Trump som ”det vita hoppet”    

Publicerad i USA 2016-11-09 av IE

Republican presidential candidate, businessman Donald Trump speaks during the Fox Business Network Republican presidential debate at the North Charleston Coliseum, Thursday, Jan. 14, 2016, in North Charleston, S.C. (AP Photo/Chuck Burton)

Ordet fascist har redan prövats på Donald Trump. Watergateavslöjaren Carl Bernstein kallar honom neofascist för hans auktoritära, demagogiska och rasistiska böjelser. Fascistforskaren Robert Paxton oroas av hans jakt på fiender och målet ”att göra nationen stor igen”.

Fascist eller inte bygger Trump på en amerikansk tradition av extrem chauvinism vi ofta blundar för. Den amerikanska nationalismen är sannolikt en av de starkaste i världen och så självklar att den sällan debatteras politiskt. Den kan spåras tillbaka till självständigheten och inbördeskriget, men också till fördrivningen av ursprungsbefolkningen och försvaret av raspolitiken. Sedan slutet av 1800-talet har USAs militära hegemoni, etnocentrism och gränslösa ekonomiska intressen lett till en oöverträffad mängd interventioner och statskupper i främmande land. Delar av militären, finanseliten och folket stöder Trump just utifrån dessa premisser, att han ovillkorligen sätter USA främst och vill föra landet till nya segrar.

I det mediespinn som skildrar Trump som en bigott och aggressiv clown som föraktar kvinnor, twittrar ut angrepp mot enskilda, och talar om ett riggat samhällssystem, går ibland konsekvensen i hans politik förlorad. Muren mot Mexiko, stoppet för muslimsk invandring, alieneringen från inhemska minoriteter, jakten på Obamas födelseattest och stödet från KKK och David Duke talar ett entydigt språk.

I en nation som aldrig gjort upp med sitt rasistiska förflutna har Trump ställt sig i täten för en nationalistisk vit våg av hat och på valdagen kan han ännu vinna. Enligt mätningar har Trump 17 procents ledning över Clinton bland alla vita väljare! Michael Moore beskriver i sin nya film hur en vit manlig väljarbas, efter att uthärdat åtta år med en svart president, nu vägrar acceptera att en kvinna röstas fram, stödd av allsköns etniska minoriteter. I den bittra strid som utkämpas representerar Trump för många ”det vita hoppet”, men förhoppningsvis stoppas han av en vacker mur av icke-vita väljare.

Slutet för rektor Hamsten

Publicerad i USA 2016-02-17 av IE

Slutet för rektor Hamsten 01

I lördags avgick KI:s rektor Anders Hamsten, i det han själv kallar ”Macchiariniaffären” eller ”KI-skandalen”, men det handlade knappast om verklig självrannsakan. Även i avskedets stund – DN-debatt 13/2 – lade han ut dimridåer.

Hamsten hävdar att det underlag han friade Macchiarini på i augusti 2015 inte var fullständigt och att ”nya uppgifter” inkommit. Detta är märkligt av två skäl. Dels för att underlaget räckte för övriga granskare att upptäcka forskningsfusket. Dels för att ”nya dokument” då var Hamstens skäl att fria Macchiarini. Man får nog förmoda att hänsyn till KI:s, och Hamstens eget, anseende hela tiden påverkat omdömet.

Hamsten menar att han så sent som i onsdags, tre dagar innan han skriver i DN, fått en annan bild av hälsotillståndet för Macchiarinis första plaststrupepatient. Där ligger han veckor efter de delar av svenska folket som sett SVT:s dokumentärer, där Bosse Lindquist framför kameran dessutom försökt informera just Anders Hamsten i ärendet.

Hamsten skriver att de skulle varit ”ännu noggrannare” och att han själv gjort en ”nästan total felbedömning” men försöker hela tiden låtsas som att hans allmänna ansvar i skandalen, i rollen som rektor, är av större betydelse än det specifika, som friande domare. Klart är att KI:s styrelses sena beslut att tillsätta en utredning även av rektorn är vad som tvingat Hamsten att gå, annars hade han fortsatt.

Vad som dessutom saknas är ett erkännande av de fyra läkare (Matthias Corbascio, Thomas Fux, Karl-Henrik Grinnemo och Oscar Simonsson) som riskerade sina karriärer för att anmäla Macchiarini och som varnades av sjukhuset. Det är upp till var och en att bedöma om de kan ta åt sig av Hamstens beröm till Karolinskas många ”lojala och engagerade medarbetare”.

Frankenstein på Karolinska: Macchiarini

Publicerad i USA 2016-02-14 av IE

Frankenstein på Karolinska 04

SVT:s dokumentärserie om doktor Macchiarinis operationer (Dokument inifrån #186) gjorde mig både äcklad och förundrad. Äcklad av bilderna på avskurna, skarvade och inflammerade strupar, förundrad över den briljanta studien i mänsklig hänsynslöshet.

Backgrunden i korthet. Paolo Macchiarini, kirurg och forskare i regenerativ medicin, har genomfört transplantationer av luftstrupar, de första i sitt slag. Det handlar från början om världsnyheter. Från 2008 hittar man artiklar, animeringar och filmklipp på nätet. I ett nyhetsinslag kallas byte av luftstrupe kirurgins ”heliga graal”, en av de svåraste uppgifterna inom medicinen, vilken Macchiarini nu tycks ha löst.

2010 rekryteras han till Karolinska Institutet med förväntning om snabba resultat. Men enligt dokumentären har han samtidigt fått problem då de redan transplanterade luftstruparna börjat kollapsa. Det är nu de syntetiska luftstruparna – gjorda av vanlig polyetentereftalat (PET) – kommer in i bilden. Metoden har inte prövats på människor eller djur. För att fortsätta transplantera tar Macchiarini en oerhörd risk och den första operationen utförs på Karolinska Sjukhuset.

Frankenstein på Karolinska 05

Macchiarini är nu en stjärna och varje operation ackompanjeras av foton från sjukbädden (inte olikt en jägares poserande med sitt byte) och välbesökta presskonferenser. Men allt har gått fel. Det är ett korthus som ohjälpligt faller samman. Plaststruparna fungerar inte, patienterna lider och avlider, ingen av dem blir egentligen hjälpt. Trots att Macchiarini vet vad som pågår fortsätter han med operationerna, som blir åtta totalt innan han stoppas. Men historien slutar inte där.

Andra gången jag ser Bosse Lindquists tredelade dokumentär börjar jag söka efter referenser. Hur kan man sätta läkaren och människan Macchiarini i perspektiv? Hur ska man förstå kulturen på Karolinska? Vi har inget skäl att vara blåögda. Vi har alla skämtat om läkaren som behöver patienter för sin forskning. Vi känner till Mengele i Auschwitz och i Läkartidningen (29/1) skriver Bo Risberg att man ”får gå tillbaka till första halvan av 1940-talet för att finna något liknande”. Tyvärr är det förstås tveksamt om det stämmer.

Frankenstein på Karolinska 02

Enligt en artikel i Vanity Fair är Macchiarini tveklöst en mytoman men knappast någon dubbelnatur av typen Doktor Jekyll och Mister Hyde. Är han istället en Doktor Faust, i pakt med djävulen? Själv föreslår Macchiarini –  under ett besök hos en frisör i Krasnodar – Doktor Frankenstein, skaparen av Frankensteins monster. DN:s Björn af Kleen har uppfattat det skämtsamt. Jag är inte säker. För är det inte just var Macchiarini befinner sig, på den experimentella gränsen mellan det levande och det döda?

Med varje artificiell strupe skapar han nytt liv, och ett liv som är hans skapelse. Om det blir bättre eller sämre är från början svårare att avgöra men patienternas/försökspersonernas öden hänger nu på Macchiarinis implantat. Macchiarini omnämns av vissa kollegor som ett geni och en gudabenådad kirurg, men vad menas då med detta? Snabbhet i tanken? Flinka fingrar? Visad kyla under press? I alla händelser är hans moral förkastlig. Hans sätt att till synes oförstående, nästan oberörd eller raljerande, möta den nalkande kritikstormen är vad som suger oss in i dramat.

Hösten 2013 hade fyra läkare på Karolinska börjat tvivla på Macchiarinis metoder och jämfört patientjournalerna med hans forskningsartiklar. Att det handlade om forskningsfusk stod genast klart för dem och de skrev till slut 400 sidor om saken. Problemet var att Karolinskas ledning inte lyssnade. När också den oberoende granskaren kom till samma slutsats – oredlighet i forskning – tog KI:s rektor Anders Hamsten över huvudrollen. På oklara grunder friade han Macchiarini från de anklagelser som riktats mot honom. Det är skälet till att Hamsten igår ställde sin tjänst till förfogande. Omständigheterna förtjänar en egen text.

Kvantitativ kvalitet på KTH: Femte juni 2015

Publicerad i USA 2015-06-13 av IE

Kvantitativt på KTH 1

Idag stänger Arkitekturskolan på Östermalmsgatan 26 (KTH) och de slutgiltiga årtalen skrivs därför 1969-2015. Sedan jag gick ut därifrån 2002 tycks inte mycket direkt ha förändrats, utan snarare upprepats med förutsägbarheten hos en medelgod tragedi. Ledningskriserna har kommit och gått; skolans historia summeras bäst som ett antal diskreta epoker, där ingen gör skäl för guldålder. Jag har återvänt hit med några års mellanrum men inte längtat tillbaka. Med vid detta sista besök är en sak säker: Jag har aldrig sett mer material hängande på väggarna och aldrig med sådan genomgående grafisk kvalitet, gränsande mot kollektiv (?) virtuositet.

För arkitekter gäller att bemästra ett stort antal väsensskilda framställningsformer (ritning, skiss, måleri, rendering, modellering, fysisk modell, fotografi, reportage, prosa, poesi), med vilket få andra yrken kan jämföras och som kraftprov överträffar Arkitekturskolans examensdagar sannolikt Konstfacks vårutställning. Kanske har Arkitekturskolans satsning på elevportföljer varit lyckosam, kanske har införandet av betyg spelat in. Men i det samlade materialet finns också en aning av den produktive pastor Skåre i Röda Rummet, som vid mötet med Arvid Falk skryter:

– Det här har jag skrivit! Vad sägs om det? Är det inte mycket? Ni skriver också – litet! Om ni får hålla på, så kommer ni också att skriva så här mycket!

Få är de som törs lita till kärnan i det man arbetat med. En full vägg slår ofta en halvfull. Mängd är ett sätt att försäkra sig mot det svårbedömda hotet om bristande kvalitet. Då juryn samlas kommer även nedlagd möda att vägas in i bedömningen.

När jag vid lunchtid når Arkitekturskolan denna dag kommer jag från en annan del av KTH – Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö – där arbetsomfånget också tillskrivs ett värde. Scenen är slutseminariet för Eric Paglias doktorandstudier; handledaren Sverker Sörlin från värdinstitutionen, opponenten Aant Elzinga från Göteborgs universitet.

Kvantitativt på KTH 2

Paglia har utvecklat projektet avsevärt sedan jag såg det senast (ungefär ett år tidigare) och så bör det väl vara, men ingenting sådant kan någonsin tas för givet. Det historiska perspektivet har utökats och fått påverka projektets ”kappa” och i processen har det en gång osammanhängande fått ett sammanhang. Arbetstiteln är The Northward Course of the Anthropocene och jag finner den både stark och suggestiv. Under seminariet reser några personer tvivel kring om den är tydlig nog men jag hoppas att Paglia skall behålla den och, om nödvändigt, låta en underrubrik göra tjänsten av ytterligare precision. Avhandlingen kombinerar två relaterade frågor, vilka båda tycks lika heta: Antropocenen och den resursmässiga exploateringen av Arktis. En trendspaning av den humanistiska forskningen i västvärlden vore här onekligen på sin plats, men tyvärr är mitt syfte för stunden ett annat.

Elzinga gör ett otroligt påläst intryck (i själva verket befinner han sig på en nivå som man omöjligt kan begära och som knappast kan drivas av annat än passion). Han tar sig tiden att ösa upp ämnesrelaterad forskning utan att för ett ögonblick låta arrogant eller förälskad i sin egen röst. Mot slutet av samlingen delar han ut ett tättskrivet ark med systematiserade referenser för att få Paglia (som är amerikan) att överge det anglofila fokus hans arbete trots allt lider av och öppna upp det för fler europeiska, och asiatiska, tänkare än den, nu helt ensamme, franske historikern Fernand Braudel.

Nyttan med detta tycks ena de tjugo personerna i rummet. Det är önskvärt att bredda, tillföra perspektiv, visa sin kännedom om det parallellt existerande. Till dels är det motsvarigheten till Arkitekturskolans extra, trygghetsskapande, planscher men har mer gemensamt med arkitekturens (och IT-världens) tal om att ”addera ett lager”. Denna palett, eller fond, av fotnotat vetande och markörer för stickspår är inte enbart repetitiv. Till och med i de fall där den ursprungliga tesen, eller berättelsen, inte i grunden ändras av den vetenskapliga breddningen så påverkas ändå det associativa läsandet. Genom att vidga diskussionen och sätta det egna bidraget i perspektiv ökar det i värde. En sådan fond bör ha liknande betydelse för varje vetenskapligt eller konstnärligt verk som förlitar sig på relationer eller jämförelser.

Verkligheter på KTH 7

Kvantitativt på KTH 7

Man bör här beakta det grundliga arbete som normalt skapar autenticiteten i en film, där både visuella och episka bakgrunder ofta inspirerats av verkliga (inte sällan historiska) livsöden, epoker, eller miljöer. Genom detta kan vi också granska de spatiala/intellektuella tomheter som Lucasfilms presenterade i Klonerna anfaller (2002), där handlingens och sceneriernas torftighet matchade intrycket av de uppradade klonerna. Genom synkroniseringen av den tynande dramaturgin och det tidsbesparande användandet av kloner i den digitaliserade filmproduktionen (en omedveten blinkning åt Benjamins essä Konstverket i reproduktionsåldern) riskeras både verkets integritet och estetiska trovärdighet. Filmens masscener förlorar genom förenkling sin kvalititiva prägel och intresseväckande djup.

På vägen ut från seminariet påpekar en vän att ”Elzinga är gammal marxist.” Vad trevligt, säger jag, som inte tar avstånd från läsningar av Marx, men heller aldrig övertygats av någon klassisk marxism, vare sig leninism, stalinism eller trotskism. Elzinga har mycket riktigt skrivit Tradition och revolution tillsammans med Ronny Ambjörnsson och Anna Törngren (1968) och var med vid grundandet av KPLM(r) (1970). Häpnadsväckande nog är han född 1936 och pensionerades 2002 (!), samma år jag tog arkitektexamen.

De kringresande kritiker som kommer till Arkitekturskolan är i allmänhet yngre och sällan så ödmjuka. Deras filosofi handlar mindre om uppbyggnad och lärande än om subjektiv läsning. Kritik är den hårda skolan för arkitekter. Jag undviker de sista presentationerna 13.20 och går till Övre ateljén, med den fantastiska utsikten över Wahlmans Engelbrektskyrka. När allt är över går jag åter ner, till den plats där Nedre Ateljén en gång stod. Den förstördes i branden 2011 och ersattes av temporära strukturer, bland annat det ”Röda tältet” där luften är provocerande kvalmig. Man gör entré en halv våning upp och ser ut över de tätt ställda skärmarna. Luften vittnar också om den hets som lett fram till dagen; nervositeten och de pressade sömnschemana. Bland de studenter som nu dröjer kvar är språket engelska men modersmålen betydligt fler.

Verkligheter på KTH 2 fix

Skolan utgör en internationell miljö med en gemensam referenskarta över arkitekter och projekt. Många av kritikerna och handledarna är välkända namn, de flesta av dem närvarande denna sista dag. En arkitekt jag inte sett på tretton år har åldrats kraftigt och går nu med käpp. De flesta blir yrket trogna till de dör, men själv är jag en otrogen tvivlare.

På Arkitekturskolan är det sällan man fastnar för idéinnehållet. Det drunknar eller döljs av modellernas och ritningarnas skuggor, av de hyperrealistiska perspektivens förföriska klarhet. Jag går från ett seminarium där man efterfrågar en klargörande grafik över intressenterna i Arktis (Paglia säger att han i så fall behöver hjälp, då han inte behärskar de nödvändiga verktygen) till detta ogenomträngliga visuella överdåd. Svulten kastar jag mig över referenser till Ledoux och Bladerunner och tillika över varje politiskt ställningstagande.

Via Hagalund, eller ”Blåkulla”, i Solna gör sig verkligheten påmind. Genom ex-jobbet We don’t need another 4000 neighbours har Elin Friberg utfört en demokratiskt handling. Om hennes visualiseringar – ett kompletterande, klargörande material – är korrekta är de också oumbärliga för medborgarna (i detta fall de boende i Hagalund) då de synliggör den mörka materien hos den föreslagna förtätningen. I en aktuell bok om medborgardialog (Medborgardialog – demokrati eller dekoration?) skriver Combine Arkitekter att arkitektkåren:

Genom vår förmåga att visualisera, och med kunskap om planeringens förutsättningar och drivkrafter, skulle … kunna fungera som en kanal, inte bara för de kapitalstarka, utan också för mer resurssvaga grupper och individer.

Detta ex-jobb, där nybyggnationerna sprakar i alarmerande gult, tycks som ett utmärkt exempel på detta.

Kvantitativt på KTH 4 fix

I en annan del av huset visar Johanna Nenander prov på aktivistiska interventioner mot ”exkluderande design”, objektsliga spetsfundigheter och praktiskt motstånd med enkla medel. I dagsläget är det ett embryo till en handbok för  stadsbyggnadsaktivism.

Sist besöker jag på nytt entrévåningen och ett examensarbete gjort av en vän (Rasmus Siimes). Jag fotograferar samtliga planscher med mobilen och flyttar mig ur vägen för att undvika skuggan av min kropp. Han sade att bilderna inte gjorde sig vid montage på ritsalarna och det var därför han bad om denna särskilda plats i korridoren. Här är väggarna av rå betong gjuten i brädform. Projektet är även här ett sorts motstånd: Ett återupptäckande eller återupplivande av allmännyttans bortglömda arkitektur. Genom en serie bilder i akvarell skildras ett arkitektoniskt stiltje i specifika rumsligheter. Det är ett förevigande som involverar livet i byggnaderna med en bevarad mångtydighet. Hängningen, med liten distans från väggen, är en av de finaste.

Kvantitativt på KTH 5 fix

Ett bakomliggande syfte med min vandring är att föreslå folk att rekrytera, värva dem till arbetslivet där trycket nu är högt. På kontoret skämtade vi om möjligheten att erbjuda någon ett jobb där på platsen. Så lär det ha sett ut i slutet av 80-talet, tider av head-hunting på skolan innan 90-talets nedgång tvingade många av de unga bort från yrket. I verkligheten glömmer jag dock detta ändamål och vandrar planlöst mellan planscherna och salarna. På många sätt är arbetslivet väsenskilt från skolan. Varken kvalitet eller kvantitet kan problemfritt översättas. Medan sin slutgiltiga nivå går arkitektstudenterna vidare till den huvudsakligen kommersiella arkitektens verklighet.

Min oro står alltid till helheten; att de inbyggda och gradvis förstärkta olikheterna mellan KTH:s disparata delar går oförändrade in i framtiden. Teknologer, arkitekter och humanister var för sig. För framgång krävs i konkurrensen specialisering, även inom respektive discipliner. Naturvetenskaperna leder här vägen med ett otal skarpa spetsar utan bredd. Som motvikt utvecklas olika former av kreativa dialoger, transdisciplinära samarbeten och konstnärliga projekt som skall motverkar atomiseringen. Även för KTH är det övergripande syftet att skapa syntes och den hållbara ekologi vi alla söker, och egentligen måste finna. Men ännu är verkligheten delad i ologiska stycken, ”allt en trasa”, som Almqvist skrev.

Min tro är att specialisering, kommodifiering och konkurrens i längden inte kan fungera. För det gemensamma måste varje specialist bli en generalist, varje hyperaktiv professionell en medborgare och en medmänniska. Tempot måste sänkas inte höjas. I en text från 2012 skriver Janken Myrdal om den ”mångkälliga” (source pluralism) metoden som ett sätt att integrera det transdisciplinära inom individen. Det påminner mig om de förhoppningar som knutits till föreningen av estetik och ekologi och till skapandet av en helare människa; något som både Felix Guttari och Herbert Marcuse betraktade som vägen framåt. Vi behöver inga genier men varmhjärtade kritiker.

Kvantitativt på KTH 8 fix

Musiken inför kvällens fest förbereds i entrén och ute på gården. En bit in på det kommande dygnet kommer sagan att vara all, men huset står kvar för att intas av nya brukare. Uppe på KTH:s campus ståtar redan den nya Arkitekturskolan, klädd i corténstål, djärv till sin form men redan underdimensionerad. Något i planeringen har gått snett; elever, lärare och forskare kommer att trängas på de nya kvadratmetrarna. Jämförelsen med det fyllda slavskeppet är för stark, men exemplet med det moderna call-centret där anställda ”skohornas” in på fem kvadrat, är bekymrande användbart.

Ett delmål med flytten har varit att på tydligare vis integrera arkitekterna i KTH, att utöka utbytet och strama upp administrationen. Att vara generalist innebär inte att dygnet tidsmässiga ramar kan bräckas. Bilden av arkitekten är jonglören med många bollar i luften, men ofta faller någon av dem till marken. Arkitekturskolans prodekan och prefekt Anders Johansson är dessutom privatpraktiserande arkitekt och därför en deltidare med en 100 miljoners budget.

Jag går innan allt tar slut. På sätt och vis avundas jag de som blir kvar, inte bara på skolan utan på arbetsplatserna. De som helhjärtat festar/arbetar och stannar till de sista minuternas övertid, lämnar skolan/kontoret när allting är färdigt, levererat, fullbordat. De som vägrar att tvivla på sina mål, femårsplaner och individuella drömmar.

911 ”Freedom itself was attacked”

Publicerad i USA 2011-10-02 av IE

9 11 freedom itself was attacked 01

Freedom itself was attacked this morning by a faceless coward, and freedom will be defended.

Uttalandet tillhör George W. Bush och inleder hans tal till nationen, från flygvapenbasen i Barksdale, Louisiana, klockan 12:30 den 11 september 2001. I detta viktiga ögonblick sätter presidenten likhetstecken mellan USA och friheten, och terrorangreppet mot World Trade Centre blir därmed ett angrepp på friheten själv. Det är en sällsam logik som många svenskar, troligen felaktigt, tar för brösttoner och amerikansk förkärlek för starka ord.

Journalisten och författaren Stephen Kinzer ger oss en bild av den amerikanska mentaliteten i boken ”Overthrow” (2006). Han skildrar hur en förening av ekonomiska och politiska intressen gång på gång lett till att USA blandat sig i det politiska styret i andra länder. Från upplösandet av den Hawaiiska monarkin 1893 till kriget mot Irak 2003 räknar Kinzer ett femtontal statskupper där USA spelat den avgörande rollen, antingen genom militär intervention eller genom underrättelseoperationer. På listan finns bland annat störtandet av de demokratiska regeringarna i Iran, Guatemala och Chile.

Trots landets dystra historia av kränkningar mot suveräna stater, menar Kinzer att amerikanernas självbild skiljer sig från den hos tidigare imperier.

What distinguishes Americans from citizens of past empires is their eagerness to persuade themselves that they are acting out of humanitarian motives.

Det är tveksamt om han har rätt – även representanter för det brittiska kolonialväldet tycks ha hyst de högsta tankar om sin egen upplysning och humanism (även då blodpölarna växte till sjöar runt deras fötter) – men säkert har detta självbedrägeri sedan länge präglat den gängse amerikanens tänkande, inte minst bland välutbildade. I dokumentärfilmen ”911 The Day That Changed The World”, som baseras på storslaget bildmaterial från den 11 september, är det efter en stund arrogansen som slår mig. I de amerikanska maktmännens ögon är attacken på USA i första hand en oacceptabel kränkning, en provokation mot den, närmast absoluta, makt de har i sina händer. De formulerar friheten. De bestämmer världens gång. Dådet är en handling som utförts på fel plats, och med fel offer. Katastrofen och blodspillan är så viktig just för att den händer dem. Det talas om den värsta attacken på amerikansk mark.  Om förlusten av amerikanska liv. Orsaken till angreppen är inte politiska, utan handlar om hatet mot det amerikanska livstilen. Hatet mot öppenheten och friheten själv.
För ett ögonblick kommer försvarsminister Donald Rumsfeld sanningen närmare när han beskriver det militära högkvarteret Pentagon som”The Symbol of Power of America”. Vore talet om friheten sant borde den symbolen, den makten, utgå från Vita Huset, kongressen och senaten.

I filmen kan en ensam kritisk röst urskiljas. Den tillhör den dåvarande nationella terrorrådgivaren Richard A. Clarke, som senare tog ut avsked och skildrade Bushadministrationens arbete inifrån, i boken ”Against All Enemies” (The Free Press, 2004). Clarke riktar skarp kritik mot det sätt regeringen hanterade terrorhotet både före och efter den 11 september. Enligt honom var kriget mot Irak ett stort strategiskt misstag som drevs fram, inte på grund av dåligt underrättelsearbete, utan av privata motiv inom administrationen. Han menar även att regeringen använde terrorhotet för tvivelaktiga politiska syften inom det egna landet.

After the shock of September 11, Americans rallied around the flag in support of their country and their government. Unfortunately, that commendable sentiment brought a blind loyalty, an unquestioning willingness to accept whatever the leadership said was necessary to fight terrorism. By suppressing our natural skepticism, turning of our analytical filters, we participated in a major national mistake, the invasion of Iraq. (Min kursivering.)

Även av Richard A. Clarke leds man in i de snåriga skogar som förvillar vårt tänkande. Under flera år var det skäl som anfördes för ett amerikanskt tillbakadragande från Irak de höga dödssiffrorna, men inte hos det angripna irakiska folket, utan de väsentligt lägre siffrorna av döda amerikanska soldater. Clarke talar om irakiska döda, men när han vänder sig till det amerikanska folket är det amerikanska liv som har betydelse. Kriget, fört mot irakier i Irak, är främst en nationell angelägenhet och ett ”nationellt misstag”.

Det är samma tänkande som Sven Linqvist spårar i den svenska pressen, mitt under brinnande Vietnamkrig. Citatet är hämtat ur boken ”Självklara saker” (Aldus Aktuellt, 1970) och skrevs i polemik mot Expressens dåvarande chefsredaktör, Per Wrigstad.

”Lyndon Johnson ställs nästa år under hela det amerikanska folkets dom”, skriver Per Wrigstad. ”Väljarna har full och suverän frihet att jaga bort honom från presidentposten, om de så önskar.” (…) Tyvärr finns det anledning att tro, att Johnson fortfarande har de amerikanska väljarna bakom sig. Det väsentliga är, att det är det amerikanska, inte det vietnamesiska folkets dom som Johnsons Vietnampolitik är underkastad. Och de amerikanska väljarna blir inte bombade.

Även då betraktades alltså det amerikanska angreppskriget mot Vietnam som en amerikansk angelägenhet, och småningom får man förmoda, som ett nationellt misstag.

I  den svenska samtiden har Wrigstad många, oftast välformulerade, efterföljare. Men kanske är ett annat sätt att närma sig tioårsdagen av 11 september lika skrämmande. För kulturjournalisten Maria Schottenius tycks allvaret av 11 september ha blivit för mycket. Då jag nämner hennes namn för en vän, kallar han henne apolitsk, vilket skulle betyda att hon saknar politisk kompass eller åtminstone undandrar sig politiska resonemang.
I vår tid är det ett vanligt fenomen och fullt socialt accepterat att säga: ”Jag är egentligen inte intresserad av politik”, som om politiken vore ett specialintresse förbehållet ett fåtal strävsamma.

Schottenius reflektioner fördes in i DN:s papperstidning den 14 september, under rubriken ”Mina medieval i veckan”.

Alla fel 11 september

Donald Rumsfeld går ut och plockar souvenirer från planet som kraschade i Pentagon. Vice president Dick Cheney vill omedelbart starta krig mot Irak (!) medan han håller president George Bush kvar i luften. Ja, så mycket stolligheter som pågick i Vita huset den 11 september skulle man inte tro på, om man inte fick höra det med egna öron. (Mina kursiveringar.)

I samma stund vi framhåller den mänskliga tragedin den 11 september (2977 döda), måste vi samtidigt uppmärksamma att efterspelet, med krigen i Afghanistan och Irak, fick än svårare mänskliga konsekvenser (med dödssiffror räknade i 100000-tal).
Det duger inte att tala om ”fel” och ”stolligheter” om det som utspelades mellan männen i Vita huset den dagen. Det är att se mellan fingrarna med de etablissemang och ordningar som formar vår värld. Schottenius ordval ger oss intrycket att Bushklanens intentioner var välvilliga men att trycket från terrorattackerna kom dem att tappa huvudet. Inget tyder på att det är sant. Som Richard Clarke entydigt visar uppstod inte tankarna om krig mot Irak den 11 september. Istället följde de Bushadministrationen in i Vita huset. Kort sagt: Kriget mot Irak var inte en förflugen tanke som uppstod i förvirringen den 11 september (eller tiden efter), utan en försats som föregick detta datum och genomfördes arton månader senare. I det avseendet var terrorangreppen en möjlighet som öppnade sig för dessa politiska veteraner, dessa egennyttiga och luttrade herrar.

Nyhetsdagen den 31 maj 2011

Publicerad i USA 2011-06-05 av IE

Vi hinner inte med. Eller annorlunda uttryckt: Jag hinner inte med och jag har svårt att tro att någon annan gör det heller.
I SVT:s morgonsoffa sitter Marianne Rundström i samtal med K-G Bergström, Peter Wolodarski och Karin Pettersson. Fyra kända ansikten för den som följer samhällsdebatten i tidningar och teve. K-G Bergström är, i konkurrens med sina yngre kollegor, den inrikespolitiske kommentator som väger tyngst. Han får första repliken i soffan och sätter morgonens rubrik på SVT:s hemsida: ”Omöjligt sitta kvar om kungen ljuger”. I själva verket säger Bergström inte så, men det han säger kommer nära nog.

Kungen har intervjuats (30 maj) och han ljuger. Man kan se det på den flackande blicken och de omotiverade tankepauserna. Före den här dagen har jag aldrig tyckt synd om honom, men nu är det nära. Hans argumentation är häpnadsväckande tunn och därtill har vår statschef så rysligt svårt att uttrycka sig. Hans bristande ordförståelse ligger honom till last. Med kameran rullande säger han att det saknas grund för de påståenden han konfronteras med. Det har inte funnits några kriminella kontakter. Inga sex- eller strippklubbar. Inga privata tillställningar med lättklädda damer. Han har varit i Paris för många, många år sedan. Om somrarna brukar han och familjen bada på Öland.

Låt mig ändå tro att kungen reder ut detta. Av den enkla anledning att folk glömmer, och därför att media snart byter fokus. Journalisterna i morgonsoffan säger att ”nya” fakta kan fälla kungen. Att kungens senaste utspel nu kan bemötas och motbevisas. Ingen tar i den givna tråden, den att fakta i målet redan har samlats. Det finns redan vittnen och dokumentation. Men enligt medias logik är allt färskvara. Det är nu vittnena behöver träda fram. Allt måste vara nytt. Detta sätt att rensa bordet kommer också att ge kungen det andrum han behöver. Hans popularitetssiffror kommer en dag att vända uppåt igen. Men den 30 maj 2011 förblir dagen då kungen talade ut och förnekade allt.

I soffdiskussionen citerar Peter Wolodarski, chef för Dagens Nyheters ledarredaktion, sig själv, då han talar sig igenom innehållet av sin signerade spalt, publicerad i samma dags tidning. Huvudtesen han driver är att kungens dementier har mångdubblat insatsen. Nu handlar det om sanningen i monarkens utsagor. Är det sant eller falskt? Kan man lita på honom?
Troligtvis är svaret nej – inte bara nu, utan under alla de år han suttit på tronen – men det Wolodarski intresserar sig för är den politiska sprängkraften. Kan osanningen bevisas? Finns det bilder?

Peter Wolodarski hinner inte heller med. Förutom att samla sin liberala ledarredaktion till morgonmöten har han många tevesoffor att besöka. Artiklarna riskerar att bli en bisyssla. Men trots sin relativa ungdom är han erfaren nog att ha bildat sig uppfattningar som kan omformas och upprepas. Till dessa hör en orubblig tillväxtoptimism och tilltro till kärnkraft, vilket klargjordes i en serie huvudledare vid tiden för reaktorhaverierna i Fukushima. Huvudledaren denna morgon handlar om Tysklands beslut att avveckla kärnkraften till 2022 och under rubriken ”Tysk återvändsgränd” reser Wolodarski ännu en sten i sitt framtidstorn. Enligt honom är det tyska beslutet känslobaserat (som en direkt följd av händelserna i Japan) och därmed ogrundat. Ingenting gör honom, och andra inbitna liberaler, så ont som politiskt beslut som hotar den eviga kapitalackumulationen. Den tyska tillväxten kan möjligen hotas och därmed den svenska och europeiska. Tyskland och Angela Merkel har gett efter för trycket från en folklig opinion. Det var känslosamt och fel.

Peter Wolodarskis uppenbara förakt för känslornas påverkan på förnuftet kan avleda våra tankar från sanningen att denne skribenten så tydligt själv tar språnget från fakta till längtan och vision. Mot slutet av ledaren skriver han:

Energifrågan är central för att hela jordens befolkning ska uppnå god levnadsstandard och att människans påverkan på klimatet samtidigt minimeras (…) Kärnkraften av i går är inte samma som i dag. Morgondagens kan vara revolutionerande och ge möjligheter till en energiförsörjning som är säker och belastar atmosfären med minimalt av växthusgaser.

Vad är detta annat än känslor?
Man kan inte härleda sig fram till en sådan vision. Inte med ett ord belyses heller problemen med att följa den utstakade vägen. Bristen på uran. Problemen med torium som ersättning. Den olösta slutförvaringen av det förbrukade bränslet.
I artikeln berömmer han även betalningsviljan hos de skattebetalare som skall stå för den nya dyrare generationen kärnkraftverk. Men de höga investeringskostnaderna ger inte bara möjligheter för kärnkraften utan även för satsningar på andra energislag.

I Peter Wolodarskis vision för framtiden är allting bättre än idag. Alla skall nå en hög levnadsstandard. Man undrar om han verkligen tror på det scenariot. Viljan att inkludera alla i morgondagens drömtillvaro har alltid varit liberalers sätt att lugna de förfördelade, att ge dem hopp om en jämlikt framtid för att förebygga deras ingripande i det ojämnlika nuet.
Sanningen är att många på jorden svälter och att de flesta människor har långt till ett drägligt liv. Tillväxt och resursförbrukning har inte kommit alla till del. Framtiden medför inte självklart någon förändring.
I förlängningen av Peter Wolodarskis tankebana finner vi drömmen om en harmonisk samexistens mellan jordens biomassa och teknomassa. Forskningens framsteg skall föra oss dit. Att säga nej till kärnkraften är alltså att säga nej till framstegstanken.

Vårt samhälle och civilisation kräver enorma mängder av underhåll, dokumentation och uppföljning. Men trots att så mycket faktamaterial kan samlas är vi alltid i behov av mer. Och fakta behöver även sammanställas och granskas. Någon måste dra slutsatser. Dessa slutsatser kommer alltid bli bristfälliga och ofullständiga då vi inte vet hur vi skall göra. Vi känner inte framtiden och sällan ens det förflutna väl nog för att förutspå. Vi vet i själva verket nästan alltid mindre än vad vi vill tro. Alltid mindre än vi behöver veta.

I dokumentären ”Underkastelsen” granskar Stefan Jarl kemikalierna i vårt blod. Vi utsätts under våra liv, i ett modernt kemikalieberoende samhälle, för en lång rad substanser varav många kommer att lagras i våra kroppar. Vilken effekt de har på våra organismer kan vi i många fall inte säga. Kanske kommer de att ge oss sjukdomar, eller för tidig död. Vissa samband har kunnat klarläggas, ett fåtal substanser förbjudits. I övrigt vet vi inte. 

Östersjöfåglarna dör. En forskarteori är att det beror på att fåglarna lider av brist på tiamin, eller vitamin B1. Men, vi vet inte att det är orsaken. Vi vet egentligen mycket lite men kan inte utesluta att det har med oss att göra. Från myndighetshåll görs inget åt situationen därför att ingen med säkerhet vet vad som måste göras. Torsten Mörner, statsveterinär på statens veterinärmedicinska anstalt, tror att de långsamma reaktionerna på forskarnas larm har att göra med att hotbilder och larmrapporter inte längre når fram till medborgarna:

Jag behöver bara åka ut i skärgården för att se att något är fel. Men att vi skulle ha ställt till det i naturen så att djur får bristsjukdomar – det tror jag folk har svårt att ta till sig.

Rapporter som dessa har en stark förmåga att dämpa min tro på en lycklig framtid. Vi har skapat ett samhälle där viktiga budskapen inte når fram i bruset av meddelanden. Där blandas angelägna, överdrivna, osanna och oväsentliga utsagor. Vi har endast våra sinnen och våra hjärnor. Min känsla är att samhällets komplexitet och maskineldslika eld av information är ett problem få förstått vidden av. Varje budskap stjäl utrymme från ett annat. Vi hinner inte med.