Var Tamas och Kjöller söker sina fakta

Publicerad i Media 2014-07-09 av IE

Huvudhandlingen är som följer: Författaren Gellert Tamas har tagit rättslig hjälp för att tvinga DN och chefredaktören Peter Wolodarski att införa rättelser av Hanne Kjöllers artiklar om de apatiska barnen, vilka enligt Tamas används för smutskastning av både barnen och honom själv. Tamas argument – som framförs med behärskad vrede – är tydliga nog (se Aftonbladet 11/6 Stoppa Hanne Kjöllers lögner och 25/6 Oförsvarbart, DN). DN bemöter dem inte i sak men vägrar att böja sig. Enligt Tamas står den svenska pressetiken på spel; det blir spännande att se hur han driver det vidare.

För mig som är oinvigd i journalisters konkreta arbetsmetoder har artiklarna dessutom visat var de söker sina fakta. Särskilt intressant är hur Kjöller jämför mediabevakningen av Stockholmsförorterna Husby och Bagarmossen (DN 24/5 2013) och skriver:

Slutligen bara. Påståendet att medierna struntat i Husby innan det började brinna. I mediearkivet Presstext ger en sökning mellan den 1 maj 2010 och den 1 maj 2013 sammanlagt 1.176 träffar. Bagarmossen, som har lika många invånare, renderade 367.

Men där gjorde hon det för enkelt för sig. Tamas upprepar sökningen i Presstext men ägnar dessutom fruktsam tid åt att granska utfallet. I Kjöllers statistik medtogs (i hastigheten?) alla artiklar som handlade om ”Husby” utan vidare precision och blandade därför in träffar som Västra Husby (utanför Norrköping), en norsk skådespelare (Hans-Erik Dyvik Husby) och en travhäst (Husby Lynet). Felen i Kjöllers artiklar om de apatiska barnen tycks vara av minst lika allvarlig art.

Ett särskilt skäl Gellert Tamas anger för upprättelse är att alla artiklar numera lever kvar. Kjöllers texter är ”lätt tillgängliga genom mediearkiv som Retriever och Newsline” och kommer trots sitt felaktiga innehåll att citeras och återciteras framgent.

Den israeliska lobbyn

Publicerad i Antisemitism, Media 2013-03-24 av IE

Our critics use (…) three tactics to go after us (…) they smear us (…) they constantly misrepresent our arguments (…) and we are frequently accused of doing shoddy scholarship

John Mearsheimer

Den israeliska lobbyn 1 fix
Året är 2007. Två amerikanska forskare, John Mearsheimer och Stephen Walt, har skrivit en bok om den israeliska lobbyn. De vet att ämnet är känsligt och har berett sig på strid. Då de förutser anklagelser om konspirationsteorier har de placerat lobbyn i kärnan av det amerikanska samhället och kallar den ”lika amerikansk som äppelpaj”.

Mearsheimer/Walt vill göra tydligt att de tror på det amerikanska systemet, att det är motivet till deras bok (The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy, 2007) . De menar helt enkelt att lobbyn (en israelisk, inte judisk) skapar problem för både USA och Israel. Bekymret är att situationen inte kan diskuteras, eller ens nämnas vid namn. Ämnet är belagt med tabu.

Vad forskarna säger kan i korthet sammanfattas så här.

Det faktum att staten Israel särbehandlas av USA, både ekonomiskt och militärt, är en direkt följd av lobbyn. Denna särbehandling kan inte motiveras då Israel, utan att uppträda sämre än andra stater, knappast uppträder bättre. (Som en fotnot anser de att Israels existens inte längre är hotad.) AIPAC, (The American Israel Public Affairs Committee) är den näst starkaste lobbyorganisationen i Washington. Deras kampanjer har brännmärkt personer som Jimmy Carter, som efter sin bok Peace not Apartheid har utmålats som judehatare. Lobbyn har påverkat amerikansk politik under många år och medverkat till avsättandet av flera uppsatta personer.  Israellobbyn var drivande bakom Irakkriget och hade siktet inställt på Iran. Att den amerikanska kongressen var ett av bin Ladens mål den 11 september berodde på dess Israelvänliga politik, vilket har tystats ner, etc. I förlängningen är lobbyn till hinder för alla USA:s mål i Mellanöstern: 1. Att hålla oljan flödande 2. Att stoppa kärnvapenspridningen 3. Att hantera terrorhotet mot USA.

Mearsheimer/Walt anser helt enkelt att USA borde behandla Israel som en normal demokrati.

Mottagandet av boken var att förvänta. Forskarna möttes av hätska angrepp och osakliga beskyllningar. För första gången blev de ifrågasatta som yrkesmän och fick besvara frågor om slarvigt arbete, felaktigt tolkande av fakta, osv. Alla invändningar samlade Mearsheimer/Walt upp och besvarade i en 80 sidor lång kommentar. I USA blev recensionerna av boken genomgående negativa och avfärdande. I Storbritannien var tvärtom sju av åtta recensioner positiva och även i Israel fick den bättre respons. Detta stärker de erfarenheter som gjorts av bl a Noam Chomsky, dvs. att den amerikanska indoktrineringen inom media och politik förefaller särskilt stark.

Boken har inte översatts till svenska och de referat som publicerats har utgått från det amerikanska mottagandet.

 

Kennedy Machiavelli Rove

Publicerad i Media 2013-01-06 av IE
Kennedy Machiavelli Rove 01
För många talar president John F. Kennedys namn om hopp. Det är orden ”Ich bin ein Berliner” och tron på en bättre värld. Kanske börjar den sagan – för vi skall veta att det är en saga – med den första tevesända debatten i amerikansk teve: Kennedy mot Nixon 1960.

Det var utseende och minspel som fällde Nixon den kvällen. Trots att han var mager och blek efter en sjukhusvistelse skall han ha avböjt att använda smink. Mest berömt är hur han svettades framför kamerorna men där finns viktigare poänger att göra, en del sannolikt nedvärderade därför att de faller inom det subjektiva eller undermedvetna hos betraktaren.

Kennedy Machiavelli Rove 04Förutom att Nixon slickade sig om munnen, blundade eller flackade med blicken, såg han trött och olycklig ut. Han såg ut att längta bort; till avskildhet, till rummet för sina ensamma förberedelser. När Kennedy talar anar vi kampen i Nixons inre. Anspänningen under debatten och tvivlen på utgången. Kameran följer honom i långa plågsamma tagningar. Det är politisk debatt innan gester och minspel i detalj regisserats, innan mediekonsulterna gjort sitt med talarna, och som sådant är det ett viktigt dokument. Tevemediet var ungt men hade redan ett brett genomslag.

I motsats till Nixon tycks den solbrände Kennedy frisk och mentalt sund. Han framstår som intelligent, rak och självsäker. Genom teverutan satte han bilden av ett nytt Amerika, och till hans person kunde tittarna knyta vackra framtidsdrömmar. Framgångarna kom förstås genom förberedelser och möda. Kennedys far (Joseph P. Kennedy) som själv varit framgångsrik affärsman, investerare och ambassadör hade satt presidentämbetet som högsta mål för sönerna och som äldste levande son i syskonskaran hade John axlat bördan.

Nixons svettdroppar döljer ett större problem. Det är inte det att Nixon hade fler förtjänster än Kennedy. Sådant är öppet för debatt och jag tror båda männens karaktärer förtjänar att granskas. Nej, den verkliga läsningen av problemet är att svettdroppar, och andra ovidkommande detaljer, leder uppmärksamheten bort från de verkligt viktiga frågorna. Inte endast som de framställs i debatter och tal utan som de omformats för att dölja verkliga motiv och konsekvenser. Om vi nedvärderar den logiska argumentationen (så som den presenteras för oss), avsäger vi oss också möjligheten att sätta den ifråga. Men samtidigt minskar också sannolikheten att vi, ens med stöd av historisk referenser, omfattande faktakontroll och statistiska belägg, skall kunna följa ett resonemang av avvikande politisk uppfattning. Vad gäller det amerikanska exemplet sådana slutsatser som avfärdas av båda de dominerande partierna, t.ex. vad gäller karaktären hos det kalla kriget eller skälen till den kubanska revolutionen. Kort sagt; om vi bedömer politiska kandidater från deras image och inte deras förslag förlorar vi möjligheten att påverka de angelägenheter som berör oss och de samhällen vi lever i.

Forskning har visat att den icke-verbala kommunikationen ofta har större betydelse än den verbala. Det stämmer till eftertanke för den som vill nå ut med ett viktigt budskap. Enligt Mehrabian och Ferris forskning som studerade kommunikation vid personliga möten uppfattade en mänsklig mottagare de huvudsakliga kommunikationssätten på följande sätt: 55% kroppsspråk – ställning, gester och ögonkontakt, 38% av röstkvalitet, 7% av innehållet eller orden som används. Vi bör notera att försöken begränsades till situationer där kommunikatörerna talade om känslor och attityder och inte ett strikt faktamässigt innehåll. Samtidigt är det uppenbart att de flesta typer av makthavare utelämnar eller förvrider viktiga fakta för att koncentrera sin kommunikation till känslor. Något vår egen statsminister Reinfeldt kallar att ”bildsätta” politiken.

Den moderna retoriken och mediekommunikationens verktyg har utformas i enlighet. De negativa kampanjerna under den amerikanska valrörelsen är ett tydligt exempel. Ingenting tros kunna påverka valutgången som ett lyckat karaktärsmord. Vi vet alla med oss att underliggande känslotoner, med implicita och försåtliga budskap, är mönstret för dagens reklam. Det är varnande signaler för den som sätter sitt hopp till demokrati och upplysning.

Det är ingen tvekan om mäktiga människors uppfattning kring dessa förhållanden. Linjen kan följas från den öppenhjärtige florentiske författaren och politikern Niccolò Machiavelli (1469-1527) till den amerikanska bushklanens era. I boken American Dynasty (2004) ger Kevin Phillips en brutal men välinformerad bild av familjen Bush väg till den politiska makten. Phillips gör gällande att både George H. W. Bush (fadern) och George W. Bush (sonen) haft lögnen till norm som presidenter. I kulisserna av detta spel stod de politiska strategerna Lee Atwater och Karl Rove. Från Rove spåras formuleringar som ”uppfattning är verklighet” och ”den stora majoriteten av mänskligheten nöjer sig med skenbarheter, som om de var sanningar”. Rove, som själv är en uttalad läsare av Machiavelli, har sagt att vännen Lee Atwater läste om Fursten varje år(!).

Kennedy Machiavelli Rove 02

Machiavelli och Rove

Enligt den svenske idéhistorikern Sven-Eric Liedman kan Machiavellis politiska tänkande sammanfattas av följande tre komponenter:

1. tesen om människans oföränderliga natur
2. en föga utvecklad föreställning om historiens relativitet (d.v.s. att historiska förutsättningar är unika)
3. en genomförd doktrin om att den inomvärldsliga moralen måste underordnas staten och nationen och därmed att undersåtarnas moral måste fastställas av den politiska överheten, medan överheten själv endast skall ha nationens intressen för ögonen.

Allt talar för en renlärig pragmatism där inga ideal är beständiga, målen helgar medlen och massans önskningar kan ignoreras av fursten.

Enligt Anders Mohlin, lärare i retorik och presentationsteknik på företaget Mindset (och tillika rådgivare åt en del svenska politiker), är retorikens gyllene regel ”ljug om du kan”. Och även om andra retorikutbildare må hävda principen om ärlighet, eller till och med hävda att lögnen strider mot själva konsten i retoriken, så är det ingen tvekan om fördelarna med att få en falsk bild att gälla för sann. Vi befinner oss inte långt från Hitlers ”stora lögn” som den presenterades i Mein Kampf: ”Folkets stora massa faller lättare offer för en stor lögn än för en liten”. I likhet med Karl Rove menade Hitler att den ojämförligt största samhällsgruppen är de som tror på media, medan mindre grupper utgörs av de som tänker självständigt eller inte tror på något alls. Därför betonade han också vikten av att propagandan alltid sade samma sak.

Vi avslutar med John F. Kennedy, den unge presidenten (han tillträdde vid 43 års ålder) med den löftesrika framtiden. Det tidiga sextiotalet är alltjämt en tid av ekonomisk blomstring. Genom det nya tevemediet blir presidentparet, som själva omger sig med filmstjärnor, den nya tidens celebriteter och symboler för ett stilfullt modernt leverne. Vi minns de vackra bilderna. Vi minns Jackie Kennedys tårar och kvinnoaffärerna – Marilyn Monroe, Gunilla von Post, Judith Campbell, Mary Pincht Meyer, Marlene Dietrich och Mimi Alford – och om det sker på samma gång så gör vi det med en ansträngning.

I filmen JFK (1991) spekulerade regissören Oliver Stone om hur Kennedy opponerade sig mot Vietnamkriget och att en schism hade utvecklat sig med militärledningen och det industriella komplexet, vilket lett fram till mordet. Trots att historiska fakta talar emot tycks teorin ha satt avtryck hos den amerikanska allmänheten. Mordet har gjort sitt för att bygga myten om Kennedy. Där finns känslor av hur kennedyklanen drabbades av olycka, hur mordet på John och brodern Robert tog de bästa ifrån oss. Alla kan minnas var de var och vad de gjorde när de fick beskeden.

Kennedy var inte ren. Han var så smutsig som amerikanska presidenter brukar vara. I Rethinking Camelot (1993) har Noam Chomsky skärskådat Kennedys del i Vietnamkriget och den amerikanska elitens skäl för upprätthållandet av det kalla kriget. Skrapa på ytan och vi skall se att nästan allt rörande Kennedys tid vid makten är felaktigt eller vilseledande. Vilka var ställningarna under Kubakrisen och under det kalla kriget? Vem var den aggressiva parten och vad räddade oss från ett kärnvapenkrig? Invaderade USA även Sydvietnam (den förment allierade parten)? Vad utspelades verkligen i Tonkinbukten där USA fann förevändningen att angripa Nordvietnam? Det är vad vi borde diskutera och minnas.

Makten över nyheterna

Publicerad i Media, USA 2011-03-31 av IE

För en tid sedan klippte jag ut en liten insändare ur DN. Den var skriven av Tord Lundgren i Uppsala och löd:

Enligt Unesco kontrollerar USA cirka 70 procent av världens totala nyhetsflöde. Alla som vill ha mer mångfald och balans borde välkomna Wikileaks.

Det var ett litet stycke text med stoff till en bok, som även gick i linje med min egen uppfattning om världens maktförhållanden.
Insändarens första mening kunde tolkas på flera sätt. I händerna på en trogen USA-vän, som DN:s politiske redaktör Peter Wolodarski, skulle denna mediedominans kunna ses som ett uttryck för den amerikanska nationens globala kamp för frihet, nedrustning och demokrati. Men med den andra meningen erbjöds en rimligare tolkning. Ett monopolliknande inflytande över nyheternas tillkomst och/eller distribution borde medföra motsvarande snedvridning av innehållet.
Det fanns likväl frågor jag ville få besvarade. Vilken var relationen mellan Unesco och den amerikanska statsmakten? Vilken var den utvecklade betydelsen av ordet ”kontrollerar”?

makten över nyheterna

Sean MacBride, mottagare av Nobels fredspris (1974) och en av grundarna av Amnesty International, ville utmana den global maktordningen gällande informationen.

Som så ofta är fallet måste man återvända till 70-talet för att förstå sambanden i samtiden. Åren efter 1968 var en tid då de västerländska samhällena, i synnerhet inom universitetsvärlden men även vissa regeringar, idkade moralbaserad självkritik. Frågor om maktförhållanden mellan i-länder och u-länder var ofta på dagordningen och fick därmed utrymme i FN. Två exempel på förslag från vissa utvecklingsländer var New International Economic Order (NIEO) och New World Information and Communication Order (NWICO). Medan NIEO behandlade det ojämnlika handelsutbytet mellan syd och nord fokuserade NWICO på motsvarande obalanser inom bl.a. massmedia.

NWICO-samtalen pågick som del av Unescos verksamhet från början av 70-talet. Det insamlade materialet överlämnades mot slutet av årtiondet till ett av Unesco utsett utskott – MacBride-kommissionen – döpt efter gruppens ledare, och tidigare mottagare av Nobels fredpris, Sean MacBride. Resultatet blev publikationen ”Many Voices One World” (1980), även kallad MacBride-rapporten. Som fortfarande torde vara en av de mest grundliga genomgångarna av detta kunskapsfält.

Exempel på punkter som lyftes fram var:
– U-landsbevakningen speglade i-ländernas intressen vilket framkallade förvrängda bilder. Vid tiden för rapporten kontrollerades över 80% av det globala nyhetsflödet av fyra nyhetsbyråer.
– U-länder fick dessutom ett obalanserat returflöde från de utvecklade ländernas media (främst från USA).
– Dessutom iakttog kommissionen problemet att de utvecklade länderna kontrollerade ca 90% av de tillgängliga radiofrekvenserna (främst för militärt bruk) samt på samma sätt kontrollerade de mest strategiska omloppsbanorna för satelliter (för militärt och kommersiellt bruk).- Andra obalanser handlade om påverkan från de utvecklade ländernas reklambyråer, samt den skeva fördelningen av datorkapacitet och databanker.
Värt att notera, med dagens syn på internet som demokratins redskap i särskild åtanke, var att utvecklingsländerna betraktade icke auktoriserade tevesändningar över satellit som ett hot mot deras nationella suveränitet.

USA var tidigt fientligt inställt till NWICO och formulerade det som en kamp mellan fri media, i form av privata aktörer, och en statlig reglering med medföljande risk för censur. Detta var det avgörande skälet till att USA kritiserade Unesco som organisation och avsade sig sitt medlemskap (1984). Återvände gjorde man först 2003, då George W Bush sade att Unesco hade ”reformerats”. Vilket med stor sannolikhet avsåg Unescos beslut att överge NWICO, och dess världsbild, vilket man gjorde redan 1989. Unesco adopterade därmed även den amerikanska (och brittiska) synen på fri distribution och etablering av media.

Vi har alla, på senare tid, kunnat följa de repressiva regimernas kamp mot det folkliga motståndets bruk av internet. De sociala mediernas betydelse för revolutionerna i Tunisien och Egypten må vara omtvistat, men bör inte ignoreras. Hotet om statlig nyhetscensur är tveklöst verksamt och aktuellt.
Likväl kvarstår de grundproblem som MacBride-kommissionen beskrev. Vi kan inte lita mer till informationen från storskaligt ägda och geografiskt koncentrerade mediakoncerner än till enskilda statsmakter. Att dessa koncerner själva framställer bevakningen som opartisk är inget skäl för tilltro. Hur speglas det koncentrerade ägandets världsåskådning, önskningar och intressen i nyhetsflödet? Vem kan med bibehållen trovärdighet t.ex. skilja amerikanska mediers bild av landets krigföring från den amerikanska statens? Varför skulle inte samma harmonisering av intressen kvarstå även i fredstid?

Det politiska tryck USA utsatte Unesco för på 80-talet fick önskad effekt då man, trots stark splittring mellan medlemsländerna, övergav den kurs och det synsätt MacBride-kommissionen förespråkade. Visionen om den nya världsordningen för information övergavs till förmån för den gamla.

Jag har inte kunnat hitta aktuella siffror på USA:s eller Västeuropas andelar av globala nyhetsflödet. Siffran 70 procent, som nämndes i Tord Lundgrens insändare, kan (utan att jag har kunnat belägga det) härstamma från den 312 sidor långa, och utförliga, MacBride-rapporten.