Skälen mot ett femte jobbskatteavdrag

Publicerad i Arbetsmarknadspolitik 2011-07-17 av IE

Det femte jobbskatteavdraget är sommarens, och sannolikt höstens, hetaste fråga i svensk politik. Regering och opposition tar ifrån tårna vid varje utspel. Reinfeldt och Borg menar att frågan ytterst handlar om förutsättningarna att regera Sverige i minoritet. Juholt vill, och måste, visa att hans inträde i politiken har förändrat mentaliteten i det socialdemokratiska lägret. Jobbskattefrågan kan bli tillfället då man slutligen sätter hårt mot hårt, inberäknat risken att fälla alliansregeringen.

skälen mot ett femte jobbskatteavdrag 01

Lars Calmfors

Det har handlat om politiskt positionerande, och med mycket osagt i sakfrågan, åtminstone till nationalekonomen Lars Calmfors kom in i debatten. Det skedde på DN debatt, den 13 juli, där han i starka ordalag argumenterar mot ett femte jobbskatteavdrag. Det hjälper inte att DN:s (politiske?) rubriksättare genom missvisande textklipp på framsidan och en ljum artikelrubrik försökt lindra skadan Calmfors tillfogar alliansen. Artikeln avslutas så här:

Regeringens fokusering på arbetslinjen föranleder en avslutande reflektion. Det är slående hur regeringar tenderar att driva grundidéerna i sin politik alldeles för långt till förfång för andra målsättningar. Tidigare socialdemokratiska regeringar drev en bidragslinje in absurdum. På motsvarande sätt riskerar den nuvarande regeringen att fastna i en ensidig betoning på att skapa drivkrafter för arbete. Det har varit mer än uppenbart i fråga om sjukförsäkringen. Men det gäller i hög grad också jobbskatteavdraget.

Professor Lars Calmfors är inte vilken ekonom som helst för alliansregeringen, utan den avgående ordföranden i Finanspolitiska rådet som sorterar under Finansdepartementet. Kort sagt den oberoende (om man i dessa sammanhang någonsin kan tala om oberoende) expertis som finansminister Anders Borg tidigare kunnat luta sig emot. Finanspolitiska rådets uppgift är att följa upp och bedöma måluppfyllelsen i den förda finanspolitiken och bidra till klarläggandet av dess syften och effektivitet. Uppenbart är att Lars Calmfors, under sin ordförandetid, haft en del outtalat i jobbskattefrågan och när han nu talar är det knappast musik för alliansens öron. Det troligast är att han bemöts med tystnad, men för oppositionen är det ett gyllende tillfälle att begrava förslaget om det femte jobbskatteavdraget.

Med utgångspunkt i de tre huvudfrågor Calmfors nämner för jobbskatteavdraget – effekterna på sysselsättningen, försäkringsskyddet för dem som står utan arbete och effekterna på de offentliga finanserna – har jag försökt frilägga hans argument för och emot ett femte jobbskatteavdrag.

1 för:
Ökar sysselsättningen

Ekonomisk teori ger enligt Calmfors ett starkt stöd för att jobbskatteavdrag leder till ökad sysselsättning. Skälet är helt enkelt att skattelättnaden anses gynna arbete och därmed skapar en ökad sysselsättning. En bidragande orsak är också att en minskande arbetslöshet håller tillbaka löneökningarna, vilket i sin tur gör ytterligare anställningar mer lönsamma. Någon empiri som direkt stöder de ekonomiska teorierna finns dock inte. De fallstudier som gjorts i andra länder har nämligen jämfört utvecklingen av sysselsättning mellan grupper som fått jobbskatteavdrag och grupper som inte fått det. I Sveriges fall, där alla sysselsatta fått jobbskatteavdrag, säger Calmfors att man ”främst fått förlita sig på modellberäkningar” – men mer om det senare. Enligt Calmfors finns det ändå starka skäl att tro att även denna femte skattelättnad på arbete skall gynna arbetskraftsdeltagandet.

1 emot:
Minskar försäkringsskyddet

Jobbskatteavdrag minskar den effektiva ersättningsgraden vid arbetslöshet. Mellan 2006 och 2010 har ersättningsgraden vid arbetslöshet, från en lönenivå på 20000 kronor, minskat från 82 procent till 69 procent. De fyra första jobbskatteavdragen svarade för hälften av den minskningen och ett femte jobbskatteavdrag leder förstås i samma riktning.

2 emot:
Försvagar de offentliga finanserna

Det femte jobbskatteavdraget får en låg självfinansieringsgrad. Graden av självfinansiering anger hur stor andel av skattesänkningen som väntas i retur via fler arbetade, och beskattade, timmar. I regeringens vårproposition anges en självfinansieringsgrad på 25 procent medan Calmfors, medräknat en motsvarande skattesänkning för pensionärer, antar ett utfall på 20 procent. 80 procent av kostnaden blir därmed ett hål i de offentliga finanserna.

3 emot:
Långtidseffekterna är osäkra

Calmfors menar att de långsiktiga effekterna, och därmed relationen mellan tidigare jobbskatteavdrag och ökad sysselsättningsgrad, ännu är osäkra. Han skriver att de kan vara stora, men att den turbulenta konjunkturen gör dem svåra (kanske omöjliga) att avläsa.

skälen mot ett femte jobbskatteavdrag 02

Anders Borg

Lars Calmfors är sannolikt den personlighetstyp som allmänheten felaktigt håller Anders Borg för att vara. Det handlar om en tjänsteman som sätter saklighet, stabilitet och ekonomiska resultat framför partipolitik och ideologi. Calmfors avråder från ett femte jobbskatteavdrag därför att de negativa effekterna, däribland osäkerhetsfaktorn för utfallet, överväger de positiva effekterna. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kommer tvärtom försvara jobbavdraget därför att de bestämt sig för en riktning och är, får man förmoda, känslomässigt övertygade om att den är väl vald.

Även Calmfors utsagor bör granskas. Gällande den enda positiva effekten han tillskriver jobbskatteavdraget, det vill säga ökad sysselsättning, tonar han flera gånger ner graden av visshet. Till en början säger han att ”ekonomisk teori ger starkt stöd för att jobbskatteavdrag på sikt ökar sysselsättningen” (min kursivering) och att det saknas empiriska studier för det specifikt svenska fallet med jobbskatteavdrag för alla sysselsatta. Detta leder honom till en punkt där han konstaterar att ”man främst fått förlita sig på modellberäkningar”. Kopplingen mellan jobbskatteavdrag och ökad sysselsättning är inte säker, kanske är den långt därifrån. Men graden av osäkerhet får vi snart själva bära i minnet, för Calmfors övergår i de följande resonemangen till att likställa det med en sanning.

skälen mot ett femte jobbskatteavdrag 03

Sven Lindqvist

Kanske skall brasklapparna om kopplingen mellan teori och empiri, mellan modell och verklighet, inte ses som anmärkningsvärda? Kanske är de, ur nationalekonomins synsätt, rent av att betrakta som normala? Begrunda detta citat från Sven Lindqvists artikel om nationalekonomin, ”Vetenskapen som aldrig landar” från 1990.

Nationalekonomer löser (…) verklighetens problem i två steg. I första steget förflyttar de problemet till en tänkt värld där det är lättare att analysera. I andra steget tillämpar de resultatet av analysen på den verkliga världen.
I första steget uppnås en mycket hög grad av säkerhet. Ofta hävdas enbart logiska samband. Vissa antaganden visas vara logiskt tillräckliga för vissa slutsatser. Analysen av den tänkta världen är, med ett ofta använt uttryck, ”rigorös”.
Det andra steget, steget tillbaka till verkligheten, ägnas däremot ofta bara några rader. Det är sällan någon påstår att de samband som gäller i den tänkta ekonomin med stor sannolikhet återfinns även i den verkliga. När det ser ut som om sådana påstående förekom beror det troligen på rent slarv – författaren har glömt att i sina slutsatser inflika uttrycket ” i vår modell”.

Det är således där vi återfinner Lars Calmfors, på en plats där han, och därmed även vi, litar till ”statistiskt skattade samband mellan individers sysselsättning och deras ekonomiska drivkrafter”, det är i den ekonomiska teorin och inte i verkligheten. Det är i teorin det allmänna jobbskatteavdraget leder till ökad sysselsättning medan de, av Calmfors listade, negativa effekterna samtliga är lättare att belägga. Värderingar av ekonomiska modeller och det inflytande de får på politiken är ett ämne det finns anledning att återkomma till.

Tags: