Europa, makten och kolonierna

Publicerad i Kolonialism 2013-01-20 av IE
Europa, makten och kolonierna 01

En brittisk stridsvagn på Port Saids gator under Suezkrisen 1956

När jag på gymnasiet hörde talas om Suezkrisen minns jag att jag undrade över vad britter och fransmän hade att göra i Egypten. Då hade jag ändå läst om den europeiska kolonialismen i Afrika, låt vara i en mild version där slavskeppen till Amerika tog det mesta av utrymmet, medan kapplöpningen mellan Storbritannien och Frankrike och mötet mellan Livingstone och Stanley vid Tanganyikasjön mest tycktes skildra de europeiska herrarnas spänstiga vilja och storslagna upptäckaranda. Det var det sena artonhundratalet. Men på något sätt var jag oförmögen att knyta den koloniala historien till en händelse så mycket närmare i tiden. Suezkrisen var 1956, det år mina föräldrar fyllde fjorton, bara tjugo år innan jag själv föddes. Det var uppenbart att någonting saknades för min förståelse av den tiden.

Min kunskap om EU var vid samma ålder inte mycket bättre även om ämnet inför folkomröstningen 1994 var högaktuellt och fyllde tidningar och kampanjmaterial. Nej-sidans argument handlade om hotet om överstatlighet, miljöfrågor, och ojämnlik internationell handel. Ja-sidans argument istället om exportvinster och de öppna gränsernas fördelar, men också det stora fredsprojektet, spårat tillbaka till den Europeiska kol- och stålgemenskapen (1951) och Schumandeklarationen (1950), ett nära femtioårigt arv från EU:s grundare.

När Stefan Jonsson och Peo Hansen i Dagens Nyheter (9/12) – dagen innan den Europeiska unionen tilldelades Nobels fredspris – sökte problematisera detta legendariska fredsprojekt, skapade det ordning i mitt inre. Det handlade om en nyfunnen möjlighet att slutligen knyta samman olika aspekter av efterkrigstidens globala maktspel. Utan att avvisa fredspotentialen hos EU-projektet (åtminstone vad gäller konflikter inom unionen) koncentrerade sig forskarna på något helt annat; nämligen att uppmärksamma det betydelsefulla koloniala projekt som levde vid tiden för EU:s grundande. Förhoppningar sattes till ett Europa förenat med ett stödjande resursrikt Afrika, ett ”Eurafrika” som skulle återge Europa dess ledande roll i världen. Därmed hade Jonsson och Hansen, dagen före den stora dagen, åtminstone för en stund, flyttat fokus från fred till makt. Till frågan om när Europas koloniala historia egentligen gick i graven.

Europa, makten och kolonierna 04

Robert Schuman (1886-1963), Europaparlamentets förste ordförande och allmänt betraktad som en av EU:s grundare. Som Frankrikes utrikesminister (1948-1953) administrerade han även det blodiga kolonialkriget i Indokina.

Det finns ett offensivt drag hos de flesta politiker och makthavare som gör att man sällan enas utan att stora vinster står på spel. Med samtiden som mall borde det inte förvåna om ekonomisk vinning, inflytande och makt, snarare än fred, fick de europeiska länderna att gå samman. Och samtidigt som den franske utrikesministern Robert Schuman 1950 föreslog en fransk-tysk gemenskap om viktiga naturtillgångar stod de stora koloniala resurserna i fara.I snabb följd efter andra världskriget hade Storbritannien förlorat Indien (1947), och Nederländerna gett upp Indonesien efter fyra års självständighetskrig (1945-1949). Frankrike skulle under samma period med näbbar och klor bita sig kvar i Indokina och på den afrikanska kontinenten. Tyskland och Italien hade i och med kriget förlorat nästan allt. Spanien och Portugal var politiskt isolerade. Den amerikanska Marshallhjälpen strömmade förvisso in och blåste liv i den ekonomiska aktiviteten, men för stunden var det amerikanska varor som dominerade. För makthavarna på en kontinent som sedan Columbus dagar varit världens mäktigaste fanns där givetvis en hel del att smälta. De rasläror som fått förklara de besegrade folkens lidanden, underkastelse eller utrotning hade förlorat sin omedelbara dragningskraft. Europa dikterade inte längre villkoren. Det är mot denna bakgrund Jonsson och Hansen ritar sina linjer. Det är så vi kan förstå de ord som Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer ger den franske premiärministern Guy Mollet i november 1956, då försöken att återta kontrollen över Suezkanalen misslyckats: ”Europa skall bli din revansch.” Från den stunden skyndar de europeiska makthavarna mot EEC, dagens EU, som genom Romfördraget året därpå blir verklighet. Så långt Jonsson och Hansen.

Ur ett historiskt perspektiv är det naturligtvis trovärdigt. De europeiska nationerna såg en möjlighet att bevara sin kraft på den internationella scen där USA och Sovjetunionen tagit greppet om de två första platserna. Till USA:s och Sovjetunionens förfogande stod väldiga och rika kontinenter, vunna genom erövringskrig. I Amerika genom fördrivning av den amerikanska ursprungsbefolkningen, i Asien genom den mindre kända ryska erövringen av Sibirien. Vid utgången av andra världskriget var dessa kontinentala imperier intakta, medan det brittiska greppet om haven hade förlorats. Pengarna räckte inte längre till att hålla imperiet samman. Frankrike, som under 1800-talet och 1900-talet, efter Storbritannien, haft det näst största kolonialväldet i världen stod inför liknande problem.

Europa, makten och kolonierna 02

Franska flygvapnet bombar med napalm under det första indokinesiska kriget 1946-1954

Medan många alltjämt kan urskilja nutida former av kolonialism, både som föreställning och praktik finns där andra som hävdar att detta arv ligger långt bakom oss. Ja, att det egentligen saknar betydelse. Åtminstone är det inte längre relevant för vår förståelse av samtiden eller de institutioner från vilka Europas makt i dag projiceras. Den koloniala kopplingen riskerar alltid att avfärdas, att utestängas från den aktuella debatten, att kallas historierevisionism. Men för det göra det hela enkelt. Vi har alla hört talas om det europeiska fredsprojektet, medan berättelser om den sena kolonialismen, Eurafrika, införlivandet av Afrika i den europeiska maktsfären är mycket ovanliga. Detta är tveklöst artikelns mest tydliga förtjänst och den har motståndarsidan svårt att bemöta. För en motståndarsida presenterade sig verkligen. Utgångspunkten för kritiken var inte heller att medge det koloniala arvet, men visa på en framtida potential. Här handlade det om förringanden och misstänkliggöranden av Jonsson och Hansens teser.

Först ut var Peter Landelius (11/12), i sammanhanget presenterad som författare och före detta ambassadör, under rubriken Europa växte samman utan våld. Det är ett påstående Jonsson och Hansen möjligen kan hålla med om, återigen förutsatt att man betraktar våld inom unionen. Det är lätt att instämma med Jonsson/Hansen (28/11) som menar att Landelius inte bemöter deras argument i sak. Det hela är i stället ett snickrande med våra färdiga föreställningar. Väl etablerade sanningar som inte har behov av att underbyggas. Mest intresserade mig följande formulering ”redan på 60-talet, om inte förr, stod det klart att Förenta staterna hade övertagit den europeiska kolonialismens politiska roll i världen”. Att betrakta Förenta staterna som arvtagaren till Europas globala maktstruktur är i många sammanhang en svår poäng att göra. Men här försvaras Europa och inte USA.

Just ett trovärdigt slutdatum för Europas koloniala historia är en uppenbar svaghet hos Annika Ström Melin, i hennes inlägg 14/12 och 29/12. Hon tycks själv inte vara medveten om detta utan bemöter Jonsson/Hansen artikel med en egen offensiv. Rubrikerna för artiklarna är snarlika; Förvanska inte historien samt En förvriden historia. Förvanskning och förvridning är således vad hon menar att det båda forskarna håller på med.

Ström Melins vinkling är att freden redan från början stod i centrum för EU-samarbetet och att den koloniala frågan hela tiden var, eller hölls, perifer. Som första försvar för den linjen tillgriper hon dock en märklig metod, nämligen den personliga upplevelsen hos ett numera 87-årigt sanningsvittne från Haagkongressen 1948, fransmannen Jean-Pierre Gouzy. ”För Jean-Pierre Gouzy var fredstanken – inga fler krig i Europa – viktigast.” Men Gouzy är inte vem som helst. När vi lyssnar till hans vittnesmål bör vi minnas att han ägnat sextio år av sitt liv åt tron på europeisk överstatlighet, både som politisk organisatör och journalist. Det handlar alltså om en man som byggt en framgångsrik karriär på de tankar Annika Ström Melin vill föra fram.

I kampen om trovärdighet är en annan fråga av större betydelse: Vilka idépolitiska strömningar hade påverkan vid EU:s grundande? Att freden var en har vi alla lärt oss. Men kolonialismen? Annika Ström Melin avfärdar det kategoriskt, närmast aggressivt. Ändå glider hon (omedvetet?) in på banor som stöder Jonsson och Hansens linje. För trots att hon under hösten ”suttit nedgrävd i arkiven” och läst, åtminstone delar av, de dokument Jonsson och Hansen refererar till, om Haagkongressen, Romfördraget, etc, så har hon egentligen inget nytt. Inget nytt som stöder hennes sida av saken.

Men medger hon, angående EU:s grundande: ”Självklart handlade det också om maktpolitik. Att ge Europa en starkare röst i världen kan än i dag låta förvillande likt en gammal stormaktsdröm.” Redan här blir det oklart var hon drar gränsen mellan maktprojekt och kolonialt projekt. Inget av samtidens drömmar hade nämligen större potential för makt än visionen om Eurafrika.

Märkligt nog blir det värre. Ström Melin fortsätter obekymrat att om Haagkongressen konstatera: ”Det gjordes förvisso flera inlägg som luktade kolonialt översitteri. Delegaterna var barn av sin tid och det sattes likhetstecken mellan ”den vita rasens” och ”Europas” intressen.” Här undrar man om hon förstår vad hon läser? Som språklig invändning är det sannolikt bättre att benämna delegaterna män av sin tid, då det var koloniernas invånare som betraktades som barn. Men vi kan nöja oss med att konstatera hur Ström Melin själv visar att strömningarna i tiden – just den tid striden här gäller – alltjämt hade europeisk dominans som mål. Det hela påminner mig om Ricky Gervais chef i serien the office, som till försvar använder orden ”Before rascism was bad”. Kan Ström Melin med detta sagt utesluta att fred betydde fred mellan européer, att de mänskliga rättigheter som FN deklarerade 1948 (och som samma år diskuterades på Haagkongressen), med självklarhet omfattade alla? Med det språkbruk hon själv beskriver är det knappast möjligt. En språklig uppstädning efter kolonialismen skedde först under 1970-talet, men när gick värderingarna ur tiden? Annika Ström Melin tycks inte inse att hennes eget resonemang, att EU inte bildades med avsikt att befästa Europas makt i Afrika, beror av möjligheten att sätta slutgiltig punkt för den europeiska kolonialismen. Här räcker det inte att värdera citat ur olika dokument, en gren som Jonssen/Hansen dessutom tycks vinna, utan hon måste också förklara hur det rimmar med de koloniala krig som fördes efter detta datum.

Om exempelvis Frankrike så blodigt och beslutsamt höll fast vid kolonierna i Indokina (-1954), och Algeriet (-1962), med hundratusentals respektive 1 miljon döda på motståndarsidan blir det troligt att man drev frågan i alla sammanhang, till exempel med sina europeiska grannar. Krigen fördes på främmande kontinenter och ingenting kan ha kostat Frankrike mer under de åren. Frågan hade högsta prioritet. Det är odiskutabelt. I Algeriet hade man under en period 500 000 soldater på plats. Antingen trodde man att pengarna genom koloniala intäkter skulle komma tillbaka, annars såg man ägandet som sin okränkbara rätt.

Civil offer under Algeriska frihetskriget (1956-1962), under vilket totalt cirka 1 miljon algerier dödades.

Civil offer under Algeriska frihetskriget (1956-1962), under vilket totalt cirka 1 miljon algerier dödades.

Även om Jonsson och Hansen får svårt att bevisa utfästelsen att EU inte existerat utan dess koloniala projekt så har Ström Melin inte kommit ett dugg närmare att visa på motsatsen. Det Ström Melin beskriver som en ”krånglig plan” kan likväl beskrivas. För att tala med termer ur den logiska filosofin så kan den koloniala kopplingen mycket väl ha varit en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för EU:s grundande. Många andra frågor vägdes säkert in. Men är det troligare att den drivande kraften skulle varit en så vag och osäker idé som fred?

I sitt svar den 29/12 skriver Ström Melin att det ”europeiska kolonialväldets era är en mörk period som behöver dras fram i ljuset”. Men inte är hon så öppen. Det bör uppmärksammas att hennes kamp mot Peo Hansens forskning har en prolog.

Redan 2005 (16/6) recenserade Peo Hansen Annika Ström Melins bok Européerna. Arvet efter EU:s pionjärer, en artikel jag dessvärre inte kunnat hitta på nätet. Men ett talande utdrag har jag dock funnit: ”Som fransk utrikesminister satt Robert Schuman samtidigt som en av huvudadministratörerna för landets krig i Indokina (1946-1954), där hundratusentals människor miste livet. Det var massakrer, napalm och på den franska sidan tog man hjälp av över 10.000 soldater som slagits för Nazi-Tyskland. I samma veva var Algerietkriget under uppsegling och Schuman gjorde vad han kunde för att blockera diskussionen om koloniernas frigörelse i FN.” Det är ingen vild gissning att Hansen fann Ström Melins bok selekterande och allmänt okritisk.

På sin blogg skriver Ström Melin: ”Sånt får man tåla! Man kan inte begära att en vänsterpartist och EU-motståndare ska älska min bok – men förundras över hur DN väljer sina recensenter.” Ström Melin framhåller själv att hennes bok 2007 nominerades till Europaparlamentets pris ”Prix du Livre Européen” och ingick i ”la sélection officielle”. Det handlar alltså om en nomineringen till Europaparlamentets eget litteraturpris, med stöd av EU-tankesmedjor, kraftbolag, handelshögskolor, och några av Europas största dagstidningar!

Året därpå (15/12 2006) skriver Peo Hansen en lika eldfängd recension av Kerstin Vinterheds bok Europa, det är jag. Om EU:s fäder och Europas identitet. Alltså ett snarlikt tema som Ström Melin. Man kan nog kalla det en ilsken sågning av de idolporträtt Hansen menar att Vinterhed tecknar. Annika Ström Melin förfasas på sin blogg över Hansens recension, som hon kalla ”förfärlig”. Inlägget avslutas enligt följande: ”Att DN Kultur låter en ”forskare”, som visar sig vara en inbiten EU-motståndare, recensera en bok om EU som är skriven av en av tidningens egna framträdande skribenter, begriper jag däremot inte.” Vem hon skulle vilja överlämna recensionerna åt framgår inte. I Hansen omfattande artikel finns många hårda, närmast plågsamma, påståenden som Ström Melin avstår från att bemöta. Resonemanget tycks istället gå ut på att lämna hennes egen och Vinterheds historieskrivning om EU och dess grundare i fred (här finns förövrigt en slående parallell till okränkbarheten hos USA:s grundlagsfäder!). Men för den som gillar Annika Ström Melins journalistgärning välkomnar jag en annan, möjligen korrektare, tolkning.

Historieboken 1970

Publicerad i Bokrecension, Kolonialism 2011-04-19 av IE

historieboken 1970 01I entrén till vårdcentralen i området där jag bor finns ett litet bokbord där man kan ta eller lämna böcker. Jag tillhör dem som tar; och mitt senaste fynd var ”Historieboken”, i upplaga från 1971.

Författarna – Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, AnnMari Langemark och Pål Rydberg – var fyra konstfackstudenter som kommit på att de inte längre ville bli reklamare. Som examensarbete skrev de en bok (eller möjligen ett seriealbum) om Europas och Afrikas historia för de senaste 500 åren, med tonvikt på ekonomiskt förtryck och kolonialism. Boken kom att översättas till sex västspråk och såldes i 70 000 exemplar. Den senaste utgåvan kom 2009.

Och nyutgåvor behövs. I sin skildring av bokens uppkomst beskriver författarna svårigheten med att nå ner under nyhetsflödets yta.

Vi hörde på radio och TV och läste tidningar, men vi fattade inte mer för det. Allt var rörit och osammanhängande.

Är det inte fortfarande just så? Jag har själv vant mig vid att möta nyhetsrapporteringen med skepsis för att istället invänta böckernas klarlägganden. Facklitteraturen brukar, om väl underbyggd, revidera orsakssamband och motivbilder till det inträffade, vilket i sin tur minskar förtroendet för nyhetsmedia än mer.
Det fanns en tid då jag betraktade Dagens Nyheters spalter som sanning. Utmaningen var att förstå vad som stod där och sätta det i samband med det jag redan visste. Tanken att sätta sanningen i fråga kom alldeles för sent.
Nyhetsrapportering följer i de flesta fall de spår vi västerlänningar lärt oss följa. Världen är som vi vill se den. Vi är inte skyldiga någon något. Vi kan sova tryggt. Vår omsorg är med våra barn och våra vänner. Vi kan inte förändra världen, vi kan bara dra nytta av hur den ser ut.

När de fyra studenterna skrev sin bok gjorde de det nödvändiga. De lade ifrån sig dagstidningarna och skaffade fram böcker och tidskrifter. 51 referenser allt som allt. Det är mer facklitteratur än de flesta människor läser under sin livstid. Och resultatet blev följdriktig nog en revolt mot det rådande sättet att se på världen.