Om irländska asfaltsläggare

Publicerad i Arbete 2011-05-05 av IE

På en släktmiddag i Spånga under påsken hörde jag för första gången talas om att irländska asfaltsläggare är ett problem i villaområdet. De kommer om våren, är bosatta i olovligt uppställda husvagnar, använder sig av aggressiva affärsmetoder och lämnar sina arbeten ofärdiga.
Den omedelbara koppling jag gjorde var till den ekonomiska krisen i Irland och den påverkan den haft på människors försörjning. Något som också intresserade mig var uppgiften att irländarna tillhörde ett resandefolk. Den lösning som samhället tidigare tillgripit var polisiär avhysning och det var vad villaägarna väntade på även detta år.

om irländska asfaltsläggare 01

Låt oss följa händelserna i spåren.
På Eneby Trädgårdsstadsförenings hemsida kan man läsa följande:

Asfaltsarbetarna har kommit till Bromma – igen!
Uppdaterat: Samtliga personer blev avhysta onsdagen 27 april.
Därefter kom stadsdelens entreprenör och städade hela området snabbt och duktigt.
Cirka 40 husvagnar anlände den 21 april 2011 till ängen bakom Blomsterlandet.
Vi varit i kontakt med polisen och med kommunen.
Västerortspolisen har varit där och skrivit en rapport, men markägaren (Stockholms stad) måste först göra en anmälan.
Stadsdelsförvaltningen kan inte göra något förrän efter påskhelgen.
Polisen varnar liksom tidigare år för att anlita dessa oseriösa hantverkare.

Avhysningen skedde alltså efter en knapp vecka. Villaägarnas blickpunkt är naturligt nog lokal och efter avhysningen från ängen saknas vidare uppgifter om irländarna.
På villaägarnas hemsida finns även en länk till förra årets information.
2010 kom husvagnarna den 7 maj och avhysningen skedde tio dagar senare. Vid polisens visitering fanns tre husvagnar komma från Rumänien och ett tjugotal från Irland. Villaföreningen skrev:

Nedskräpningen, hoten och lurendrejerierna är redan i full gång … Om folk låter bli att köpa deras tjänster kommer de att försvinna.

Vilka är dessa oseriösa hantverkare? Om vi utgår från att resan till Sverige tär på deras resurser ställs vi inför den avgörande frågan om vad som drivit dem hit. De kan knappast förtjäna sitt långsiktiga uppehälle på den typen av arbete. Var började deras resa? Har den ett slut? Spåren efter dem förgrenar sig bakåt i tiden och till andra svenska städer. I det ögonblick man upphör att se deras uppdykande och avhysning som ett lokalt, eller ens nationellt, problem inser man att det är människor som kommit på kant med samhället. Frågan jag vill besvara är: Vem väljer att bli en bedragare?