Trump som ”det vita hoppet”    

Publicerad i USA 2016-11-09 av IE

Republican presidential candidate, businessman Donald Trump speaks during the Fox Business Network Republican presidential debate at the North Charleston Coliseum, Thursday, Jan. 14, 2016, in North Charleston, S.C. (AP Photo/Chuck Burton)

Ordet fascist har redan prövats på Donald Trump. Watergateavslöjaren Carl Bernstein kallar honom neofascist för hans auktoritära, demagogiska och rasistiska böjelser. Fascistforskaren Robert Paxton oroas av hans jakt på fiender och målet ”att göra nationen stor igen”.

Fascist eller inte bygger Trump på en amerikansk tradition av extrem chauvinism vi ofta blundar för. Den amerikanska nationalismen är sannolikt en av de starkaste i världen och så självklar att den sällan debatteras politiskt. Den kan spåras tillbaka till självständigheten och inbördeskriget, men också till fördrivningen av ursprungsbefolkningen och försvaret av raspolitiken. Sedan slutet av 1800-talet har USAs militära hegemoni, etnocentrism och gränslösa ekonomiska intressen lett till en oöverträffad mängd interventioner och statskupper i främmande land. Delar av militären, finanseliten och folket stöder Trump just utifrån dessa premisser, att han ovillkorligen sätter USA främst och vill föra landet till nya segrar.

I det mediespinn som skildrar Trump som en bigott och aggressiv clown som föraktar kvinnor, twittrar ut angrepp mot enskilda, och talar om ett riggat samhällssystem, går ibland konsekvensen i hans politik förlorad. Muren mot Mexiko, stoppet för muslimsk invandring, alieneringen från inhemska minoriteter, jakten på Obamas födelseattest och stödet från KKK och David Duke talar ett entydigt språk.

I en nation som aldrig gjort upp med sitt rasistiska förflutna har Trump ställt sig i täten för en nationalistisk vit våg av hat och på valdagen kan han ännu vinna. Enligt mätningar har Trump 17 procents ledning över Clinton bland alla vita väljare! Michael Moore beskriver i sin nya film hur en vit manlig väljarbas, efter att uthärdat åtta år med en svart president, nu vägrar acceptera att en kvinna röstas fram, stödd av allsköns etniska minoriteter. I den bittra strid som utkämpas representerar Trump för många ”det vita hoppet”, men förhoppningsvis stoppas han av en vacker mur av icke-vita väljare.

Slutet för rektor Hamsten

Publicerad i USA 2016-02-17 av IE

Slutet för rektor Hamsten 01

I lördags avgick KI:s rektor Anders Hamsten, i det han själv kallar ”Macchiariniaffären” eller ”KI-skandalen”, men det handlade knappast om verklig självrannsakan. Även i avskedets stund – DN-debatt 13/2 – lade han ut dimridåer.

Hamsten hävdar att det underlag han friade Macchiarini på i augusti 2015 inte var fullständigt och att ”nya uppgifter” inkommit. Detta är märkligt av två skäl. Dels för att underlaget räckte för övriga granskare att upptäcka forskningsfusket. Dels för att ”nya dokument” då var Hamstens skäl att fria Macchiarini. Man får nog förmoda att hänsyn till KI:s, och Hamstens eget, anseende hela tiden påverkat omdömet.

Hamsten menar att han så sent som i onsdags, tre dagar innan han skriver i DN, fått en annan bild av hälsotillståndet för Macchiarinis första plaststrupepatient. Där ligger han veckor efter de delar av svenska folket som sett SVT:s dokumentärer, där Bosse Lindquist framför kameran dessutom försökt informera just Anders Hamsten i ärendet.

Hamsten skriver att de skulle varit ”ännu noggrannare” och att han själv gjort en ”nästan total felbedömning” men försöker hela tiden låtsas som att hans allmänna ansvar i skandalen, i rollen som rektor, är av större betydelse än det specifika, som friande domare. Klart är att KI:s styrelses sena beslut att tillsätta en utredning även av rektorn är vad som tvingat Hamsten att gå, annars hade han fortsatt.

Vad som dessutom saknas är ett erkännande av de fyra läkare (Matthias Corbascio, Thomas Fux, Karl-Henrik Grinnemo och Oscar Simonsson) som riskerade sina karriärer för att anmäla Macchiarini och som varnades av sjukhuset. Det är upp till var och en att bedöma om de kan ta åt sig av Hamstens beröm till Karolinskas många ”lojala och engagerade medarbetare”.

Frankenstein på Karolinska: Macchiarini

Publicerad i USA 2016-02-14 av IE

Frankenstein på Karolinska 04

SVT:s dokumentärserie om doktor Macchiarinis operationer (Dokument inifrån #186) gjorde mig både äcklad och förundrad. Äcklad av bilderna på avskurna, skarvade och inflammerade strupar, förundrad över den briljanta studien i mänsklig hänsynslöshet.

Backgrunden i korthet. Paolo Macchiarini, kirurg och forskare i regenerativ medicin, har genomfört transplantationer av luftstrupar, de första i sitt slag. Det handlar från början om världsnyheter. Från 2008 hittar man artiklar, animeringar och filmklipp på nätet. I ett nyhetsinslag kallas byte av luftstrupe kirurgins ”heliga graal”, en av de svåraste uppgifterna inom medicinen, vilken Macchiarini nu tycks ha löst.

2010 rekryteras han till Karolinska Institutet med förväntning om snabba resultat. Men enligt dokumentären har han samtidigt fått problem då de redan transplanterade luftstruparna börjat kollapsa. Det är nu de syntetiska luftstruparna – gjorda av vanlig polyetentereftalat (PET) – kommer in i bilden. Metoden har inte prövats på människor eller djur. För att fortsätta transplantera tar Macchiarini en oerhörd risk och den första operationen utförs på Karolinska Sjukhuset.

Frankenstein på Karolinska 05

Macchiarini är nu en stjärna och varje operation ackompanjeras av foton från sjukbädden (inte olikt en jägares poserande med sitt byte) och välbesökta presskonferenser. Men allt har gått fel. Det är ett korthus som ohjälpligt faller samman. Plaststruparna fungerar inte, patienterna lider och avlider, ingen av dem blir egentligen hjälpt. Trots att Macchiarini vet vad som pågår fortsätter han med operationerna, som blir åtta totalt innan han stoppas. Men historien slutar inte där.

Andra gången jag ser Bosse Lindquists tredelade dokumentär börjar jag söka efter referenser. Hur kan man sätta läkaren och människan Macchiarini i perspektiv? Hur ska man förstå kulturen på Karolinska? Vi har inget skäl att vara blåögda. Vi har alla skämtat om läkaren som behöver patienter för sin forskning. Vi känner till Mengele i Auschwitz och i Läkartidningen (29/1) skriver Bo Risberg att man ”får gå tillbaka till första halvan av 1940-talet för att finna något liknande”. Tyvärr är det förstås tveksamt om det stämmer.

Frankenstein på Karolinska 02

Enligt en artikel i Vanity Fair är Macchiarini tveklöst en mytoman men knappast någon dubbelnatur av typen Doktor Jekyll och Mister Hyde. Är han istället en Doktor Faust, i pakt med djävulen? Själv föreslår Macchiarini –  under ett besök hos en frisör i Krasnodar – Doktor Frankenstein, skaparen av Frankensteins monster. DN:s Björn af Kleen har uppfattat det skämtsamt. Jag är inte säker. För är det inte just var Macchiarini befinner sig, på den experimentella gränsen mellan det levande och det döda?

Med varje artificiell strupe skapar han nytt liv, och ett liv som är hans skapelse. Om det blir bättre eller sämre är från början svårare att avgöra men patienternas/försökspersonernas öden hänger nu på Macchiarinis implantat. Macchiarini omnämns av vissa kollegor som ett geni och en gudabenådad kirurg, men vad menas då med detta? Snabbhet i tanken? Flinka fingrar? Visad kyla under press? I alla händelser är hans moral förkastlig. Hans sätt att till synes oförstående, nästan oberörd eller raljerande, möta den nalkande kritikstormen är vad som suger oss in i dramat.

Hösten 2013 hade fyra läkare på Karolinska börjat tvivla på Macchiarinis metoder och jämfört patientjournalerna med hans forskningsartiklar. Att det handlade om forskningsfusk stod genast klart för dem och de skrev till slut 400 sidor om saken. Problemet var att Karolinskas ledning inte lyssnade. När också den oberoende granskaren kom till samma slutsats – oredlighet i forskning – tog KI:s rektor Anders Hamsten över huvudrollen. På oklara grunder friade han Macchiarini från de anklagelser som riktats mot honom. Det är skälet till att Hamsten igår ställde sin tjänst till förfogande. Omständigheterna förtjänar en egen text.

Vad har USA lärt av Hiroshima och Nagasaki?

Publicerad i Atombomben 2015-08-08 av IE

hiroshima och nagasaki

Sedan kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 har det hetat att Japan, mer än något annat land, tvingats lära sig frukta atomkraften. Det brukar sägas att det japanska folket genom de unika erfarenheterna från Hiroshima och Nagasaki och den bittra kapitulationen 1945 dragit lärdom av kriget genom att i fortsättningen avvisa militarism och nationella maktambitioner. På minnesmonumentet över atombombens offer i Hiroshima står det skrivet: ”Vila i frid. Vi kommer aldrig att upprepa misstaget.”

Som Anita Goldman visar i DN den 6:e augusti är det mindre klart vad segrarmakten i Stilla Havskriget, bödeln från Hiroshima och Nagasaki, USA under samma tid dragit för slutsatser. Krigets lärdomar kan ju inte bli stora om endast förlorarna väntas lära. Goldmans artikel är en svidande kritik av atombombsattackernas eftermäle i väst och de rökridåer USA lagt ut från tiden för detonationen till idag. Mitt syfte är att ytterligare betona dessa aspekter.

När jag för ett år sedan besökte fredsmuseet i Hiroshima slog det mig att det finns en skrämmande kontinuitet i historien om bomben. Av de protestbrev mot kärnvapenprov som borgmästaren i Hiroshima skickat under 2000-talet har mer än två tredjedelar riktats till USA; Nordkorea och Ryssland ligger långt efter på listan, Iran förekommer förstås inte alls. Det är märkligt att den enda nation som använt atombomben tillika är kärnvapenfrågans främsta moralist som gjort allt för att ickespridningsavtalet skall följas medan man med provverksamheten samtidigt moderniserat sin egen kärnvapenarsenal. Kan man med någon som helst trovärdighet påstå att dessa förhållanden nog har belysts och granskats av västliga medier?

Medan Goldman gör sitt bästa för att öppna våra ögon för Hiroshimas plats i historien, och de lögner USA spridit om händelsen, fortsätter tidningen hon skriver i och andra att reproducera liknande fakta. Enligt den gängse historieskrivningen använde USA kärnvapen för att tvinga Japan till kapitulation och undvika en markinvasion. Det är vad DN anger i sin faktaruta om kriget den 2 augusti. Det är också vad som sägs i den amerikanska dokumentär SVT sänder på själva minnesdagen. Mindre känt är att dessa ”sanningar” motbevisades redan i juli 1946 då US Strategic Bombing Survey i sin officiella rapport deklarerade att ”Japan skulle ha kapitulerat även om inga atombomber fällts, även om Sovjet inte gått in i kriget och även om någon invasion inte hade planerats och övervägts”. President Trumans dagbok visar att han var medveten om dessa omständigheter men förstod det politiska värdet av bomben.

Atombomben var inte nödvändig för att tvinga Japan att kapitulera men utgjorde hävstången för USA:s militarism under det kalla kriget. Medan Japan efter Hiroshima levde med förstörelsen och ångern hade USA inom fyra år utvecklat krigsplaner på att fälla 300 atombomber över 100 sovjetiska städer med en samlad sprängkraft av 800 Hiroshimabomber. Man låtsades inte ens längre att det rörde sig om militära mål.

Medan japaner och tyskar efter andra världskriget dömdes för krigsbrott har ingen åtalats för bomberna mot Hiroshima och Nagasaki. Flygbombningen av civila togs inte till domstol då de värsta brotten begåtts av de allierade. Under de kommande decennierna skulle kärnvapenmakterna, och inte minst USA, försöka undanta kärnvapnen, med deras ofrånkomliga sammanblandning av civila och militära mål, från varje reglering av internationell rätt. Ännu har inte USA tvingats lära sig av Hiroshima och Nagasaki. Ännu förvaltar offren och deras efterkommande minnena av atombomben.

3,8 miljoner vietnamesiska krigsoffer

Publicerad i Vietnamkriget 2015-07-30 av IE

South Vietnamese forces follow after terrified children, including 9-year-old Kim Phuc, center, as they run down Route 1 near Trang Bang after an aerial napalm attack on suspected Viet Cong hiding places, June 8, 1972. A South Vietnamese plane accidentally dropped its flaming napalm on South Vietnamese troops and civilians. The terrified girl had ripped off her burning clothes while fleeing. The children from left to right are: Phan Thanh Tam, younger brother of Kim Phuc, who lost an eye, Phan Thanh Phouc, youngest brother of Kim Phuc, Kim Phuc, and Kim's cousins Ho Van Bon, and Ho Thi Ting. Behind them are soldiers of the Vietnam Army 25th Division. (AP Photo/Nick Ut)

Den senaste bedömningen av Vietnamkrigets dödstal är också den högsta. I en artikel i British Medical Journal 2008, Fifty years of violent war deaths from Vietnam to Bosnia (Obermeyer et al.) uppskattas att 3,8 miljoner vietnameser dog en våldsam död i krig mellan 1955 och 1984. Siffrorna hämtas från intervjuer utförda av världshälsoorganisationen WHO och delas upp enligt följande: (1955-64) 1 310 000, (1965-74) 1 700 000, (1975-84) 810 000.

Medan vi länge varit säkra på de amerikanska (och franska) förlusterna under Vietnamkriget har de vietnamesiska varit i stort sett okända. Med det menas inte att de undanhållits allmänheten i väst (vilket likväl innehåller ett visst korn av sanning) utan att man helt enkelt inte vetat. Döden var så utspridd och omfattande att vi fått nöja oss med gissningar. 2003 skrev Noam Chomsky att ”det antal liv USA:s krig skördade inte är känt på miljoner när” (2003:30).

Men kanske är det nu fyrtio år efter krigets slut tillfälle att se närmare på de uppskattningar som gjorts. Det är viktigt för att rätt kunna värdera Vietnamkrigets plats i historien, liksom för Vietnams och USA:s nationella historieskrivningar. Det är i dessa sammanhang troligt att kunskap är det bästa medlet mot glömska.

Till att börja med är det viktigt att notera dödandets incitament. Den amerikanska militären använde under hela kriget registrerade döda (”body count”) som ett avgörande mått på truppernas effektivitet. Höga dödssiffror var den allmänna vägen till befordran, vilket bidrog till att man dödade först och frågade sen. Berättelser om hur döda vietnamesiska civila i efterhand kategoriserades som Vietcong är väl dokumenterade.

Den första publicerade uppskattningen av Vietnamkrigets dödstal utfördes av den amerikanske forskaren Guenter Lewy 1978, i boken America in Vietnam. De siffror han presenterade var dessa: Allierade militära döda 282 000, nordvietnamesiska militära döda 444 000, civila döda i Nord- och Sydvietnam 587 000. Siffran för dödade fiendesoldater hade Lewy reducerat enligt uppfattningar på försvarsdepartementet. Det gav ett samlat dödstal på cirka 1,3 miljoner.

Lewys bok kräver sin plats i historien också av andra skäl, som den första revisionistiska historieskrivningen om Vietnamkriget. Lewy hade föresatte sig att jaga bort de skuldkänslor många amerikaner kände efter kriget genom att beskriva det som både befogat och moraliskt. Han menade att massmedia blåst upp de brutaliteter som begåtts av de amerikanska trupperna och tonat ned de som utförts av de vietnamesiska kommunisterna. För att belägga detta förlitade han sig på officiella källor, bland annat vad gällde antalet amerikanska militärer som ställts inför landets egna militärdomstolar under kriget. (Ett kvarts sekel senare var Lewy även ledande i de vietnamrelaterade anklagelserna om bristande patriotism, vilka riktades mot den demokratiska presidentkandidaten och vietnamveteranen John Kerry inför 2004 års presidentval, vilket anses haft stor betydelse för att den sittande presidenten George W. Bush kunde bli omvald.)

De intressantaste efterföljarna till Lewys arbete dröjde till 1995, och tjugoårsdagen av kriget, då två olika sammanställningar av Vietnamkrigets dödstal offentliggjordes. Den första hade utförts av ett amerikanskt forskarlag (Charles Hirschman et al.) som tog sin utgångspunkt i demografiska studier och presenterade siffror som påminde om Lewys. Studien begränsades till åren 1965-1975 och satte summan till 966 000 vietnamesiska döda, både civila och militära. Den andra presenterades av den vietnamesiska regeringen som kom med den överlägset högsta siffran hitintills; 3,1 miljoner döda fördelade på 1,1 miljoner nordvietnamesiska soldater och 2 miljoner vietnamesiska civila. Tillsammans med de allierade förlusterna slutade den totala siffran på 3,4 miljoner döda. Man redovisade dock aldrig det underlag med vilken beräkningen utförts, vilket kritiserats i väst.

Detta var i stora drag vad som åstadkommits i frågan fram till att Obermeyer, Murray och Gakidous artikel publicerades i BMJ våren 2008. Forskarna inleder med att betona den stora osäkerhet som råder kring alla uppskattningar av våldsam död i krig och efterlyser utvecklande av metoder. Själva har de utgått från intervjuer och rapporterade dödsfall bland syskon. Noterbart är att det rör sig om den största undersökning som gjorts i Vietnam, med tio gånger fler hushåll som underlag jämfört med Hirschmans studie. Hirschman et al. kritiseras även för att landsbygdsområden, med generellt högre dödstal, var underrepresenterade i deras studie och att resultaten inte heller korrigerats för underrepresentationen av familjer med hög dödlighet (t.ex. familjer där ingen överlevt).

Obermeyer et al. nämner också de uppenbara svagheterna med en annan metod för uppskattning av krigsdödlighet, använd för Uppsala/PRIO databasen, vilken baseras på ögonvittnen, medialt rapporterade dödsfall och statistik från gravplatser och vårdinrättningar. Underrapporteringen skulle i dessa fall vara allmän då dödligheten i de mest våldsamma och farliga områdena i allmänhet undgår mediabevakning och systematisk dokumentation. Sammanfattningsvis menar de att Uppsala/PRIO metoden har större potential att mäta kvalitativa skillnader, t.ex. upp- eller nedgångar i dödandet än som källa till absoluta tal.

Om de uppskattningar som sammanställts av Obermeyer et al., med 3,8 miljoner vietnamesiska krigsdöda under en trettio års period kan accepteras gör det Vietnamkriget till det dödligaste kriget under efterkrigstiden. Att så många kunde dö bör med tanke på den vapenmakt USA (och tidigare även Frankrike) använde mot det fattiga vietnamesiska folket, inte framställas som någon överraskning. För att kunna ge en klarare bild av hur detta gick till ber jag om fortsatt uppmärksamt läsande av kommande artiklar.

Referenser
BMJ
Chomsky, Noam. 2003.
Hirschman, Charles. 1995.
Levy, Guenter. 1978. America in Vietnam.

Fyrtio år sedan Vietnamkriget: Introduktion

Publicerad i Vietnamkriget 2015-07-28 av IE

Vietnamkriget slutade året innan jag föddes. Det kan ha dröjt kvar som en bitter eftersmak i nyhetsflödet men ersattes snart med nyare bilder av det kalla kriget, av USA:s interna problem under 70-talet och Reaganårens ideologiska konsolidering. Efter östblockets kollaps 1989 tycktes i stort sett allt USA hade gjort under efterkrigstiden, både öppet och i det fördolda, ha blivit förlåtet och legitimerat.

Minnet av Vietnam levde kvar i den amerikanska populärkulturen. Just som kriget mellan den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och de europeiska kolononisatörerna en gång monopoliserats av det vita Amerika blev Vietnamkriget och dess persongalleri till true fiction; unga amerikanska män som konfronterar skrämda bybor och förföljer grymma vålnader, ”Vietcong”, i djungeln, för att senare återvända hem som själsligen förbrända veteraner. Filmer som Deer Hunter, Apocalypse Now, Full Metall Jacket, Född den 4:e juliRambo, God Morning VietnamMASH och musikalen Hair är alla bearbetningar av det amerikanska traumat men säger oss inget om Vietnam eller det vietnamesiska folket. Vietnamfilmen som genre kan tolkas som en ytterligt självupptagen väg till amerikansk katharsis, vilken bedrägligt lovar att göra krigets mardrömmar uthärdliga.

Genom USA:s mediala dominans förvandlades Vietnamkriget till en i första hand amerikansk affär, vilken splittrat och ”försvagat” landet. Mot den kritiska berättelse som sprungit ur proteströrelsen mot kriget ställdes snart en ”revisionistisk” historieskrivning som försvarade USA:s handlande och moral. Noam Chomsky har påtalat hur myndigheterna och den ekonomiska eliten betraktade det folkliga motståndet, som leddes av studenter och intellektuella men hade breda sympatier, som en ”demokratins kris”. Det militära komplexet var sårat men på inget sätt förstört. Det levde vidare till den dag Ronald Reagan återbördade dess status genom invasionen av det försvarslösa lilliputtlandet Grenada i oktober 1983.

Vad hände i Vietnam? Att det var ett krig mellan supermakten USA och det kommunistiska Nordvietnam är alla överens om. Men redan man vill diskuterar Sydvietnams roll under kriget är det slut på samsynen. Fanns det ett oberoende livskraftigt Sydvietnam som USA skyddade eller var det alltid en marionett i USA:s händer? Skall konflikten läsas som en del av det kalla kriget eller som ett kolonialkrig? Vad vet vi idag som vi inte visste när det begav sig och hur har det tillåtits påverka den västerländska bilden av kriget?

Kvantitativ kvalitet på KTH: Femte juni 2015

Publicerad i USA 2015-06-13 av IE

Kvantitativt på KTH 1

Idag stänger Arkitekturskolan på Östermalmsgatan 26 (KTH) och de slutgiltiga årtalen skrivs därför 1969-2015. Sedan jag gick ut därifrån 2002 tycks inte mycket direkt ha förändrats, utan snarare upprepats med förutsägbarheten hos en medelgod tragedi. Ledningskriserna har kommit och gått; skolans historia summeras bäst som ett antal diskreta epoker, där ingen gör skäl för guldålder. Jag har återvänt hit med några års mellanrum men inte längtat tillbaka. Med vid detta sista besök är en sak säker: Jag har aldrig sett mer material hängande på väggarna och aldrig med sådan genomgående grafisk kvalitet, gränsande mot kollektiv (?) virtuositet.

För arkitekter gäller att bemästra ett stort antal väsensskilda framställningsformer (ritning, skiss, måleri, rendering, modellering, fysisk modell, fotografi, reportage, prosa, poesi), med vilket få andra yrken kan jämföras och som kraftprov överträffar Arkitekturskolans examensdagar sannolikt Konstfacks vårutställning. Kanske har Arkitekturskolans satsning på elevportföljer varit lyckosam, kanske har införandet av betyg spelat in. Men i det samlade materialet finns också en aning av den produktive pastor Skåre i Röda Rummet, som vid mötet med Arvid Falk skryter:

– Det här har jag skrivit! Vad sägs om det? Är det inte mycket? Ni skriver också – litet! Om ni får hålla på, så kommer ni också att skriva så här mycket!

Få är de som törs lita till kärnan i det man arbetat med. En full vägg slår ofta en halvfull. Mängd är ett sätt att försäkra sig mot det svårbedömda hotet om bristande kvalitet. Då juryn samlas kommer även nedlagd möda att vägas in i bedömningen.

När jag vid lunchtid når Arkitekturskolan denna dag kommer jag från en annan del av KTH – Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö – där arbetsomfånget också tillskrivs ett värde. Scenen är slutseminariet för Eric Paglias doktorandstudier; handledaren Sverker Sörlin från värdinstitutionen, opponenten Aant Elzinga från Göteborgs universitet.

Kvantitativt på KTH 2

Paglia har utvecklat projektet avsevärt sedan jag såg det senast (ungefär ett år tidigare) och så bör det väl vara, men ingenting sådant kan någonsin tas för givet. Det historiska perspektivet har utökats och fått påverka projektets ”kappa” och i processen har det en gång osammanhängande fått ett sammanhang. Arbetstiteln är The Northward Course of the Anthropocene och jag finner den både stark och suggestiv. Under seminariet reser några personer tvivel kring om den är tydlig nog men jag hoppas att Paglia skall behålla den och, om nödvändigt, låta en underrubrik göra tjänsten av ytterligare precision. Avhandlingen kombinerar två relaterade frågor, vilka båda tycks lika heta: Antropocenen och den resursmässiga exploateringen av Arktis. En trendspaning av den humanistiska forskningen i västvärlden vore här onekligen på sin plats, men tyvärr är mitt syfte för stunden ett annat.

Elzinga gör ett otroligt påläst intryck (i själva verket befinner han sig på en nivå som man omöjligt kan begära och som knappast kan drivas av annat än passion). Han tar sig tiden att ösa upp ämnesrelaterad forskning utan att för ett ögonblick låta arrogant eller förälskad i sin egen röst. Mot slutet av samlingen delar han ut ett tättskrivet ark med systematiserade referenser för att få Paglia (som är amerikan) att överge det anglofila fokus hans arbete trots allt lider av och öppna upp det för fler europeiska, och asiatiska, tänkare än den, nu helt ensamme, franske historikern Fernand Braudel.

Nyttan med detta tycks ena de tjugo personerna i rummet. Det är önskvärt att bredda, tillföra perspektiv, visa sin kännedom om det parallellt existerande. Till dels är det motsvarigheten till Arkitekturskolans extra, trygghetsskapande, planscher men har mer gemensamt med arkitekturens (och IT-världens) tal om att ”addera ett lager”. Denna palett, eller fond, av fotnotat vetande och markörer för stickspår är inte enbart repetitiv. Till och med i de fall där den ursprungliga tesen, eller berättelsen, inte i grunden ändras av den vetenskapliga breddningen så påverkas ändå det associativa läsandet. Genom att vidga diskussionen och sätta det egna bidraget i perspektiv ökar det i värde. En sådan fond bör ha liknande betydelse för varje vetenskapligt eller konstnärligt verk som förlitar sig på relationer eller jämförelser.

Verkligheter på KTH 7

Kvantitativt på KTH 7

Man bör här beakta det grundliga arbete som normalt skapar autenticiteten i en film, där både visuella och episka bakgrunder ofta inspirerats av verkliga (inte sällan historiska) livsöden, epoker, eller miljöer. Genom detta kan vi också granska de spatiala/intellektuella tomheter som Lucasfilms presenterade i Klonerna anfaller (2002), där handlingens och sceneriernas torftighet matchade intrycket av de uppradade klonerna. Genom synkroniseringen av den tynande dramaturgin och det tidsbesparande användandet av kloner i den digitaliserade filmproduktionen (en omedveten blinkning åt Benjamins essä Konstverket i reproduktionsåldern) riskeras både verkets integritet och estetiska trovärdighet. Filmens masscener förlorar genom förenkling sin kvalititiva prägel och intresseväckande djup.

På vägen ut från seminariet påpekar en vän att ”Elzinga är gammal marxist.” Vad trevligt, säger jag, som inte tar avstånd från läsningar av Marx, men heller aldrig övertygats av någon klassisk marxism, vare sig leninism, stalinism eller trotskism. Elzinga har mycket riktigt skrivit Tradition och revolution tillsammans med Ronny Ambjörnsson och Anna Törngren (1968) och var med vid grundandet av KPLM(r) (1970). Häpnadsväckande nog är han född 1936 och pensionerades 2002 (!), samma år jag tog arkitektexamen.

De kringresande kritiker som kommer till Arkitekturskolan är i allmänhet yngre och sällan så ödmjuka. Deras filosofi handlar mindre om uppbyggnad och lärande än om subjektiv läsning. Kritik är den hårda skolan för arkitekter. Jag undviker de sista presentationerna 13.20 och går till Övre ateljén, med den fantastiska utsikten över Wahlmans Engelbrektskyrka. När allt är över går jag åter ner, till den plats där Nedre Ateljén en gång stod. Den förstördes i branden 2011 och ersattes av temporära strukturer, bland annat det ”Röda tältet” där luften är provocerande kvalmig. Man gör entré en halv våning upp och ser ut över de tätt ställda skärmarna. Luften vittnar också om den hets som lett fram till dagen; nervositeten och de pressade sömnschemana. Bland de studenter som nu dröjer kvar är språket engelska men modersmålen betydligt fler.

Verkligheter på KTH 2 fix

Skolan utgör en internationell miljö med en gemensam referenskarta över arkitekter och projekt. Många av kritikerna och handledarna är välkända namn, de flesta av dem närvarande denna sista dag. En arkitekt jag inte sett på tretton år har åldrats kraftigt och går nu med käpp. De flesta blir yrket trogna till de dör, men själv är jag en otrogen tvivlare.

På Arkitekturskolan är det sällan man fastnar för idéinnehållet. Det drunknar eller döljs av modellernas och ritningarnas skuggor, av de hyperrealistiska perspektivens förföriska klarhet. Jag går från ett seminarium där man efterfrågar en klargörande grafik över intressenterna i Arktis (Paglia säger att han i så fall behöver hjälp, då han inte behärskar de nödvändiga verktygen) till detta ogenomträngliga visuella överdåd. Svulten kastar jag mig över referenser till Ledoux och Bladerunner och tillika över varje politiskt ställningstagande.

Via Hagalund, eller ”Blåkulla”, i Solna gör sig verkligheten påmind. Genom ex-jobbet We don’t need another 4000 neighbours har Elin Friberg utfört en demokratiskt handling. Om hennes visualiseringar – ett kompletterande, klargörande material – är korrekta är de också oumbärliga för medborgarna (i detta fall de boende i Hagalund) då de synliggör den mörka materien hos den föreslagna förtätningen. I en aktuell bok om medborgardialog (Medborgardialog – demokrati eller dekoration?) skriver Combine Arkitekter att arkitektkåren:

Genom vår förmåga att visualisera, och med kunskap om planeringens förutsättningar och drivkrafter, skulle … kunna fungera som en kanal, inte bara för de kapitalstarka, utan också för mer resurssvaga grupper och individer.

Detta ex-jobb, där nybyggnationerna sprakar i alarmerande gult, tycks som ett utmärkt exempel på detta.

Kvantitativt på KTH 4 fix

I en annan del av huset visar Johanna Nenander prov på aktivistiska interventioner mot ”exkluderande design”, objektsliga spetsfundigheter och praktiskt motstånd med enkla medel. I dagsläget är det ett embryo till en handbok för  stadsbyggnadsaktivism.

Sist besöker jag på nytt entrévåningen och ett examensarbete gjort av en vän (Rasmus Siimes). Jag fotograferar samtliga planscher med mobilen och flyttar mig ur vägen för att undvika skuggan av min kropp. Han sade att bilderna inte gjorde sig vid montage på ritsalarna och det var därför han bad om denna särskilda plats i korridoren. Här är väggarna av rå betong gjuten i brädform. Projektet är även här ett sorts motstånd: Ett återupptäckande eller återupplivande av allmännyttans bortglömda arkitektur. Genom en serie bilder i akvarell skildras ett arkitektoniskt stiltje i specifika rumsligheter. Det är ett förevigande som involverar livet i byggnaderna med en bevarad mångtydighet. Hängningen, med liten distans från väggen, är en av de finaste.

Kvantitativt på KTH 5 fix

Ett bakomliggande syfte med min vandring är att föreslå folk att rekrytera, värva dem till arbetslivet där trycket nu är högt. På kontoret skämtade vi om möjligheten att erbjuda någon ett jobb där på platsen. Så lär det ha sett ut i slutet av 80-talet, tider av head-hunting på skolan innan 90-talets nedgång tvingade många av de unga bort från yrket. I verkligheten glömmer jag dock detta ändamål och vandrar planlöst mellan planscherna och salarna. På många sätt är arbetslivet väsenskilt från skolan. Varken kvalitet eller kvantitet kan problemfritt översättas. Medan sin slutgiltiga nivå går arkitektstudenterna vidare till den huvudsakligen kommersiella arkitektens verklighet.

Min oro står alltid till helheten; att de inbyggda och gradvis förstärkta olikheterna mellan KTH:s disparata delar går oförändrade in i framtiden. Teknologer, arkitekter och humanister var för sig. För framgång krävs i konkurrensen specialisering, även inom respektive discipliner. Naturvetenskaperna leder här vägen med ett otal skarpa spetsar utan bredd. Som motvikt utvecklas olika former av kreativa dialoger, transdisciplinära samarbeten och konstnärliga projekt som skall motverkar atomiseringen. Även för KTH är det övergripande syftet att skapa syntes och den hållbara ekologi vi alla söker, och egentligen måste finna. Men ännu är verkligheten delad i ologiska stycken, ”allt en trasa”, som Almqvist skrev.

Min tro är att specialisering, kommodifiering och konkurrens i längden inte kan fungera. För det gemensamma måste varje specialist bli en generalist, varje hyperaktiv professionell en medborgare och en medmänniska. Tempot måste sänkas inte höjas. I en text från 2012 skriver Janken Myrdal om den ”mångkälliga” (source pluralism) metoden som ett sätt att integrera det transdisciplinära inom individen. Det påminner mig om de förhoppningar som knutits till föreningen av estetik och ekologi och till skapandet av en helare människa; något som både Felix Guttari och Herbert Marcuse betraktade som vägen framåt. Vi behöver inga genier men varmhjärtade kritiker.

Kvantitativt på KTH 8 fix

Musiken inför kvällens fest förbereds i entrén och ute på gården. En bit in på det kommande dygnet kommer sagan att vara all, men huset står kvar för att intas av nya brukare. Uppe på KTH:s campus ståtar redan den nya Arkitekturskolan, klädd i corténstål, djärv till sin form men redan underdimensionerad. Något i planeringen har gått snett; elever, lärare och forskare kommer att trängas på de nya kvadratmetrarna. Jämförelsen med det fyllda slavskeppet är för stark, men exemplet med det moderna call-centret där anställda ”skohornas” in på fem kvadrat, är bekymrande användbart.

Ett delmål med flytten har varit att på tydligare vis integrera arkitekterna i KTH, att utöka utbytet och strama upp administrationen. Att vara generalist innebär inte att dygnet tidsmässiga ramar kan bräckas. Bilden av arkitekten är jonglören med många bollar i luften, men ofta faller någon av dem till marken. Arkitekturskolans prodekan och prefekt Anders Johansson är dessutom privatpraktiserande arkitekt och därför en deltidare med en 100 miljoners budget.

Jag går innan allt tar slut. På sätt och vis avundas jag de som blir kvar, inte bara på skolan utan på arbetsplatserna. De som helhjärtat festar/arbetar och stannar till de sista minuternas övertid, lämnar skolan/kontoret när allting är färdigt, levererat, fullbordat. De som vägrar att tvivla på sina mål, femårsplaner och individuella drömmar.

27 skriver om urban ekologi

Publicerad i Resurshushållning 2014-08-03 av IE

27 skriver om urban ekologi 01Den är inte utgiven än; men då jag bestämt mig för att söka på forskning om hållbara städer har jag bekantat mig med biografierna för de 27 författarna i antologin Sustainability in the Global City – Myth and Practice (december 2014).

Bidragen har skrivits av ett flertal antropologer och ett mindre antal sociologer, geografer, jurister och aktivister, etc. Boken är amerikansk men med en viss internationell prägel och efterordet skall skrivas av svensken Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds Universitet. Valet är ett tydligt bevis på Hornborgs internationella erkännande och (sannolikt) projektets systemkritiska ådra. I presentation kan man läsa:

Cities play a pivotal but paradoxical role in the future of our planet. As world leaders and citizens grapple with the consequences of growth, pollution, climate change, and waste, urban sustainability has become a ubiquitous catchphrase and a beacon of hope.

Vad menas då med urban ekologi eller urban hållbarhet och är begreppen liktydiga med varandra? Jag tror det är dit vi måste bege oss. Till en (eller sannolikt mer än en) definition av vad alla talar om. Idag är nästan allting ”hållbart” och ordet används som prefix och suffix i alla upptänkliga sammanhang. Men vad av det är vetenskap, politik eller ideologi?

Bland författarna har jag funnit några nya namn som tycks mig särskilt intressanta. Inte minst gäller detta Miriam Greenberg som från en plattform inom urban sociologi har inriktat sig på marknadsföring och varumärken. Ett representativt verk tycks vara den flerfaldigt prisbelönta New York: How a City in Crisis Was Sold to the World  (Routledge, 2008) som jag säkert får anledning att återkomma till. Ett annat namn jag vill lyfta fram är miljögeografen Eliot Tretter som erbjuder långa fantastiska titlar som Sustainability and Neoliberal Urban Development: The Environment, Crime and the Remaking of Austin’s Downtown, The ‘Value’ of Europe: The Political Economy of Culture in the European Community, The Power of Naming: The Toponymic Geographies of Commemorated African-Americans Culture of Urban Renewal och 194X: Architecture, Planning, and Consumer Culture on the American Home Front.

För mig, som är en oinbjuden novis och står utanför forskarvärlden är det uppfriskande att läsa Hornborgs kommentar till forskningens etiketter (Myten om maskinen, 2010) inom de närbesläktade områdena miljöhistoria, antropologi och humanekologi.

Vad de betecknar är akademiska nätverk och grupperingar av mera social och identitetsbekräftande karaktär

Slump tycks trumfa logik vad gäller forskningsprojektens hemvist och på något vis känns det befriande. Förhoppningsvis kan kraften riktas mot välunderbyggda studier och bort från de sociala kotterierna.

 

 

 

Robyn och Volvos dubbeltänk om miljön

Publicerad i Resurshushållning 2014-07-15 av IE

robynvolvoad014

Robyn och Volvo i ett samarbete om miljön. Det var stora nyheter. Men vad är det hon säger? Låt mig ta er igenom det.

Reklamvideon är två minuter och trettio sekunder, scenen Los Angeles i mörker. Robyn skall hem efter en dag i studion och när hon startar sin nya Volvo ringer hon en vän i Sverige.

Vännen: Hallå?
Robyn: Hej.
Vännen: Hej.
Robyn: Sover du?
Vännen: Ja. Jag sov.
Robyn: Drömde du något?
Vännen: Jag tror det.
Robyn: Hur känner du dig? Som en liten fis i världsrymden? Det känner jag mig ofta, älskling … Jag vill vara en återvinningsbar person.
Vännen: Det är ju du.
Robyn: Det är jag ju inte.
Vännen: Nej, det är du inte.
Robyn: Vi måste jobba. Men vi måste också få dansa. Man vet aldrig när man tar slut. Det är liksom bara nu, nu, nu, nu … Hallå? Är du där?
Vännen: Jag är här.
Robyn: Vad skall man göra? Skall man välja att se världen eller skall man ha den kvar? Vill man ens ha den kvar om man inte har sett den?

(Robyn har själv skrivit texten. Kursiveringarna är mina.)

Reklamfilmens sista meningar fångar det moraliska dilemmat i det moderna miljötänkandet, paradoxen med att upplyst tveka inför konsekvenserna av sina handlingar, men stå fast vid sin kulturellt bestämda socialt accepterade kurs. Denna vilja att äta kakan men också ha den kvar genererar det speciella tänkande som utmärker vår tid men också vårt nära förflutna.

Dubbeltänk betyder förmågan att hysa två motstridiga åsikter på samma gång och godta dem båda. Den intellektuelle (…) vet därför att han lurar verkligheten, men genom att tillämpa dubbeltänk övertygar han sig även om att han inte gör våld på den.

Citatet är hämtat från Orwells 1984 och beskriver partimedlemmens anpassning till den kluvna verklighet hen möter. Dubbeltänk är metoden för att bevara sin sinnesfrid då man ställs inför ett problem som saknar godtagbar lösning. Verkligheten kan inte tillåtas bli en och måste därför fortsätta som två. Tankar som egentligen utesluter varandra måste samexistera i sinnet.

Framför ratten i den miljöklassade Volvon lever Robyn livet, som man ju också kan kalla hennes ”dröm”. Hon måste jobba och roa sig för man vet aldrig när det tar slut. Nuet har allt som bekräftar oss. Samtidigt vet hon att hennes livsstil kräver för stora resurser, att hennes samvete säger henne att något måste ges upp. Därmed är hon sannolikt alldeles ”vanlig” och kan till fullo dela upplevelsen med sin svenska vän.

Då den samtida kulturen, trots sina ständiga hotbilder, inte tvingar oss att välja kommer lusten att styra. Hoppet kommer stå till den dubiösa räddning som erbjuds av den moderna tekniken; en förklaringsmodell som förutsätter samtidig tillväxt och ökad miljöhänsyn, ständigt växande resursflöden och bevarande av krympande oersättliga reserver.

I filmen sammanfattas paradoxerna av den rotlösa moderna identiteten, som i detta fall antar ett starkt individualiserat uttryck. ”Skall man välja att se världen eller skall man ha den kvar?” Som i samma stund greppar dilemmat och trotsar varje inskränkning av individens friheten att följa sin vilja. En kommersialiserad världsuppfattning där perspektivpunkten till sist blir till ögat på den krävande kund som vägrar att köpa grisen i säcken. ”Vill man ens ha den kvar om man inte har sett den?” Det är en personlig vinkling som gränsar till besittningsrättens megalomani.

Sannolikt har Volvo förälskat sig i Robyns sätt att relativisera miljöfrågan, och med dagligt tal göra den ”mänsklig”. Här uppmuntras de irrationella drag som Dostojevskij menar utmärker människans drift att trotsa lagbundenheter och obönhörlig logik av typen 2+2=4. Framtiden är inte värd att upplevas om den inte ger oss vad vill ha. Frihet ifrån skuld som besläktas med frihet ifrån hänsyn och frihet ifrån krav. Endast orwellskt dubbeltänk tycks kunna lösa konflikten mellan vetenskap och sunt förnuft och sökan efter tillfredsställelse.

Mot sådan bakgrund bör vi inte förvånas av att politikers och näringsföreträdares miljöpolicys tycks rymma så uppenbara inkonsekvenser. Minskande utsläpp och växande vägnät. Miljöprojekt som beror av tillväxtbaserad finansiering. I Volvos fall är det de fria milen, självklarheten i att resa, den snabba cirkulationen av nytillverkade bilar som står mot den relativt måttliga nyttan av teknisk effektivisering.

Var Tamas och Kjöller söker sina fakta

Publicerad i Media 2014-07-09 av IE

Huvudhandlingen är som följer: Författaren Gellert Tamas har tagit rättslig hjälp för att tvinga DN och chefredaktören Peter Wolodarski att införa rättelser av Hanne Kjöllers artiklar om de apatiska barnen, vilka enligt Tamas används för smutskastning av både barnen och honom själv. Tamas argument – som framförs med behärskad vrede – är tydliga nog (se Aftonbladet 11/6 Stoppa Hanne Kjöllers lögner och 25/6 Oförsvarbart, DN). DN bemöter dem inte i sak men vägrar att böja sig. Enligt Tamas står den svenska pressetiken på spel; det blir spännande att se hur han driver det vidare.

För mig som är oinvigd i journalisters konkreta arbetsmetoder har artiklarna dessutom visat var de söker sina fakta. Särskilt intressant är hur Kjöller jämför mediabevakningen av Stockholmsförorterna Husby och Bagarmossen (DN 24/5 2013) och skriver:

Slutligen bara. Påståendet att medierna struntat i Husby innan det började brinna. I mediearkivet Presstext ger en sökning mellan den 1 maj 2010 och den 1 maj 2013 sammanlagt 1.176 träffar. Bagarmossen, som har lika många invånare, renderade 367.

Men där gjorde hon det för enkelt för sig. Tamas upprepar sökningen i Presstext men ägnar dessutom fruktsam tid åt att granska utfallet. I Kjöllers statistik medtogs (i hastigheten?) alla artiklar som handlade om ”Husby” utan vidare precision och blandade därför in träffar som Västra Husby (utanför Norrköping), en norsk skådespelare (Hans-Erik Dyvik Husby) och en travhäst (Husby Lynet). Felen i Kjöllers artiklar om de apatiska barnen tycks vara av minst lika allvarlig art.

Ett särskilt skäl Gellert Tamas anger för upprättelse är att alla artiklar numera lever kvar. Kjöllers texter är ”lätt tillgängliga genom mediearkiv som Retriever och Newsline” och kommer trots sitt felaktiga innehåll att citeras och återciteras framgent.