi måste bege oss. Till en (eller sannolikt mer än en) definition av vad alla talar om. Idag är nästan allting ”hållbart” och ordet används som prefix och suffix i alla upptänkliga sammanhang. Men vad av det är vetenskap, politik eller ideologi?

Bland författarna har jag funnit några nya namn som tycks mig särskilt intressanta. Inte minst gäller detta Miriam Greenberg som från en plattform inom urban sociologi har inriktat sig på marknadsföring och varumärken. Ett representativt verk tycks vara den flerfaldigt prisbelönta New York: How a City in Crisis Was Sold to the World  (Routledge, 2008) som jag säkert får anledning att återkomma till. Ett annat namn jag vill lyfta fram är miljögeografen Eliot Tretter som erbjuder långa fantastiska titlar som Sustainability and Neoliberal Urban Development: The Environment, Crime and the Remaking of Austin’s Downtown, The ‘Value’ of Europe: The Political Economy of Culture in the European Community, The Power of Naming: The Toponymic Geographies of Commemorated African-Americans Culture of Urban Renewal och 194X: Architecture, Planning, and Consumer Culture on the American Home Front.

För mig, som är en oinbjuden novis och står utanför forskarvärlden är det uppfriskande att läsa Hornborgs kommentar till forskningens etiketter (Myten om maskinen, 2010) inom de närbesläktade områdena miljöhistoria, antropologi och humanekologi.

Vad de betecknar är akademiska nätverk och grupperingar av mera social och identitetsbekräftande karaktär

Slump tycks trumfa logik vad gäller forskningsprojektens hemvist och på något vis känns det befriande. Förhoppningsvis kan kraften riktas mot välunderbyggda studier och bort från de sociala kotterierna.

 

 

 

Robyn och Volvos dubbeltänk om miljön

Publicerad i Resurshushållning 2014-07-15 av IE

robynvolvoad014

Robyn och Volvo i ett samarbete om miljön. Det var stora nyheter. Men vad är det hon säger? Låt mig ta er igenom det.

Reklamvideon är två minuter och trettio sekunder, scenen Los Angeles i mörker. Robyn skall hem efter en dag i studion och när hon startar sin nya Volvo ringer hon en vän i Sverige.

Vännen: Hallå?
Robyn: Hej.
Vännen: Hej.
Robyn: Sover du?
Vännen: Ja. Jag sov.
Robyn: Drömde du något?
Vännen: Jag tror det.
Robyn: Hur känner du dig? Som en liten fis i världsrymden? Det känner jag mig ofta, älskling … Jag vill vara en återvinningsbar person.
Vännen: Det är ju du.
Robyn: Det är jag ju inte.
Vännen: Nej, det är du inte.
Robyn: Vi måste jobba. Men vi måste också få dansa. Man vet aldrig när man tar slut. Det är liksom bara nu, nu, nu, nu … Hallå? Är du där?
Vännen: Jag är här.
Robyn: Vad skall man göra? Skall man välja att se världen eller skall man ha den kvar? Vill man ens ha den kvar om man inte har sett den?

(Robyn har själv skrivit texten. Kursiveringarna är mina.)

Reklamfilmens sista meningar fångar det moraliska dilemmat i det moderna miljötänkandet, paradoxen med att upplyst tveka inför konsekvenserna av sina handlingar, men stå fast vid sin kulturellt bestämda socialt accepterade kurs. Denna vilja att äta kakan men också ha den kvar genererar det speciella tänkande som utmärker vår tid men också vårt nära förflutna.

Dubbeltänk betyder förmågan att hysa två motstridiga åsikter på samma gång och godta dem båda. Den intellektuelle (…) vet därför att han lurar verkligheten, men genom att tillämpa dubbeltänk övertygar han sig även om att han inte gör våld på den.

Citatet är hämtat från Orwells 1984 och beskriver partimedlemmens anpassning till den kluvna verklighet hen möter. Dubbeltänk är metoden för att bevara sin sinnesfrid då man ställs inför ett problem som saknar godtagbar lösning. Verkligheten kan inte tillåtas bli en och måste därför fortsätta som två. Tankar som egentligen utesluter varandra måste samexistera i sinnet.

Framför ratten i den miljöklassade Volvon lever Robyn livet, som man ju också kan kalla hennes ”dröm”. Hon måste jobba och roa sig för man vet aldrig när det tar slut. Nuet har allt som bekräftar oss. Samtidigt vet hon att hennes livsstil kräver för stora resurser, att hennes samvete säger henne att något måste ges upp. Därmed är hon sannolikt alldeles ”vanlig” och kan till fullo dela upplevelsen med sin svenska vän.

Då den samtida kulturen, trots sina ständiga hotbilder, inte tvingar oss att välja kommer lusten att styra. Hoppet kommer stå till den dubiösa räddning som erbjuds av den moderna tekniken; en förklaringsmodell som förutsätter samtidig tillväxt och ökad miljöhänsyn, ständigt växande resursflöden och bevarande av krympande oersättliga reserver.

I filmen sammanfattas paradoxerna av den rotlösa moderna identiteten, som i detta fall antar ett starkt individualiserat uttryck. ”Skall man välja att se världen eller skall man ha den kvar?” Som i samma stund greppar dilemmat och trotsar varje inskränkning av individens friheten att följa sin vilja. En kommersialiserad världsuppfattning där perspektivpunkten till sist blir till ögat på den krävande kund som vägrar att köpa grisen i säcken. ”Vill man ens ha den kvar om man inte har sett den?” Det är en personlig vinkling som gränsar till besittningsrättens megalomani.

Sannolikt har Volvo förälskat sig i Robyns sätt att relativisera miljöfrågan, och med dagligt tal göra den ”mänsklig”. Här uppmuntras de irrationella drag som Dostojevskij menar utmärker människans drift att trotsa lagbundenheter och obönhörlig logik av typen 2+2=4. Framtiden är inte värd att upplevas om den inte ger oss vad vill ha. Frihet ifrån skuld som besläktas med frihet ifrån hänsyn och frihet ifrån krav. Endast orwellskt dubbeltänk tycks kunna lösa konflikten mellan vetenskap och sunt förnuft och sökan efter tillfredsställelse.

Mot sådan bakgrund bör vi inte förvånas av att politikers och näringsföreträdares miljöpolicys tycks rymma så uppenbara inkonsekvenser. Minskande utsläpp och växande vägnät. Miljöprojekt som beror av tillväxtbaserad finansiering. I Volvos fall är det de fria milen, självklarheten i att resa, den snabba cirkulationen av nytillverkade bilar som står mot den relativt måttliga nyttan av teknisk effektivisering.

Bostadens sociala ideologi

Publicerad i Resurshushållning 2013-03-12 av IE

I vårt samhälle är konsumtionen ur funktionell synpunkt inte ett problem utan en lösning på något som kommer tidigare i den kausala kedjan, nämligen överproduktionen.

Roland Paulsen

När Gert Wingårdh brukade besöka landets arkitektskolor använde han papperspåsar för att tala om arkitektur. I den stund alla hade satt sig bad han studenterna: Håll dem över era huvuden. Hus ger oss tak till skydd mot regn. Det är grunden för arkitekturen och skälet till att vi bygger.

Utan att gå i polemik med stjärnarkitektens essentialism inser nog många hur långt vi har kommit från en sådan verklighet.

BNP-måttet står för den totala produktionen och konsumtionen i ett land delat med antal invånare. Att värdet på BNP per capita i Sverige har tjugofaldigats sedan slutet av 1800-talet säger oss alltså att vad som förr konsumerades av tjugo personer idag konsumeras av en.

Det är möjligt att man kommer se tillbaka på vår tid som en av lycka och oberoende, en svensk belle epoque. Kanske kommer man att säga att vi hade det bästa av allt. Att vi, särskilt ur ett svenskt perspektiv, lånade till vårt välstånd från framtida generationer och från andra delar av världen. Ändå förefaller det paradoxalt nog inte finnas något som vi kan avvara.

Det är den samlade strukturen av behov som leder till individernas vanmakt. Vi behöver inte ens tro på företagens marknadsföring eller misstro de miljömål som sätts upp av riksdagen. Vi är ohjälpligt fast i våra beteenden. Den franske filosofen Baudrillard menar att vår möjliga konsumtionsnivå sätter standarden för vad som blir oundgängligt. En ”obligatorisk” konsumtion i ett samhälle där ingen tillåts leva på ”råa rötter och sötvatten”.

I linje med detta vittnar den konsumtionskritiska debattören Nina Björk, som för vår begränsade föreställningsvärld myntat begreppet ”skitdrömmar”, att hon inte förmår leva som hon lär. Samhällssystemet försvårar eller omöjliggör varje större avvikelse.

Sociologen Roland Paulsen menar att behovsdiskussionen idag är helt död. Istället råder en jämställan av behov där,

konsumismens gyllene regel föreskriver att ingen behovsstruktur är förmer än någon annan och att varje diskussion om en annan persons mål och mening i livet innebär ett ifrågasättande av dennes heder.

Allt tal om ”sanna” och ”falska” behov blir därmed omöjligt. Status quo blir begränsande och vi saknar orden för att påverka. Detta trots att behovshierarkier tar en central plats i psykologernas beskrivningar av den mänskliga naturen.

Hos psykologen Erich Fromm fick konsumismen – i det han såg parallellen till massornas underkastelse under fascismen – de mörkaste av förtecken; en masspatologisk masochism framkallad av PR-experter och propagandister. Som PR-industrins överste präst Edward Bernays så öppenhjärtigt förklarade är kontrollen av människors tankar en avgörande faktor för dominans. I en stund för att hetsa befolkningen mot en fiende. I nästa för att uppfylla producenternas drömmar om maximal produktionskapacitet och profit. I boken Propaganda (1928) skriver han:

Den medvetna och intelligenta manipuleringen av massornas organiserade vanor och åsikter är en viktig del av det demokratiska samhället. De som manipulerar denna osynliga samhällsmekanism utgör en osynlig ledning som är den sant styrande makten i vårat land.

Det är i sammanhanget både talande och ironiskt att Bernays var brorson till den store Sigmund Freud. Och om än mindre hyllat kan hans bidrag till 1900-talets psykologi ha varit lika betydelsefullt.

Ägandet av döda ting ligger till grund för maktförhållandena i samhället och det kapitalistiska samhället är en plats för jämförelser. Särskilt i storstädernas segregerade miljöer driver klasskillnaderna på konsumismen. Status blir här en avgörande faktor och föremålen symbolerna i ett språk. Det är därför vi köper mer än vi har råd till eller tid för att använda.

Så hur kan vi börja om? Om vi förkastar konsumismens egen devis om behovens lika värde och tvingar oss till att tänka något annat.

I våra aktiva liv är bostaden förvånansvärt anonym. Vad som förr ofta var en arbetsplats eller magasin för förnödenheter har i flera avseenden reducerats. Vi reser från bostaden för att arbeta, men förvånande ofta även för helger och semestrar.

Sedan 70-talet har i stort sett alla levnadsomkostnader utom bostaden minskat. Därav den spridda och ymniga konsumtionen, därav även den enorma betalningsviljan för att bo. Bostaden är den enskildes största investering men ur ett samhällsperspektiv är bostadsmarknaden dessutom både tillväxtsektor och jobbmotor. Något tillspetsat kan vi fråga oss: Vad är bostaden mer än nödvändiga behov? Vad är den mer än Wingårdhs tak över huvudet?

För att sätta bostaden i blixtljus kan vi använda bilen. Om bostadens existens aldrig ifrågasatts så har bilen en annan historia. I The Social Ideology of the Motorcar förkastade André Gorz själva behovet av bilen. Behovet hade uppstått när privatbilismen ”ersatt kollektivtrafiken och ändrat stadsplanering och bostadsbyggande”.

I Sverige satsade vi länge på järnvägar och bussförbindelser. Järnvägsnätets största utbredning nåddes 1938. Då omfattade det 16 900 kilometer mot dagens 12 000 kilometer. Perioden till nutid har dessutom sett en 50 procentig befolkningstillväxt. Efter en glansålder på ett sekel började järnvägsnedläggningarna ta fart på 1950-talet. Många järnvägar gick i glesbygd och allt fler skaffade sig bil. Järnvägen sågs inte som ett modernt transportmedel och ända in på 1980-talet lades banor ner. Vad Gorz beskriver är hur konkurrensen mellan järnvägar och motorvägar i det amerikanska fallet kommit till ett tydligt avgörande.

I texten argumenterar Gorz för att oljebolagens intressen kom före både vägnätet, löpande bandet och Henry Ford. Genom att det ursprungliga lyxföremålet förvandlades till var mans egendom ”skulle folk för sin förflyttning bli beroende av en kommersiell energikälla”. Så föddes massbilismen och till bostaden finns här en parallell. Precis som drivmedlen för transporter blev kommersiella så gick bostadens uppvärmning från den lokala veden, via det importerade kolet, till ett beroende av en monopolistisk oljeindustri. Den sparsamhet som präglat uppvärmningens historia var satt ur spel och försäljning och profit blev de verkliga drivkrafterna.

I Sverige skulle utbyggnaden av vattenkraften ytterligare bidra till utvecklingen. Även om energiproduktionen skapades för industrin så hade man genast energiöverskott för nätter och helger. Nu öppnades möjligheten att sälja till hemmen. Ökad anslutning övergick snart i en inriktning på ökande säljvolymer. Organisationer bildades för att stimulera efterfrågan på el, däribland FERA – Föreningen för Elektricitetens Rationella Användning.

Till samhällets generella behovsökning har staten och näringslivet samverkat. Näringslivet genom profithungern, staten genom målet att trygga arbetstillfällen och uppfylla (val)löften till folket. Samtidigt såg man mellan fingrarna med det inflytande som reklamen och de privata intressena skaffade sig. PR-industrins förmåga att skapa behov kan för 1900-talets del inte överskattas.

På samma sätt som personbilens oberoende är schimärt gäller detta också den moderna bostaden. Med utgångspunkt i Gorz analys kan vi säga:

– Bostaden har blivit en plats av beroende vars funktioner är okända och oåtkomliga för oss. I varje aspekt av drift och skötsel är vi beroende av hjälp från specialister. De flesta av oss vet inte hur man bygger ett hus. De ingående materialens ursprung är oss okända. För uppvärmning och avlopp är vi beroende av långväga beslutsprocesser och behovskomplex.

– Människans relation till bostaden är den av konsument och inte den av ägare eller herre.

En i detta mindre uppmärksammad är hur människan undandras varje begripligt spår av sammanhang. I steget från det lokal till det globala har vägen mellan uttag och förbrukning gjorts osynlig. Vi har inte längre någon möjlighet att iaktta vilka avtryck våra liv gör. Samtidigt är de redovisningar av ”faktiska förhållanden” vi erbjuds ofta falska. Vi har under decennier matats med bilden av en resursbesparande stadsbefolkning. Men faktum är att den inte stämmer. Allt sammantaget är stadsbon, trots den hämmande effekt som boendekostnaden har på konsumtionen, mer resurskrävande än glesbygdsbon. I takt med att vägarna bakåt förefaller stängda föreslås i ren desperation ständigt nya visioner om möjliga framtider.

Det moderna bostadens beroende kan inte uttryckas tydligare än med ordet ”bostadsproducenterna”. Vilket benämner de, främst privata, byggbolag och aktörer som på samhällsnivå tillhandahåller våra bostäder. Inom dessa organisationerna talar man dessutom om producerade ”enheter”. Endast i säljmaterialen används ord som ”bostad” eller ”hem”.

Vilka observationer om bostaden kan vi nu göra?

Det första som bör tilldra sig vår uppmärksamhet är själva antalet hushåll. I Stockholms stad är nära 60 procent (!) av hushållen idag enpersonshushåll, medan siffran för länet är runt hälften. Vi nöjer oss inte längre med ett eget rum utan behöver en egen bostad.  Den ”antisociala lyx” Gorz talade om tycks därmed redan ha tagit steget från personbilen till den ”personliga” bostaden.

Denna kvantitativa analys har också ett betydelsefullt andra led. Medan den kvalitativa analysen av bostadens energiprestanda (mätt i kilowattimmar per kvadratmeter) torde vara välkänd för både allmänhet och arkitekter så undviker man helt att tala om mängder. Medan ett regelverk mot bostadsytans kvalitativa egenskaper tagit form har den samlade bostadsytan fortsatt att växa. Medan man noggrant mäter energiförbrukning per ytenhet har den totala bostadsytan (100, 200, 400, 800 kvadratmeter?) och därmed den samlade resursförbrukningen helt lämnats utanför. På samma sätt räknas varken antalet bostäder, bränslesnåla bilar eller den samlade mängden energisnåla frysboxar, sticksågar, skruvdragare, teveapparater, åkgräsklippare, häcktrimrar, lövblåsar, laserskrivare, mikrovågsugnar, mixrar, brödrostar eller bakmaskiner i personlig ägo.

Från traditionsbundet hem har bostaden förvandlats till en container för matrialiserade drömmar. Genom den strömmar ett överflöd av ting. I mötet med mängden framstår snart två kategorier av människor; de som har lätt för att slänga och de som har svårt.

Samtidigt är vi alla del av samma mönster. Vi fyller lådor, travar saker i hyllor, rum och förråd. Slänger fungerande föremål för att hålla rent. Vi renoverar och byter ut. Varje år kasseras enorma mängder mat och ingen för väl statistik över de mängder tjänliga möbler, snickerier, husgeråd, tyger och kläder som slängs varje år. Konsumtionen av elektronik tycks inte kunna stillas. Vi spenderar stora delar av vår tid framför mobiltelefoner, paddor eller skärmar. År 2004 slängdes t.ex. 315 miljoner fungerande persondatorer i Nordamerika. Det elektroniska skrotet är redan ett avfallsproblem. Bostaden producerar kort sagt en enorm mängd sopor.

Angående avfallet skriver Mattias Hagberg i boken Skräp

Idag håller avfallshanteringen på att förvandlas till en global industri, långt från de ursprungliga visionerna om småskaliga kretslopp som formade debatten på 1980-och 90-talen, en global industri som i första hand drivs av vinstmaximering och inte av en vilja att minska mängden sopor.

Bostaden är inte slutstationen utan en tillfällig depå.

I förlängningen kommer vi till ett val där friheten står mot någon form av begränsning. Medan kollektivtrafiken åtminstone teoretiskt utgör ett motgift till massbilismen är frågan hur enpersonshushållet skall kunna begränsas. Kollektivboendet är idag lika förhånat som tygblöjan och tycks höra 70-talet till. Detta är i själva verket symptomatiskt. Trots den miljömässiga kris vi står inför tycks allt fler möjligheter anses stängda. Även miljöansvaret frånkopplas till slut verkligheten, och säljs oss som en produkt.

Mängden behov vi vill godkänna som sanna beror till sist av vår syn på samhället. För den tyske filosofen Herbert Marcuse var frågan central och domen hård. ”De enda behov som villkorslöst fordrar tillfredsställelse är de vitala – mat, kläder (och) logi”. Minst av allt ville Marcuse lämna människans framtid i händerna på en marknadslogik.

I minnet bör vi hålla att överflödssamhället inte är globalt utan koncenterat till en liten del av världen. Som svenskar tar vi alla plats som överklass i ett globalt klassamhället. Skillnader i levnadsstandard, inkomstnivåer och arbetskraftens bristande skydd möjliggör vår höga konsumtion. Detta är möjligt att vidkännas redan innan vi vänjer oss vid att använda och beakta de nödvändiga orden överflöd, överkonsumtion och lyx.

Vår svenska energimix

Publicerad i Resurshushållning 2013-02-08 av IE

Ibland vill man gå raka spåret. Lusten leder mig till berättelser om Greenpeace intrång på svenska kärnkraftverk, till den norske filosofen Arne Naess och den tidiga miljöaktivismen. Jag vill utveckla tankegångar om behovet av civil olydnad och rikta blicken mot dess förmåga att ställa svåra olösta frågor på sin spets, samt åtminstone tillfälligt blottlägga sådant som staten eller samhället, kanske vi människor lite till mans, velat begrava.

Sakligt sett ligger det till så här. Enligt energimyndigheten var Sveriges sammanlagda elproduktion 146,5 TWh år 2011. Fördelat på energislag såg det ut så här:

– Förnybart (vattenkraft) 65,8 TWh
– Kärnkraft 58,0 TWh
– Kraftvärme 10,4 TWh
– Förnybart (vindkraft) 6,1 TWh
– Industriellt mottryck 5,9 TWh
– Kondenskraft 0.3 TWh

Den här sortens läsning är relativt svår och det tycks finnas flera sätt att redovisa siffrorna. Möjligen beror detta på att svenska och europeiska redovisningstraditioner numera förekommer parallellt. (Jämför t.ex. svensk energimix (2004) från EU-kommissionens hemsida, vilken jag har svårt att matcha exakt med energimyndighetens siffror för samma år.)

Bland energislagen behöver vattenkraft, kärnkraft och vindkraft ingen extra presentation. Kraftvärme är en teknik som både producerar el och tillvaratar överskottsvärme som leds ut i ett fjärrvärmenät. Kraftvärmeverk skall inte förväxlas med värmekraftverk vilka bara producerar el. Skillnaden i verkningsgrad är också slående då den för förstnämnda produktion är 80-90 procent men för den senare cirka 50 procent! De största energikällorna för svensk kraftvärme är (i fallande ordning) biomassa, avfall och fossila bränslen.

Enligt Nationalencyklopedin definieras industriellt mottryck som ”samtidig produktion av el och värme på liknande sätt som vid kraftvärmeproduktion i fjärrvärmesystem”. Det handlar alltså om industriella processer där delar av energin används i produktionen och överskottet säljs.

Kondenskraft är elproduktion där överskottsvärmen inte tas tillvara (se värmekraftverk ovan), men är i Sverige sedan mitten av 70-talet mycket liten. Skälet till detta är naturligtvis utbyggnaden av fjärrvärmenätet.

Så har vi transporter. Det är en sektor där energiförbrukningen trots evigt tal om bränslesnåla fordon, promenadstäder, och så vidare, ständigt ökar. Men kanske ger det en rimlig bild av hur det svenska samhället utvecklas. Transporter är något annat än produktion och kan som bekant inte flyttas utanför rikets gränser. Transporterna domineras av fossila drivmedel (nästan uteslutande baserade på olja) och en liten den biobränslen och el. Som vi skall se är inga större förändringar att vänta. Nu till saken!

I väntan på Kopernikus

Publicerad i Naturtillgångar, Resurshushållning 2013-01-26 av IE

I väntan på Kopernikus 01

Kulturchefen på DN Björn Wiman skriver en krönika (13/1). I brist på andra lösningar söker han ett gordiskt hugg. En förlösande insats som, likt Kopernikus, kan förändra vår syn på världen.

Frågan gäller klimathotet och hur det, enligt Wiman, lättare når vår fantasi än vår känsla för verklighet.

Många har pekat på att klimathotet måste leda till ett slags tankerevolution som omförhandlar hela vår världsbild – den gällande synen på evig tillväxt och planetens resurser. Alla vet i dag detta. Men ingen vill förstå.

Man måste fråga sig om han har rätt. För vad innebär det att veta men inte förstå? Och ger det en riktig bild av både den aktivitet och passivitet människan uppvisar. Handlar tankens revolution om en ny dimension, eller en rockad likt den polske prästen Kopernikus gjorde. Det var ytterst motvilligt han strax före tiden av sin död gav ut boken som förändrade synen på skapelsen och satte solen i mitten. Den geocentriska världsbilden passade ju kyrkans föreställning, att Gud placerat det viktigaste i centrum: människan. Kopernikus solsystem handlade förvisso om vetande där förståelse tycks följa som självklar konsekevens. Inom kyrkan förstod man genast vad det betydde. Men Kopernikus var budbärare, varken filosof eller psykolog. Implikationerna av hans arbete kom att utredas av andra.

Vad gäller budet om klimathot finns det många Kopernikusar där ute.

För några veckor sedan kom Svenska Dagbladets flyer till min postlåda. Som porträtterad frontfigur stod ekonomijournalisten och författaren Andreas Cervenka (med den nyutkomna boken Vad är pengar?). Nu hade han följt klimatkonferens i Doha och det han säger är ungefär att inför den mänskliga konstruktionen tillväxt finns det en enhet som vägrar växa, nämligen antalet jordklot. Med detta vill SvD säga att hos dem finns där åtminstone någon som vågar tänka nytt och stort. Någon som visar på vägen bort från den liberala ekonomins enkelspåriga tänkande.

I väntan på Kopernikus 02

James Hansen som Kopernikus 1988

1980-talets Kopernikus var James Hansen; klimatforskare och, numera, klimataktivist. Det var Hansen som 1988 vittnade om effekterna av klimatförändringen inför den amerikanska kongressen. I dag anser han att han var naiv, då han trodde att vetenskapliga rön skulle leda till politisk aktivitet. Den 7 september förra året intervjuades han i P1:s Konflikt.

”A few decades ago, when it became clear that climate was beginning to change. We just assumed that governements, as the facts became clear and as governements could see that infact climate is changing, and that the ential consequences would be unexceptable. That they would have policies that addressed the matter. But infact they’re just going right ahead and ignoring the situation. It’s difficult politically because the actions are needed now but the consequences will be felt mainly in decades to come. And that allows politicians who have timescales of a few years to pretend that they don’t understand the problem.” (Min kursivering)

James Hansen skiftar alltså fokus från bristande förståelse till bristande vilja. Bristande politisk vilja.

Det är också här jag ser ett problem med Björn Wimans artikel. Han tror, ja till och med förutsätter, att det en dag skall komma någon som förklarar det bättre för oss. Någon som kan förflytta frågan från fantasi till verklighet. Men är inte detta sökande efter djupare insikt att mystifiera ämnet? Som kontrast talar Andreas Cervenka om att en femteklassare kan förstå dessa frågor och han har sannolikt rätt.

Sanningen är att förståelsen är relativt väl spridd men att särintressen styr våra samhällens utveckling. Långsiktighet är som Hansen noterat en bristvara. Det är vinna nu som gäller. Människans dagliga drivkrafter, exempelvis hos näringslivets mäktiga aktörer, kommer sannolikt fortsätta att verka i fel riktning.

Men givetvis finns det de som sår tvivel. DN:s politiske redaktör Peter Wolodarski är en notorisk utvecklingsoptimist som bekänner sig till tanken om ett klimathot men å andra sidan menar att framsteg och teknikutveckling är säkra lösningar av problemet. Som jag tidigare redovisat på dessa sidor hyllar han bland annat Gunnarsson och Anderssons bok Hållbarhetsmyten – Varför ekonomisk tillväxt inte är problemet från 2011. Jag har läst boken (och fyllt den med egna anteckningar) och den är värd en artikel i sig. Det allmänna intrycket är ändå att författarna koncentrerar sig på att påvisa myter och feluppfattningar hos deras motståndare utvecklingspessimisterna (rimligt) men utan att närma sig huvudfrågan, nämligen om den pågående världsutvecklingen är hållbar (orimligt).

Men är Brundtlandrapporten egentligen bättre? Här befinner vi oss tjugofem år efter det att klimatfrågan på allvar började uppmärksammas och kan konstatera att utsläppen av växthusgaser ökat med långt över 50 %, från 21,6 miljarder ton (1990) till 35,6 miljarder ton (2012). Omställningen har inte påbörjats. Ingen vill säga att det beror på felaktiga slutsatser. I Brundtlandrapporten förenas en fortsatt ekonomisk tillväxt med ökande miljöhänsyn – själva definitionen av hållbar utveckling. Men vad är tillväxt annat än ökad ekonomisk aktivitet, ökande produktion, ökande uttag av naturresurser, fler resdagar, mer infrastruktur, nya bilar och byggnader?

Nu måste jag runda av. Varje sak jag skriver vill växa. Det här håller jag nere. På det sätt Björn Wiman gör med sina 500 ord. Jag sätter mig inte att vänta. Kanske har Kopernikus redan kommit och Björn Wiman väntar på en Messias.

Peak oil är nu

Publicerad i Naturtillgångar, Resurshushållning 2011-12-31 av IE
Peak oil är nu 01

OPEC:s Abdullah El-Badri vet att toppen för oljeproduktionen är nådd

Peak oil, toppen på den globala oljeproduktionen, är här, men hur många ägnar den sitt intresse?
Den nya oljekrisen, som börjar som en knapphet för resursen, stod detta år i den ekonomiska krisens skugga. Alltjämt behandlas vår tids kriser en och en, även om allt talar för deras samband.

Sagan om oljan, det svarta guldet, sträcker sig som modern betraktelse hundrafemtio år tillbaka i tiden, och berättelsen är värd att lyssna till. Upptäckten av råoljans välsignelser är nära knuten, ja, även sammanflätad, med uppkomsten och framgången för det moderna samhället. Allt sedan den tid då Europas städer började lysas upp av fotogenlampor – för Wien kring 1850, för Prag redan 1836 – så har teknikutveckling och ekonomisk tillväxt varit beroende av oljan.
Det var inte alltid så. Historien om oljan föregicks av historien om kolet, det ursprungliga svarta guldet, och sägs ha följts av kärnenergin i en atomålder. I själva verket är det knappast fråga om en successionsordning. Kolet, oljan, och atomenergin utgör istället parallella berättelser fram till våra dagar, och vårt beroende gäller dem alla.

Oljeberoendet har visat sig särskilt svårt att lindra. Så sent som 2006 presenterade regeringen Persson rapporten På väg mot ett oljefritt Sverige, med slutmålet 2020. Men tydligt är att vårt oljeberoende, under de år som har gått, inte har minskat, och inom transportsektorn tvärtom fortsätter att öka. Idag, bara fem år efter rapporten lades fram, ler många redan åt dess ambitioner. Ingen talar längre om ett oljefritt Sverige, och globalt är utsikterna ungefär desamma. Kort sagt: Vi behöver alltså olja.

Hur är det då med Peak oil? Låt oss till att börja med lyssna på deltagarna vid World Petroleum Congress, som hölls den 4-8 december i Doha. Samtidens sagor om oljan, med florerande rykten om svikande produktion, berättas av OPEC:s generalsekreterare, den 71-årige libyern, Abdullah El-Badri, och han är inte orolig. ”Peak oil will come, but I don’t see it in the foreseeable future”, sade han bland annat på kongressen. Kanske anar man likväl att denna ”överskådliga framtid”, utmätt som den är av andan i samtiden, är påfallande kort, och när El-Badri fortsätter visar sig det hela vara en lek med ord. ”The problem is not with resources, it is how to extract them, in an acceptable manner,” löd nämligen fortsättningen.
En Parisbaserade experten, Claude Landil, sade att istället för att tala om ”peak oil” så borde vi tala om ”peak money”. Oljan finns där, gasen likaså, men pengar för att nå dem saknas. I praktiken är skillnaden därmed liten. Pengar är den nödvändiga växelkursen för alla naturresurser. Ingen hade väl i praktiken föreställt sig att oljan skulle pumpas upp till sista droppen?
För OPEC handlar olja om profit och så länge den finns där förblir den oljeindustrins fokus. Om produktionen minskar kompenseras detta, åtminstone till en början, av stigande priser.

Det vilar alltså på någon annan att säga när spelet kan vara över, och i slutet av förra året skedde verkligen ett genombrott. Det internationella energiorganet, IEA, som tidigare ifrågasatt begreppet Peak oil, förklarade plötsligt (och postumt) att denna infallit redan 2006! Det var en dramatisk omsvängning. Ännu 2005 förutspådde IEA att världsproduktionen av olja skulle ligga på 120 miljoner fat per dag år 2030, nu tror man att siffran kommer hamna på under 70 miljoner.

”De allierade flöt fram till segern på en våg av olja”, är en aforism som tillskrivits marskalk Foch, och gällde första världskriget. Nu befinner vi oss sannolikt på väg ner från toppen av denna trögflytande historiska våg. Tiden för eftertanke är alltså kommen. Vad händer i en värld utan olja? Vilka medel kommer att tillgripas i jakten på de kvarvarande reserverna?
I en artikel om vår tids många kriser citerar Sverker Sörlin ur Hemingways Och solen har sin gång. På frågan hur det gått till när han gjorde konkurs svarar Mike: ”På två sätt … Dels undan för undan och dels plötsligt”.
Det är en kärnfull beskrivning av den historiska krisen. Tiden för konstruktiv förändring, för reflektion och nya vägval finns i den långsamma fasen. Tiden att tänka om, men tyvärr även tiden för förnekelse och önsketänkande. Med oljebristen hotar ekonomisk nedgång, både på kort och längre sikt. Varningslamporna blinkar redan röda men civilisationens trimmade bil fortsätter opåverkad framåt. Det är så småningom den plötsliga, okontrollerbara, förändringen som hotar oss alla.
Stigande priser på energi och drivmedel minskar produktionens vinster, vilket utarmar den reala ekonomin och gynnar en spekulationsekonomi, där placerarna, hoppande från tuva till tuva, söker den av dem åtrådda avkastningen.
Kapitalöverföring från produktion till finanssektor är förvisso inget nytt – men den här gången råder det berättigad oro för om produktionsvinsterna skall kunna återställas, en oro för att spelet om pengarna och börsernas nominella värden, saknar täckning både på kort och längre sikt.

Wolodarski och nymalthusianerna

Publicerad i Resurshushållning 2011-10-14 av IE

Dagens Nyheters syn på utvecklingsfrågor är skrämmande, men konsekvent. På ledarplats erkänns få, eller inga, världsproblem som orsakats av den globala kapitalismen. Tvärtom bekrivs den alltjämt som väl fungerande, relativt rättvis, och endast i nödfall som det bästa alternativet i ett svår situation.  

Låt oss förutsätta att dessa namnlösa huvudledare i allmänhet skrivs av den politiske redaktören, Peter Wolodarski. Det är dessutom ett rimligt antagande om man följt det han skriver under signatur. Trots tvekan, tror jag det är rättvisande att kalla honom utvecklingsfundamentalist, om man med ordet avser någon som blivit dogmatisk. Han har nått den punkt då argument inte längre biter, då minnet blivit påfallande selektivt, och önsketänkanden ständigt smyger sig in. Vilket problemet än är blir svaret mer utveckling, mer teknik, mer tillväxt. Det gällde under de pågående reaktorhaverierna i Fukushima, då han envetet försvarade en fortsatt utbyggnad av kärnkraften (därför att vi behövde den), talade sig varm för nya ”säkra” reaktorer, såg mer säkerhetsarbete och internationellt samarbete (!) som lugnande lösningar, och i artikel efter artikel nedvärderade upplevelsen av hot och utsatthet som det japanska folket (och även andra folk) kände de dagarna.

Utveckling och tillväxt har i Peter Wolodarskis texter även blivit lösningen på miljöhoten och belastningen på jordens ekosystem, samt det enda hoppet för jordens fattiga (där en jämlikare fördelning av jordens tillgångar inte är ett alternativ). I denna värld råder ingen resursbrist. Med blicken riktad mot horisonten stegar den politiske redaktören framåt, och kan inte se det han lämnar bakom, går förbi, kliver över. Trots att en miljard människor svälter, oljan sinar och avkastningsökningen inom jordbruket bromsats av. I några år till kan vi hålla herr Wolodarski i handen, sedan kommer verkligheten att vara ikapp honom. 

Den 29 maj i år tycks han ha varit på ett särskilt gott humör.
Under rubriken, ”Överdriven undergång”, är det måhända ingen ljus framtid han skissar upp, men det är en värld ännu på väg framåt, där larmet från de kritiska rösterna – samtidens och förflutenhetens bakåtsträvare – alltjämt kan bemötas och avvisas. Det är också här som nymalthusianerna kommer in i handlingen. Efter ett summariskt avfärdande av Thomas Malthus läror står det:         

Dagens nymalthusianer menar istället att det är livsstilen, i kombination med befolkningsmängden, som hotar världen.

Så. Om man förutsätter att ”livsstilen” skall utläsas som resursförbrukningen, och att ”hotar världen” avser den mänskliga civilisationen som vi känner den, så är jag därmed nymalthusian. Det går inte att bestrida.
Men menar Peter Wolodarski verkligen motsatsen? Menar han att livsstilen i kombination med befolkningsmängden inte utgör ett hot. Inte mot de fattigas försörjning, inte mot de vilda djuren, inte mot ekosystemen i stort? Uppenbarligen är det just så. Ingenting han skriver tyder i själva verket på motsatsen. Därmed tycks han också mena att jorden kan försörja en obegränsad befolkning, med en oreglerad resursförbrukning. Men, gäller det i så fall bara ett odelat jordklot, eller skulle samma konststycke kunna utföras på halva ytan, eller rent av fjärdedelen? Om där inte finns en begränsning borde vi logiskt nog kunna fortsätta dela oss ner till allt mindre områden, till Påsköns 165 kvadratkilometer, eller till storstockholms 6500 kvadratkilometer. Finns det, eller finns det inte, en gräns för hur många högförbrukande människor som kan försörjas inom stockholmsområdet? Här uppfattar vi resonemanget som orimligt, och lika orimligt är det i den globala skalan. 

Men vad är det då som hotar miljön och tynger jorden? Jo fattigdomen, kära vänner! I ett, möjligen högtidligt, ögonblick stöder sig Peter Wolodarski på de båda ekonomerna Christer Gunnarsson och Martin Andersson – författare till boken ”Hållbarhetsmyten – Varför ekonomisk tillväxt inte är problemet”.  (En bok jag beställt och som förhoppningsvis ger mig mer än Marian Radetzkis bok ”Tillväxt och miljö”, 1990, som frikopplade tillväxt från miljöförstöring endast genom att anta ett lokalt perspektiv på ekologi)
Enligt Peter Wolodarski använder Gunnarsson och Andersson ett för sin sak, till synes svårtolkat, citat av en välkänd auktoritet. Vid miljökonferensen i Stockholm 1972 skall Indira Ghandi (som förövrigt gjort sig mer känd för att bekämpa de fattiga än fattigdomen) nämligen ha sagt: ”Är det inte fattigdom och nöd som är de största förorenarna?” Och när de båda författarna svarar: ”Jo”, så formas den politiske redaktörens läppar till samma svar. Fler argument får vi inte. Vilket Skulle Bevisas. 

Låt mig i Peter Wolodarskis ställe, bygga ut detta resonemang. Det postulerar: Om fler människor levde i fattigdom skulle den ekologiska krisen förvärras. Fattigdom, inte rikedom, är hotet mot miljön. Här är vi tillbaka hos Marian Radetzki som noterar att den ”värsta miljöförstöringen finns … i de fattiga och inte de rika länderna” och därmed drar slutsatsen att miljökvaliteten och tillväxten går hand i hand, istället för att upptäcka att miljöproblemen exporteras till fattiga områden. Men hur för man detta resonemang till ett lyckligt slut?

Då de fattiga är problemet kan de rika lugnt leva vidare i väntan på att andra skall följa deras exempel. I väntan på att de slutar med barnarbete, skogsskövling, och fruktlösa arbetspass i stinkande fabriker. I väntan på att de köper hus, bil och hund. Börjar handla mat från andra sidan jorden, som det anstår en världsmedborgare. Ökar sin efterfrågan på bränslen och metaller. Ökar konsumtionen av textilier och teknikvaror. Där finns ingen gräns. Inte heller finns där ett samband mellan de som har och inget har. Alla kan ha! Alla kan uppnå det jordiskt nirvana, och planeten kan inte begränsa oss. Så låter receptet, och tankefelen, som skall hålla världen kvar vid sin jämvikt. Hålla de svaga i schack, den ärade medelklassen i aningslöshet, de rika (och hyllade) i sin odelade lycka.

Med Peter Wolodarskis definition, förblir jag en nymalthusian.

Påsköns skogar

Publicerad i Resurshushållning 2011-09-25 av IE
påsköns skogar 02

Påskön. Bild: Phillie Casablanca

Då holländaren Roggeveen och hans följeslagare – påskdagen 1722 – kom seglande till ön möttes de av ett hedlandskap, utan ett enda större träd, med en liten och fattig befolkning som saknade metaller, kraftigare timmer och tågvirke, och vars kanoter var små och otäta. Holländarna undersökte en av statyerna och förklarade att kolosserna inte var av sten utan av med småstenar täckt lera. Innan de avseglade uppstod ett missförstånd och en av de infödda sköts ombord på skeppet medan dussinet andra sköts inåt land.

Nästa besökare blev spanjorerna, under ledning av don Felipe Gonzales, med två skepp 1770. Den spanska expeditionen undersökte statyerna grundligare än holländarna och konstaterade att de förvisso var av sten. Hur de kommit dit kunde de däremot inte begripa och de tvivlade även på att de alls hade kunnat tillverkas där på ön.
Inom några år följdes spanjorerna av engelsmännen, med den berömde kapten Cook, samt av en fransk expedition under ledning av La Pérouse. Cook och La Pérouse var eniga om att statyerna var lämningar från äldre tider och att den nuvarande befolkningen inte kunde haft någon del i det tekniska och organisatoriska mästarprovet.

Frågorna kring Påsköns statyer bestod in på 1900-talet, och till vår tids vetenskapliga resor. Mest berömd är den expedition som leddes till Påskön 1955-56, av den norske etnografen och äventyraren Thor Heyerdahl.
Med grund i den infödda befolkningens legender och sin egen övertygelse skildrade Heyerdahl öns historia som kampen mellan två folk, med skilda etniciteter – långöron och kortöron. I långöronen såg Heyerdahl den, i det närmaste, utdöda kultur som rest statyerna och fört sitt avancerade samhälle med sig över havet från Peru, men ursprungligen faktiskt från den gamla världen och Europa! Enligt Heyerdahl härstammade långöronen från välväxta ljushylta människor som i allt väsentligt liknade européer. Trots de språkliga bevis som fanns hos Påsköns kvarvarande befolkning vägrade han att tro att de mystiska statybyggarna kunde vara polynesier, ett folk för vilket Heyerdahl hyste föga aktning.

Expeditionens arkeologer tycks endast ha utfört mindre utgrävningar och deras arbete avslutades istället mot slutet av 1900-talet av forskare inom tre fält: arkeologi, pollenanalys, och paleontologi. De bilder av Påsköns tidiga historia undersökningarna gav oss förändrade vår föreställningsvärld.

Historien om Påskön är inte längre ett mysterium utan en varning. Den är inte berättelsen om två kulturers kamp utan om en civilisations uppgång och fall. Påsköns hemligheter doldes av dess ekologiska omvandling.

Under minst 30 000 år innan de första människorna nådde Påskön täcktes den av en subtropisk skog. Dagens ödemark var en gång det närmaste vi kommer ett paradis med rika växt- och djurliv. De polynesiska bosättarna (för de första bosättarna var verkligen polynesier) fångade sin mat ute på havet likväl som på land och i de tidiga avskrädeshögarna kommer en tredjedel av benen från delfiner. Den nu utdöda Påsköpalmen, en släkting till den chilenska vinpalmen, bör ha varit det ideala virket för att resa och transportera statyer, och för byggande av stora havsgående kanoter.

påsköns skogar 01

Pollenanalys visar att Påsköns ursprungliga vegetation var en subtropisk skog.

Pollenanalysen, som utfördes av John Flenley och Sarah King, säger oss att skogsskövlingen var i full färd redan år 800. Kort in på 1400-talet var den inhemska palmen utrotad och 1500-talet innebar slutet för skogen som helhet. Träden fälldes för att ge plats åt trädgårdar, för att transportera och resa statyer, för byggmaterial, och för eldning. I skogsförstörelsens spår följde en nästan fullständig utrotning av öns djurliv.

Att detta skedde inom ett väl organiserat samhälle förstås bäst av det sätt på vilket Påsköborna tillgängliggjorde och transporterade sina tillgångar, däribland tusentals ton av sten.
På denna, den mest isolerade boplatsen på jorden, stod räddning i form av nya landområden inte att finna. Öns areal – blott 165 kvadratkilometer – var allt man hade, och när den sista palmen för kanotbyggande fallit hade banden till omvärlden slutgiltigt klippts av.

I en artikel i Discover Magazine 1995 – Easter Island’s End – ger den amerikanske akademikern och författaren Jared Diamond de vetenskapliga rönen deras existensiella sammanhang. Enligt honom kom inte katastrofen på Påskön som en smäll utan som en viskning.

”Gradually trees became fewer, smaller and less important. By the time the last fruit-bearing adult palm tree was cut, palms had long since ceased to be of economic significance. That left only smaller and smaller palm saplings to clear each year, along with other bushes and treelets. No one would have noticed the felling of the last small palm.”

För varje generation blev det lite fler människor och något knappare resurser. Jared Diamond menar att egenintressen, i form av position, inom den etablerade samhällsstrukturen bör ha hållit hotet om avskogning undertryckt. Samtidigt vilade det centraliserade styret med hövdingar, byråkrater och präster helt på det matöverskott Påskön kunde producera. När resursbristen blev överhängande kollapsade samhället och våldet tog över. En kader av krigsherrar växte fram och vapnen dominerar lämningarna från 1600- och 1700-talen. Allt fler människor dog en våldsam död och kannibalism bredde ut sig. I början av 1700-talet bodde bara en folkspillra kvar i det ödeland som skapats; och kanske för första gången, sedan människan befolkade Påskön, levde de i balans med vad naturen kunde ge dem. Det var inte mycket.

påsköns skogar 03

Jared Diamond, författare till böcker som Guns, Germs and Steel (1997) och Collapse – How Societies Choose to Fail or Survive (2005)

Det vore naivt att tro att ingen varnade. Skogens utbredning kunde avläsas från höjder i landskapet. Åldringar måste sett livet förändras och kunnat berätta om sin barndom och om förfäderna. Människorna tog alla aktiv del i det ekosystem de var i färd med att rubba. I motsats till dagens situation så utfördes alla arbeten med handkraft.

Prognos för jordens befolkning

Publicerad i Resurshushållning 2011-07-31 av IE

Enligt FN kommer jordens befolkning att passera 7 miljarder i slutet av oktober detta år. Då 6 miljarder uppnåddes så sent som i oktober 1999, kan man med fog tala om en befolkningsexplosion.
Det är svårt att göra historiska uppskattningar av folkmängder och studera de direkta följderna därav, men lokal överbefolkning kombinerat med tydlig specialisering fick tidigt stora miljökonsekvenser, som till exempel skogsskövlingarna i det antika Grekland, det industrialiserade Storbritannien och på den avskilda Påskön (läs Jared Diamond). Exemplen från vårt förflutna ger prov på att mänskliga populationer och deras verksamhet kan överskrida ekologiska gränser.
Om bedömningar av det förflutna är vanskliga, är det möjligen ännu svårare att göra befolkningsprognoser för framtiden. FN gör löpande prognoser och enligt den senaste uppdateringen (FN 2011-05-03) kommer jordens befolkning att uppgå till 9,3 miljarder människor 2050. Rapporten har väckt uppmärksamhet då den tvärt emot tidigare prognoser förutsäger att jordens befolkning inte stabiliseras runt 9 miljarder utan fortsätter att öka under hela detta århundrade och in på nästa.

prognos för jordens befolkning 01

FN:s redovisning innehåller i själva verket tre prognoser, med utfallande kurvor. Den allmänt redovisade är medelvarianten, men det finns också en hög och en låg. Den höga varianten ger siffror på 10,6 miljarder 2050 och 15,8 (!) miljarder 2100. Den låga varianten ger 8,1 miljarder 2050 och en minskande befolkning till 6,2 miljarder 2100. Den man allmänt håller sig till, och den i stort sett enda det rapporteras om i media, är medelvarianten.

För att sätta denna antagna framtiden i ett, åtminstone kortare, historiskt perspektiv har jag utgått från de historiska folkmängdsuppskattningar FN presenterade 1999 och sammanställt dem med framtidsprognoserna. Enligt FN var jordens befolkning 300 miljoner år 0, för att sedan stå stilla de första 1000 åren efter Kristi födelse. År 1500, då Columbus gjort sin resa till Amerika, hade den stigit med 100 miljoner och från denna tid blir siffrorna mer tillförlitliga. Från 1750 finns statistiken tätare redovisad (och jag väljer siffror för femtioårsintervallen, med folkökningen räknad i procent): 1750 (790 miljoner) 1800 (980, 24 % ökning) 1850 (1260, 29 %) 1900 (1650, 31 %) 1950 (2520, 53 %) 2000 (6060, 140 %) 2050 (9300, 53 %) 2100 (10100, 9 %). Med industrialismen blev folkökningen som synes snabbare och med en accelererande utveckling. Nu tror alltså FN att takten fram till 2050 skall mattas av och bli densamma som för första hälften av 1900-talet. För åren 2050 till 2100 tror man att folkökningen sjunker till förindustriella nivåer. Trots det kommer jordens befolkning alltså att fortsätta öka.

Om denna utvecklingen skall anses alarmerande ellr inte beror självklart på betraktaren. DN:s Peter Wolodarski finner goda skäl för optimism och skriver vad som närmast kan kallas ett evangelium för det tjugoförsta århundradet. Och där finns verkligen vissa skäl för glädje – främst skälen till att människor idag lever längre än tidigare – men det genomgående orsaken till den positiva tolkningen är ändå ett konsekvent uteslutande av viktiga fakta. Just nu sinar viktiga vattenreserver, oåterkallelig jorderosion pågår, glasiärer smälter och fiskbestånd försvinner. Varje dag går nästan 1 miljard människor hungriga och en högre avkastning från jordbruksmarken tycks inte vara möjlig utan ett lika kraftigt tillskott på energi. Det är frågeställningar som måste bemötas även av den störste utvecklingsoptimism. När vi frågor oss om maten skall räcka i framtiden, måste vi förstå att den inte räcker till idag. På Wikipedia kan man som kuriosa läsa om att jordens befolkning utspridd på en viss yta (t.ex. Öland eller Gotland) får si och så många kvadratmeter till sitt förfogande. Peter Wolodarski deltar märkligt nog i detta nöje, då han kopplar folktätheten på Manhattan till ytan i staten Texas och menar att jordens befolkning faktiskt kunde rymmas i den senare. Men stadsbefolkning kräver inte mindre utan mer kringland i periferin. Det är först när man beakttar varje västlännings anspråk på jordbruksmark som bilden klarnar. Vi ser då att Texas är otillräckligt, och att hela den globala odlingsarealen snart nyttjas.