Vi lär för att leva

Publicerad i Skolan 2011-04-07 av IE

Henrik Berggren skrev en intressant krönika om lärande, ”Kreativitet kräver en tränad hjärna”, i gårdagens DN (6/4).
Skribenten presenterar sig numer endast som författare och historiker, medan han tidigare stod som medlem av ledarredaktionen. Jag känner inte skälet till den förändringen, men faktum är att Berggren alltid framstod som en duva bland DN-redaktionens hökar.
Det avvikande intrycket förstärks i denna krönika där han faktiskt kallar sig ”nybliven juholtista”. Kanske är det ett retoriskt grepp för att betona att han inte kritiserar Juholts partifärg utan hans synpunkter på skolan.

Vilken svensk politiker hamnar rätt gällande skolan?
Utbildningsminister Jan Björklund söker uppnå kunskapsnivåerna från förr, men den enda metod han funnit är att försöka disciplinera bort de brister som främst har sin orsak i skolvärldens nya och ständigt föränderliga organisation. Enligt Berggren sällar sig Håkan Juholt, med sina kommentarer i SvD (3/4), istället till den skara som förespråkar en utbildning präglad av problemorientering och kreativitet. Men – och det är en viktig invändning – Berggren menar att Juholt ställer kreativiteten i motsats till kunskapskraven.

Är vi dömda till polarisering i skolfrågan?
Kan det vara så insiktslöst, och samtidigt mänskligt, att när politiker styr i skolan speglar åtgärderna den egna personligheten och skolgången? Är inte Björklunds fasta och auktoritära grepp om skolmiljön begripligt utifrån hans militära bana, där egensinnighet är suspekt och oönskad? Och är inte en kreativ och problemorienterad skolmiljö det självklara valet för den snabbtänkte och frispråkige journalisten Juholt? Båda synsätten beskriver dock aspekter av helheten.

Henrik Berggren menar att kreativitet föregås av kunskap. Sökande efter information är inte möjligt utan gedigna förkunskaper. Hur finner man annars en startpunkt för sitt sökande? Var föds idén om ett perspektiv? Först när man förstått ett stycke kunskap ställt i sitt sammanhang kan hjärnan göra sina korskopplingar.

Varför lär vi?
Det är en viktig fråga. Inom politiken (och främst på högerkanten) handlar det ofta om att komma steget före. Sverige måste konkurrera med andra länder, och därför måste svenskarna konkurrera med varandra. Men är det mer konkurrens vi behöver? Om den som nu så ofta står i motsats till samarbete? Det är i förlängningen en global fråga.

Det är intressant att höra den nitiske Björklund, själv med medelmåttiga betyg, kämpa för elitklasser på högstadiet. Jag, som säkert skulle ha hamnat i en, är i efterhand glad att så inte skedde. Tidiga elitklasser, och särskilt med profilering i enskilda ämnen, leder ofelbart till ökad social och intellektuell skiktning. Vad tiden behöver är snarast bredare kunskaper, väl spridda bland befolkningen. Specialisering är endast begriplig ur ett konkurrensperspektiv. Ur ett medborgarperspektiv, och för ett meningsfullt deltagande i den demokratiska processen, är specialiseringen rentav ett hot. 

Vi lär för att bli medborgare. Vi lär för att göra livet drägligare för oss själva och andra (även utanför vårt lands gränser), och inte för att gynna ett bankkonto, ett företag eller en bransch. När resonemanget går i motsatt riktning har man skäl att vara på sin vakt. För borgerligheten ges medborgaren alltför ofta just denna bakvända betydelse. Våra personliga önskningar sägs sammanfalla med samhällets. Företagsekonomiska överväganden sägs gynna de samhällsekonomiska. Det är långifrån alltid sant. Kanske är det till och med sällsynt.

Skolan skall inte förbereda oss för yrkeslivet, utan för livet i stort. Det är den socialdemokratiska insikt som förde oss till den kunskapsnivå som nu gått förlorad. Tidsandan talar tyvärr mot förnyad färd i den riktningen.