Carsten Jensen får applåder

Publicerad i Imperialism 2012-02-12 av IE

Carsten Jensen på ABF, 18.00 i z-salen, den 6 februari 2012.

Medelåldern i rummet är oroväckande hög. Förmodligen över sextio år, och åttioåringar fyller många av stolarna. Med oroväckande menar jag att Jensen förmodas behandla vår tids ödesfrågor; krigföring, moral, liberalism. Om det är sant, var är ungdomarna? Var är den nya vänstern? Och även om Jensen inte tilltalar dem: Var är i så fall den politiska mittens unga intellektuella?

Jag hoppas jag gått rätt. Men vem kan i samma hus fylla ett annat auditorium av denna storlek? Jag ser Klas Tham, kulturminister under Persson, det verkar lovande. Och. Där är han! – det vill säga Carsten Jensen – och med honom in på scenen kommer Bengt Göransson; kulturminister redan under Palme.

carsten jensen får applåder 01

Carsten Jensen är en framgångsrik föreläsare

Carsten Jensen är en smal bister man på dryga hundrasjuttio centimeter. Utseendet kan bäst karaktäriseras som svartmuskigt. Han börjar med att klargöra att han förväntat sig ett samtal, den monolog som nu avkrävs honom är således inte förberedd. Nåväl, tänker jag, han kommer nog ner på fötter, och så blir givetvis fallet.

Den historia Jensen vill berätta är en om hopp, som utspelas under hans första resa till Afghanistan 2002. I ett kritiskt ögonblick ställs de grundläggande teserna för hela hans författarskap på spel.

(Bakgrunden är vid det här laget välkänd. Terrorangreppen i New York och Washington den 11 september har lett till USA:s invasion av det fattiga och krigshärjade Afghanistan. Insatsen sker dessutom under den nyformulerade Bushdoktrinen om ”preventivt angreppskrig”.)

Jensen reser till Afghanistan för en stor dansk tidning – Georg Brandes skapelse – Politiken. Vid tiden för avresa är han knappast först ut. Före honom har fler journalistkollegor rest och återvänt till sina hemländer. Särskilt påverkas han av hur den brittiske korrespondenten Robert Fisk, under oklara omständigheter, omringas av en grupp afghaner som försöker stena honom till döds. Av Fisks biografi framgår bland annat att han är pacifist och att han aldrig har röstat.

Enligt Carsten Jensen anträder han själv afghanistanresan som övertygad pacifist, men krigets verklighet skall förändra honom. Under tiden på plats träffar han nämligen många afghaner som välkomnar invasionen, och tror att amerikanerna skall öppna dem en dörr mot världen – helt enkelt göra deras land till ett land bland andra länder.

Det är det klassiska hoppet om kriget som rening. Om angriparen som civilisatör. Kriget inleds med sedvanliga deklarationer om framsteg, om en förnuftets och frihetens kamp mot barbari, etc. Redan här kan man få svårt att följa. Jensen menar att de intellektuellas roll är att kasta ljus över det aktuella, och med egna ord, där så behövs kasta en hink vatten på elden.

Ur ett perspektiv är det just vad han gör. Med nyvunnen tilltro till krigsinsatsen intar han rollen av hoppfull åskådare (något som förändras efter hans andra besök i Afghanistan 2010). Men på vilka grunder gör Jensen den afghanska befolkningen, i aldrig så stort urval, till sina vägvisare? Som han själv konstaterar har den afganska dörren till omvärlden varit stängd, något som allvarligt borde inverka på människornas omdömen.

Varje krigspropagandas avsikt är väl just den; att övertyga lokalbefolkningen om invasionsstyrkans ädla avsikter. Men istället för att fråga sig om afghanerna blir bedragna tycks Carsten Jensen ta deras egna hopp för sanning. Kriget kan, om riktigt utfört, befria folket från deras plågoandar, i form av krigsherrar och religiösa fanatiker. Amerikanerna är kanske verkligen de befriare de utger sig för att vara. Vad gäller de danska trupperna vill de förvisso väl. Det är inga mördare vi skickat ner. Krigsinsatsen vägleds i stället av god vilja och bakom pacifismen lurar istället cynism, menar Carsten Jensen.

Det är just den ”goda viljan” jag vill skjuta in mig på, men jag väntar för länge. Efter det att Carsten Jensen kommit in på sina skönlitterära alster och Bengt Göransson läst högt ur båda hans romaner följer en frågestund. Vi slutet av densamma, med bultande hjärta, tar jag mikrofonen och kommer med invändningar. Det är den enda kritiska frågan under kvällen.

Jag vill föra diskussionen tillbaka till Afghanistan. Till den goda viljan. Jag inleder med att säga att NATO (USA och Västeuropa) står för ca 90 % av den globala vapenhandeln och påpekar att Carsten Jensen i en av sina artiklar nämner att kostnaden för krigsinsatsen motsvarar samtliga afghaners löner under 25 år. Vart tog de pengarna vägen? För vem har de spenderats? (Jag glömmer här att nämna hur USA:s krigföring har privatserats) De starkaste skälen för pacifism handlar väl om ”preventiv nedrustning”? Jag menar att man på rimliga grunder kan sätta västmakternas goda vilja ifråga och avslutar med orden: ”Vad är att hälla en hink vatten på elden och vad är att undanröja vad som är brännbart.” Allmänt skratt i lokalen. Det hade jag inte förutsett.

Ordet tillbaka till Carsten Jensen, men sedan väntar jag förgäves. De tre sista frågorna har samlats ihop. Med min följde en om människors vacklande tillhörighet, avsaknad av identitet, samt en om Carsten Jensens stöd av invasionen i Lybien (som i viss mån belägger den dubbelmoral jag försöker belysa). Jensen ger svar på de båda första, men inte på min. Allt avslutas med en rungande applåd, i vilken jag med dyster automatik deltar.

Jag tror inte att min fråga var otydligt ställd. Möjligen kunde den betraktas som idealistisk. Idealism är i många sammanhang likställt med naivitet och naiva frågor, om än ack så avgörande, behöver inte besvaras.

Jensens avgörande ögonblick i Afghanistan kommer efter en dag i bilen i sällskap med en tystlåten guide och chaufför. I mörkret stannar föraren vid en enslig förläggning i öknen. De stiger ur bilen och på ett ögonblick omringas de i dunklet av en grupp okända män. I denna stund räcker Carsten Jensen fram handen och hälsningen besvaras. Sensmoralen är att tilltron till våra medmänniskor är grundläggande för det vi kan åstadkomma. När två okända män träffas på sin resa runt jorden sträcker de fram handen, de knyter inte näven.

Av den småputtriga stämningen under kvällen får jag intrycket att Carsten Jensen, trots sitt ruffiga småleende yttre, har kommit till ro. Att han har lämnat frågor om rätt och fel bakom sig. Kanske har han slutgiltigt övergett det idealistiska lägret och ägnar sig alltmer åt vad som kan diskuteras, inom de ramarna som sätts av den ideologiska diskursen. Behovet att ifrågasätta vår tids axiom skulle därmed ha mognat bort. Han är faktiskt flyktigt inne på detta tema. Som stilist går Carsten Jensen inte att ifrågasätta men som samhällsdebattör öppnar han onekligen en blotta. Har han undanröjt hotet mot sin egen trovärdighet, till priset av en smal men öppen skottvinkel från vänsterkanten? Problemet med Jensens samtidsanalys är att det moderna samhället och kriget inte bygger på mänskliga möten utan på strategiska och anonyma beslut från ledningscentral och företagsstyrelser.

Sedan bildas det kö för boksigneringen. Ett trettiotal gamlingar står på rad. Jag dröjer ett ögonblick innan jag går mot tunnelbanan.

Bör vi stödja den iranska oppositionen?

Publicerad i Frihetskamp, Imperialism 2012-01-13 av IE

Jag är kanske lättlurad.
Dagen efter att jag och min sambo sett över vår privata ekonomi, och förstått att de kommande åren kunde bli kärva, gav jag bort femhundra kronor. Summan var inte det viktiga, men symboliken hade större betydelse.
Till saken hör att vi redan stöder ett halvdussin hjälporganisationer, och tvekat kring några av engagemangen. Min sambo såg den nya utgiften som oansvarig och mitt enda försvar var att hon inte varit där när jag mötte insamlarna.

Döda efter attacken mot Camp Ashraf, 8 april 2011

Döda efter attacken mot Camp Ashraf, 8 april 2011

Det var på Götgatan, just innan kvällsmörkret föll, som jag blev stoppad av en medelålders iransk man, klädd i kamelfärgad rock och med tjock svart mustasch. Till en början talade han hastigt medan han bläddrade bland de plastade sidorna i sin pärm. Det var suddiga bilder av människolik, av blodiga ansikten och kroppar. I bildkavalkaden skymtade även Irans president Ahmadinejad, EU:s utrikespolitiske talesman Catherine Ashton, och Irene Kahn (tidigare Amnesty, nu IDLO). Likheten med matbilderna i en turistmeny var det första som slog mig. Det gick en minut då iraniern talade om sitt lands opposition, frågade om jag hört talas om massakern i Camp Ashraf, nämnde Amnestys och internationella juristers engagemang, allt innan han ursäktade sig och frågade om jag förstod hans svenska.

Jag förstod tillräckligt, men var samtidigt inriktad på att komma vidare till mataffären och hem, där vi väntade besök av mina föräldrar och min syster. Kanske såg iraniern oron i min blick och bad mig att stanna, se en film, fem minuter bara. Av det han sagt framgick att han suttit elva år i fängelse (vid minnet sökte han ett osynligt ärr vid sin högra tinning), att hans fru alltjämt satt inspärrad, och att hans syster mördats av den iranska regimen. Då jag frågade när han kommit ut ur fängelset förstod han mig inte utan vinkade fram en kollega ur dunklet, en satt och gråskäggig iranier som ivrigt anslöt sig. Han erbjöd mig att gå över till franska eller engelska, en engelska som visade sig väl så svårförståelig som den förstes svenska. Denne nye iranier hade gjort sju år i fängelse och förlorat både en bror och en syster i kampen mot regimen. Hans plastade pärmblad var lika fyllda av sargade blodiga kroppar som den förstes, och än en gång uppmanades jag att se filmen.

Trots mina protester, och önskan om en webbadress i utbyte, öppnade han upp sin dator. Videoremsan var stor som ett visitkort i mitten av skärmen och svävade mot svart bakgrund. Klippet visade hur den iranska oppositionen i Camp Ashraf, tio mil norr om Baghdad, den 8 april 2011 angreps av irakisk militär, som dödade 35 och skadade flera hundra av lägrets invånare.
Det var pansarvagnar och motoriserade enheter som attackerar obeväpnade människor i ett ökenlandskap. Soldaterna sköt på måfå, fordonen körde in i de oppositionella och lämnade dem liggande. Filmen avslutades med bilder från ett enkelt sjukhus där en döende kvinna, Saba Haftbaradarn, säger att de skall stå upp till slutet. (Bilderna av den vackra unga kvinnan tycks ha blivit en symbol för den fortsatta motståndskampen).

Patrick Kennedy glömmer vägen som ledde till dagens iranska diktatur

Patrick Kennedy glömmer vägen som ledde till dagens iranska diktatur

Därefter skiftade scenen, och gick från händelseutvecklingen på marken till det kostymklädda folkets salar. Först ut var åter Irene Kahn, följd av den siste politiskt aktive medlemmen av Kennedyklanen, nyss avgångne kongressmannen Patrick J. Kennedy.

Kennedyklippet var det mest aktuella, från ett tal den 10 december 2011, hållet i samband med den internationella dagen för mänskliga rättigheter. Redan i mörkret på Götgatan fann jag det svårt att uthärda. Patrick Kennedy citerar sin farbror John F. Kennedy, ”Ich bin ein Berliner”, och hävdar att frontlinjen i kampen för mänskliga rättigheter idag går i Iran. Det må i sak vara riktigt, men bilderna av kriget i Irak, med över 100000 civila dödsoffer, av förödelsen i Afghanistan och de historiska kopplingar som JFK frammanade fick det att vända sig i min mage. Förutom att tala om demokrati och friheten hade John F. Kennedy även startat det hänsynslösa och ytterligt meningslösa bombkriget mot det vietnamesiska folket, som kom att skörda runt 3 miljoner döda. Dessutom företrädde han en nation, den amerikanska, som 1953, bara ett decennium före talet i Västberlin, upplöst Irans demokrati och avsatt presidenten, den omvittnat frihetsälskande Mohammad Mossadegh. Denna statskupp betraktas av många historiker, iranska såväl som västerländska, som den avgörande pusselbiten för att förstå den islamistiska revolutionen 1978-79, och uppkomsten av dagens iranska styre.

Mossadegh i all ära. Mina iranier ville enbart tala om den nuvarande regimen, och göra alla dess fiender till sina vänner. Iraniern med skägget kom med uppmuntrande tillrop (antagligen för att klargöra betydelsen av mitt bidrag). Tiden för diktatorer var över. Han kunde känna det på sig. Hans år i fängelse sade honom att tiden var mogen, att tiden var nu. Jag sade att jag hoppades han skulle få rätt. Då jag nämnde ordet pengar blev han förnärmad, det handlade inte om pengar, men likväl tog de genast fram blanketter med namnunderskrifter och förkryssade summor, 10000, 5000, 2500 kr. För varje summa angavs till vad den skulle räcka, sjukvård, juridisk hjälp, etc. För att anlita advokat behövdes 2500 kronor, så när jag talade om femhundra kronor, bad de mig om tusen, med motivet att de då kunde fråga någon annan om de resterande femtonhundra kronorna. Jag sade de fick nöja sig med vad jag ville ge.

I den stunden tycktes de ytterst besvikna, men när jag återvänt från bankomaten och tryckt min vikta femhundrakronorssedel ner i deras bössa, sprack de plötsligt upp i soliga leenden. Jag fick vänta medan de ringde ett samtal, och sedan ta över telefonen. Nu tackades jag igen på bättre engelska och bjöds till ett årligt möte i Kista (FDMRI-Föreningen för Demokrati och Mänskliga Rättigheter i Iran). Det var tydligt att jag verkligen förstått den iranska saken. Deras omsvängning fick mig faktiskt i sådan gungning att jag lämnade platsen med känslan av att ha lurats, av att de fått mig på kroken. Det var en känsla som tillfälligt förstärktes av mitt urskuldande samtal hem.

De irakiska och iranska presidenterna, al-Maliki och Ahmadinejad

De irakiska och iranska presidenterna, al-Maliki och Ahmadinejad

På tunnelbana läste jag de broschyrer jag fått och ändrade åter uppfattning. Självklart skall vi stödja den iranska oppositionen, och kanske är det även fel att moralisera över deras val av bundsförvanter, då de behöver alla de kan få. En helt annan historia är det okritiska arbete som utförs av våra journalister, där de historiska relationerna mellan Iran och USA, i normalfallet undgår all belysning.Det aktuella styret i Irak, under president Nouri al-Maliki, har medfört ett politiskt närmande till Iran. Förklaringen heter islam, då den irakiska regeringen delar den iranskas shiamuslimska övertygelse. De omedelbara konsekvenserna för den iranska oppositionen i Irak, och Camp Ashraf, har varit ökande våld och hotet mot dess blotta existens. I detta sammanhang var ju Saddams sekulära regim faktiskt ett skydd!

De västerländska deklarationerna om demokrati måste granskas mot historiska fakta, där egenintresset med oförnekbar glöd bränner sig igenom. 1953 krossades den iranska demokratin därför att Mossadegh ville nationalisera oljan. Istället, kom den att flöda fritt under shahen. Har européer och amerikaner främjat eller hindrat en demokratisering i Mellanöstern? Är den iranska regimen ett större hot än det sönderfallande Afganistan, eller militärdiktaturen i Pakistan, som länge stötts av amerikanerna? Vem har egentligen drivit fram den religiösa regimen i Iran? Vad är en hjälpande hand som bidrar till varaktig nationell förändring?

Ingen bör ifrågasätta människors rop efter demokrati, och inflytande i samhällsutvecklingen, men man måste fråga sig hur det skall gå till. Det är en berättigad kamp som går en osäker framtid till mötes. Vad kommer efter murens fall? Varje gång amerikanerna agerar hjälpare bör man fråga sig vad väntar de i utbyte. Vad de sätter sig i position att ta. Talet om frihet var vad kubanerna en gång lurades att tro. 1898, sedan USA deltagit i det kubanska befrielsekriget från Spanien, förväntade sig kubanerna självständighet och demokrati. Men på dagen för befrielsen tog USA den kubanska friheten tillbaka och gjorde sig till öns nya herrar. Det var långt före Castro och den kubanska revolutionen. Men på samma sätt som historien förde fram Castro, förde krossandet av den iranska demokratin under Mossadegh fram Ajatollah Khomeni. USA bär skulden i båda fallen. Shahen var för Iran vad Batista var för Kuba.

Overthrow

Publicerad i Bokrecension, Imperialism 2011-07-03 av IE
overthrow 01

Overthrow, Stephen Kinzer, Times Books 2006

I en tid då Sverige (genom svenska politiker och opinionsbildare) mer kraftfullt än någon gång tidigare under efterkrigstiden anslutit sig till USA:s och NATO:s syn på världen och dessutom agerat följdriktigt genom den militära inblandningen i Afghanistan och Libyen, är det tunt med historisk debatt. Historien är som bekant inte färdigskriven utan omvärderas och revideras medan vi går framåt. I ljuset av detta vill jag notera att en författare som Stephen Kinzer inte översatts till svenska.
Samtidigt som Sverige genom långsiktiga militära engagemang sökt USA:s gillande och velat framstå som en trovärdig utrikespolitisk aktör i deras ögon har Kinzer ägnat tiden åt att ifrågasätta trovärdigheten i den amerikanska utrikespolitiken.
I boken Overthrow, 2006, tar han oss genom USA:s historia av statskupper från Hawaii 1893 till Irak 2003. Allt som allt handlar det om regimbyten i fjorton suveräna stater, flera av dem med demokratiskt valda regeringar. Ändå har Kinzer gjort ett urval; som kriterium för upptagande i boken skall USA ha spelat den avgörande rollen i att avsätta en regim.

Bakom de ädla motiv och dygder den amerikanska nationen anfört för sina interventioner spårar Kinzer en trestegsmodell för de egentliga förloppen.
Först har något USA-baserat multinationellt bolags vinster hotats av en utländsk regering, t.ex. genom ökade skatter eller genom återförvärvande av mark. Sedan har detta faktum via politiska kontakter omvandlats från ett ekonomiskt till ett politiskt eller maktstrategiskt hot som krävt avlägsnande. Det tredje steget har handlat om att sälja interventionen, och avsättandet av ett annat lands regering, till det amerikanska folket, ofta i termer av en kamp mellan ont och gott.

Kinzer skriver:

When the United States acts in the world, it acts, as other nations do, to defend its interests. Americans, however, do not like to hear or believe that their government has such self-centered motives.

Med denna bok, och andra, har Stephen Kinzer kunnat påverka amerikanska intellektuella och människor ur bredare folklager. Samtidigt har den svenska debatten efter 11 september tillåtits gå i stå. Berättigad USA-kriktik har alltför ofta fått avärdas som ideologiskt betingad antiamerikanism.

Tags: